Atlanterhavsvegen

Första gången jag åkte Atlanterhavsvegen var det kväll och ganska mörkt, det regnade och vi var hungriga och letade efter något ställe att sova på. Jag viste inte hur speciell den vägen var innan vi hamnade där, men hade hört att det var en vacker väg att åka. Eftersom vägen öppnades 1989 och var avgiftsbelagd i 10 år och det var första året utan avgift så har jag räknat ut att vi måste ha åkt där 1999. Ett bra tag sedan.

En orsak till att vägen byggdes var att fiskeindustrin i området var i behov av bättre vägförbindelser för att befrämja handel och export. Ser att det servas åt oljeindustrin också.

Skulle vara intressant att veta hur de bofasta här tycker om vägen och den ökade turismen i deras område.

I början av vägsträckan är själva vägen inte så spektakulär, men naturen är desto vackrare.

Atlanterhavsvegen är en 8,3 kilometer lång väg mellan Kristiansund och Molde, är utnämnd till nationell turistväg och inte bara det, utan den är också utnämnd till "århundradets norska konstruktion".

Vi stannar lite då och då för att få med oss lite foton av turen på vägen. Förra gången vi åkte här tog vi inte en enda bild. Var både för mörkt och blött. Här börjar vi ana lite av de speciella brokonstruktionerna.

Klättrar upp på en liten bergsknalle för att se om jag kan få en bättre vinkel.

Solen skiner, fåglarna sjunger...

...och matar sina ungar.

Maskrosorna har blommat över...

...men hjortronblommen blommar för fullt. 

Det är åtta broar som förbinder öarna på den här vägsträckan, men det är den här som ser mest speciell ut. 

Flyttar jag mig en liten bit så ser bron ut att svänga på ett annat sätt.

Jag går över till en annan liten bergsknalle.

Där blommar ängsullen. (eller om det är någon annan art av de olika ullgräsen)

Vi fortsätter en bit fram på vägen och där har det byggts en hel del sedan vi var här förut, en rejäl parkering och en gångväg runt ena sidan av ön finns här nu.

Fin utsikt ut över havet, bjuds det på från den gångbron.

Vi går runt ön och ser att i den här vinkeln ser bron inte alls så spännande ut.

Fortsätter att leta vinklar på bron.

Vi åker en bit för att få en annan infallsvinkel på bron och dessutom ska vi ju åt det hållet. Blir lite annorlunda härifrån, men jag vill högre upp och tar mig över vägen.

Här börjar det bli så som jag vill ha min bild.

Nu är jag nöjd och har fått de bilder jag ville ha.

Tar en bild på triften innan vi reser vidare mot dagens mål.

Som är Molde och här i Seilet ska vi sova i natt.

Resan går vidare mot nya mål.

Dags att lämna Trondheim och resa vidare, innan vi lämnar stan tar vi en sväng förbi hurtigrutkajen för att se vilka fartyg som är inne nu. I dag är det två fartyg inne, så som det ska vara. Både den nordgående och sydgående. Börjar nästan kännas som det är en resa i Hurtigrutens spår, inte planerat, det bara blev så.

Det är Trollfjord...

...och Midnatsol.

Sedan är det dags att styra ut på vägarna igen. Vi undviker E6 även nu och tar den mindre vägen igen, trots att det skulle vara närmare att åka Europavägen, men vi är ju här för att se och inte skynda.

Ser ut att bli en fin dag.

I en del fjordar som vi åker förbi finns det fiskodlingar...

...och mer sjötomt än så här kan det vara svårt att få.

Vi njuter av den vackra naturen och gör några fotostopp här och där.

Efter några mil är det dags för att färja igen.

Tittar lite på naturen vi åker förbi.

Det är ingen lång färjetur.

Men vi hinner med att testa färjans specialitet, en svele med kaffe därtill. Det var gott. 

Sedan upp på däck för att få lite bilder.

Färjeturen tar slut och vi fortsätter landvägen.

Gott om tunnlar är det i Norge och det var lite kul att se att vår GPS också visade en tunnel. Fast då det var nya tunnlar hängde den inte med utan bad oss vända eller ta någon avtagsväg där den trodde att vi var enligt kartan ovan jord.

Efter tunneln hamnade vi i Kristiansund, där ska vi inte övernatta men tittade lite på stan. Träffade på "Sillgutten".

Och mitt emot honom stod "Klippfiskkjerringa".

Kristiansund är en hamnstad där även Hurtigruten lägger till, men den har inte kommit hit ännu.

Vi lämnar Kristiansund och beger oss ut mot Atlanten.

Norska älgar och en övertäckt bro.

Om man ska tro de norska varningsskyltarna för älg så ser älgen lite annorlunda ut här än i Sverige.

Fast de älgar vi såg i Norge såg mest ut som älgar gör.

Vi såg en del älgar i Norge men det var bara vid den här, som stod i det höga fjolårsgräset, som det gick att stanna för att få en bild.

För att ta sig från Brønnøysund  så var man nu hänvisad till kustvägen, på grund av att den andra vägen som ledde ut till E6 hade rasat och inte öppnar förrän i juli. Bra det, för den vägen är mycket vackrare.

Färjorna hade inte anpassat sin tidtabell till den ökade trafiken så vid Vennersund, blev det över en timmes väntan. Fiket och kiosken var inte öppet så det blev att utforska omgivningen i stället.

Färjan låg inne och de passade på att öva lite med sin livbåt.

Folk kollade sin packning.

Och jag undrade vad det här var för hundras.

Det var en ganska kort färjetur och strax var vi på väg igen och kunde beskåda vackra vattenfall. Det här fallet påminde en del om De sju systrarna, som finns i Geirangerfjorden.

Strax innan vi når målet för dagens tripp så träffar vi på den här vackra bron, Hammer bru. Inte någon modern skapelse som den vid Brønnøysund, utan en mycket äldre och en av de få kvarvarande överbyggda broar. Redan 1891 fanns det en överbyggd bro här, men den här byggdes 1927.

Bron går över Søråa men är avstängd för biltrafik, men gå över den kan man göra.

Ser att väder och vind tär en del på målningen.

På läsidan ser den fräschare ut.

Vår väg slingrar sig vidare.

Och vi kommer fram till dagens mål och kan checka in på hotellet i Trondheim.

Visserligen hänger regnet i luften men vi tar en promenad före middagen.

Hamnar nere vid hamnen och träffar på "Han som visste vägen" Leif Eriksson. Det var härifrån Trondheim, som då hette Nidaros, som han seglade iväg och upptäckte Vinland. Fast om han var först att upptäcka landet kan ju diskuteras, tror att indianerna vill lägga in ett veto där.

Vi går förbi de gamla tullkammaren...

...och vid Clarion hotell kan man börja fundera om det är något fel på ögonens autofokus. Undrar hur de fönstren ser ut inifrån?

Vi ser också att Hurtigrutens Nordnorge ligger inne, Lofoten som skulle vara här samtidigt har förirrat sig iväg till Danmark.

Steinar Breiflabb.

Vad gör man en dag i Brønnøysund när man redan har avverkat Torghatten? Inte så mycket kom vi fram till, stan är inte så stor man promenerar runt den ganska fort men det finns ett Skulpturlandskap även här liksom i Sandnessjöen. Den här heter Steinar Breiflabb, även här letade vi en del innan vi insåg att det är stenhögen som ligger ute i fjorden som är skulpturen. Steinar är namnet på den och efternamnet Beriflabb betyder marulk på svenska och då jag förstod det så såg jag att den stenhögen föreställer ju en fisk.

Innan jag kom underfund med det så träffade vi på ett av stans original, då vi hade gått ner till kajen för att möta upp Hurtigrutenfartyget. Vi frågade honom om dessa stenar, men han sa att det är bara stenar som de skrapat ihop då de gjort farleden djupare.

Men om Hurtigruten och dess fartyg visste han mer. Han hade åkt med alla fartygen och kunde tidtabellen utantill.

I dag var fartyget försenat med en kvart, men se där kommer den till slut. Det är Kong Harald som kommer.

Fartyget lägger till och det är fullt med folk ute på däck som är nyfikna på lilla Brønnøysund.

Det stora fartyget lägger till.

Förtöjningarna kastas iland.

Och passagerarna strömmar iland.

Vi lämnar kajen och skyndar bort mot den pampiga bron. Jag vill gärna ha en bild då fartyget passerar under bron.

Under tiden vi väntar på att den ska lägga ut passar jag på att titta lite på landskapet.

Ett stim fiskar simmar förbi oss.

Andra fiskar hänger på tork och ska bli klippfisk.

Lite tång.

Så är det dags för Kong Harald att ge sig iväg.

Jag får min bild, fartyget, bron och i bakgrunden Torghatten.

Men hur är det, kommer det stora fartyget under bron?

Jodå, det gick bra.

Vi går tillbaka till vårt hotell för att äta deras specialitet, grillad  klippfisk.

På väg tillbaka träffar vi på ett märkligt djur.

Nästa morgon lämnar vi stan, för färd mot nya mål och då får vi se Torghatten även från det här hållet. Det är nästan samma vinkel som man ser Torghatten då man åker Hurtigruten.

Ser också ett berg med egen profil.

Torghatten.

I mitt inlägg om De sju systrarna nämnde jag att det finns en längre saga om Helglandsfjällen och systrarna. I dag är det lämpligt att berätta hela den, för orsaken till att vi valde att stanna en natt i Brønnøysund var just Torghatten. När jag åkte Hurtigruten för några år sedan så såg jag det berget med hål i och har funderat på om det går att komma dit. Den här bilden tog jag från Hurtigrutenfartyget Nordlys.

Sagan om Helgelandsfjellen är ungefär så här: "De sju odygdiga systrarna och deras barnflicka Lekamöya badade nakna i försommarnatten på ön Landegode i Nordland. De var alla kända för sin skönhet men allra vackrast var Lekamöya. Systrarna hade smitit ut dit från sin hårde far, kung Sulitelma som härskade över fastlandet i Jättarnas Rike. Trollkungen Vågakallen härskade över Lofoten. Hans oregerlige son Hestemannen satt på Svolvaer och tittade över Vestfjorden då han hörde skratten och ropen över vattnet. Han hade tidigare i smyg beundrat Lekamöya och när han nu såg henne naken i vattnet blev han upptänd av lusta. Han kastade sig upp på sin springare och satte av; han skulle göra Lekamöya till sin kvinna. Manteln fladdrade, hans röda ögon lyste och hästens hovar slog gnistor. Flickorna hörde hovslagen och flydde, Hestemanen vann på dem, systrarna kastade sina klädknyten på ön Dönna och inväntade sitt öde på ön Alsten. Där nåddes de av solens strålar och förstenades. Lekamöya som stod och bakade på Tjötta, hörde bråket. Kastade ifrån sig sina bakredskap och sprang hemöver mot Leka. Hestemannen förstod att han inte skulle nå henne och beslöt att döda henne med ett pilskott; ingen annan man skulle få ta henne! Skarfjellsgubben, kungen av Sömnafjell, såg Hestemannens onda avsikt och kastade sin hatt i pilens väg. Pilen genomborrade hatten och träffade aldrig sitt mål. Hestemannnen blev kvar på Hestmona vid Polcirkeln medan Lekamöya nådde ön Leka innan solens strålar träffade henne så att även hon förstenades. Stävan med messmör föll ur hennes hand och färgade öns västsida vackert brandgul. Hatten blev till ön Torghatten och ligger där, genomskjuten, till vittnesmål om sagans sanning."

Har ni orkat läsa hela sagan så kan ni följa med mig på en vandring upp till hålet i berget. Eftersom min fot är tämligen nyrenoverad och inte tål alltför tuffa utmaningar så kollade jag på turistbyrån först att det inte skulle behövas klättring. Det är fjälltrakter och fjällvandring, stadiga skor och normalkondition räcker gott, svarade kvinnan där, men det är ingen klättring.  Så vi begav oss iväg.

På vädret fanns det inget att klaga på, solen sken och det hade blivit riktigt varmt.

I början är stigen lättgången och det har till och med gjorts iordning trappor på vissa partiet. Högre upp blir det ganska knaggligt men inte svårare än att jag kan ta mig fram.

Och halvvägs får man sig ett ord, av Peter Dass, med på vägen.

Vänder mig om och kikar tillbaka.

Kommer högre upp och får veta att här fördas man på eget ansvar.

Nu är vi så högt upp att vi börjar skymta hålet.

Hålet i berget skapades under istiden genom att vatten grävde sig genom de lösare bergarterna medan de hårdare runt om stod emot vattnets krafter.

Nu är vi högst upp.

Dags att gå in i hålet.

Hålet  är  160 meter långt, 35 meter högt och 20 meter brett. Ser inte så stort ut från havssidan, men här uppe känns det väldigt stort.

Det är ganska brant och en massa stenskrammel på väg ner i hålet.

Som tur är så har det byggts trappor, så det är lätt att komma ner.

Där vid slutet av trappen möter vi två äldre gentlemän som till och med sjunger en bit av en italiensk opera för oss. Överraskad av sången så kommer jag mig inte för att ta någon bild förrän de är på väg ut.

Nu ska jag ner och se hur det ser ut där nere.

Utsikten är svindlande och vacker.

Det ska gå att vandra ner på den sidan också, men där är det brant och stigen är inte lika vältrampad och underhållen.

Vi ser att vi var inte de första som varit är, hittar lite kungligt "klotter" från 1873.

En sista blick på bergen och sedan dags att gå ner igen.

När vi kommer ut i solen igen, möter vi en andfådd kille som sätter sig för att pusta lite och efteråt då jag kollar in bilden så ser jag att även det norska kungaparet varit här och satt sin signatur på berget bakom killen.

Fin utsikt över Brønnøysund här uppifrån.

Vi vandrar nedåt.

Tar oss sedan över till andra sidan av Torghatten för att se hur det ser ut från den gården vi såg där nere.

Återigen ser hålet inte så stort ut.

Passar på att ta lite bilder på havet och speglingar, innan vi återvänder till Brønnøysund.