Nämforsen

I dag har vi tänkt oss att besöka Nämforsen, länge sedan jag var där senast så det ska bli kul att komma dit igen.

Även från Väja som vi passerar på vägen har jag en massa minnen från mina tidiga år, men mest från att där luktade det så illa. Där luktar det av det där som inte rimmar på skit. En annan minnesregel var visst, sulfat luktar inte mat. Altså det är sulfat som stinker.

I Solefteå upptäcker vi att det finns en hoppbacke högt uppe på berget så vi åker upp för att se om utsikten över stan är bra därifrån.

Den kan man gå upp i så vi klättrar upp. Jag är väl inte direkt höjdrädd men nog sög det till en hel del i magen när jag kom dit upp. Högt var det men utsikten var god. Hela stan låg för våra fötter.

Vi åker över Faxälven.

Järnvägsbron i Forsmo liknar ett mekanobygge, men det här verkar vara ett stadigt bygge.

Solefteå kallas för nipornas stad, och även utefter hela Ångermanälven kan man se dessa nipor.

Den hängbron kändes ganska så smal och osäker ...

...men den var även framkommlig med bil. Bara inte en för bred bil.

 Så var vi framme vid Nämforsen som ligger vid Näsåker. Från Näsåker har jag ett ganska så starkt barndomsminne. Det var midsommar och mina föräldrar passade på att extraknäcka i Näsåker med att sälja glass och varm korv. Den helgen som jag kommer ihåg var det väldigt varmt och kolsyreisen som man hade på den tiden, för att hålla glassen kall, den smälte och glassen likaså. När den sen blev frusen igen gick den inte att sälja så jag och min bror fick äta så mycket glass vi ville och det gjorde jag. Sedan åt jag inte glass på 15 år.

Men här vid Nämforsen finns det minnen från bra mycket längre tillbaka i tiden. Det finns mängder med hällristningar.

 Här och i närliggande områden finns det ungefär 2.300 ristningar. Man tror att de äldsta gjordes för omkring 4.000 år f.Kr.

Vid kraftverket var det inte lätt att hålla kameralinsen torr, det forsade och fräste eftersom slussarna var öppna.

På andra sidan om kraftverket och bron flöt älven lungt och stilla.

Det fanns något som vi såg så gott som överallt där vi åkte fram på den här semesterresan och det var LOPPIS. Tror att varenda liten by och samhälle hade minst en loppis. Skyltar om det såg jag överallt. Undrar vem som handlar på alla dessa.

Även vi hamnade lite ofrivillgit på en loppis i Edsele, fast vi handlade inget utan slank in för en fika och det ångrade vi inte. Hembakt tunnbröd med ost och skinka, bredda medans vi väntade det smakade mums.

Sedan gick vägen hemmåt.....nja inte riktigt hemmåt förståss utan tillbaka till Björkudden där vi visste att en god måltid väntade oss till kvällen.

Högakustenleden

Högakustenleden lät som ett fint alternativ istället för att köra ute på E4. Här slingrade sig vägen fram mellan hus och vikar.

Inte så konstigt att den här sträckan har blivit utsedd till Världsarvsväg.

Många gamla fina hus passerade vi förbi. Var lite frestande att räta upp i den här bilden men det lutade på riktigt, inte jag som höll kameran på sniskan.

Sommaridyll.

Vid båten över till Högbonden var det trångt som på Sergels torg och inte en susning att kunna parkera bilen för att gå runt och titta eller fota, så vi fortsatte till Mannaminne. Här är man väldigt tydlig med sina öppettider. Jag har sett den här texten förut men inte utskuren i trä.

Mannaminne är ett slags friluftsmuseum skapat av konstnären Anders Åberg. Enklast beskrivet med några citat från besökare.

Här finns ett 50-tal byggnader av alla de slag, det finns bl.a en ungersk bondgård, en kinesisk paviljong och det här huset som ser ut som en kyrka men är ett kustmuseum.

Det finns en del transportmedel också, som ett Drakenflygplan och båtar och en spårvagn från Norrköping.

Det finns även hel del fotografer med olika stilar.

Man kan också kolla hur vädret är fast på norska då.

Vi tog en fika här men om det inte vore för att vi stöttade verksamheten så var det inte prisvärt. Synd på en sådan här fin väg att det inte finns fler ställen att ta en fikapaus på. En bensträckare blev det vid Nora kyrka och en liten titt på de kvarvarande kyrkstallarna.

Bra med så här vackra vägsträckor för då stannar man lite då och då för att titta. Som här vid Draged och Norafjäden. Namnet Draged härstammar troligtvis från att man här drog båtarna över en landtunga med hjälp av hästar för att komma ut och fiska strömming.

 Nu var vi inte långt från vårt natthärbärge så vi återvände dit för en eftermiddagsfika med kaffe och jordgubbsbakelse.

Efter middagen tog vi en promenad i omgivningen.

Min man fångade solen åt mig.

Av Eva på Björkudden fick vi förklaring till varför det står en massa stolpar i älven och varför det ligger spillvirke i en vik. Där har det legat ett sågverk förr i tiden, det var byggt på pålar ute i vattnet.

Innan sängdags satt det fint med en liten G and T i  baren.

Har ni vägarna åt det här hållet så kan jag rekomendera Björkuddens hotell, där blir du väl omhändertagen. De tillhör kedjan Petit hotel, "De små hotellen med de stora köken" och det stämde här för maten var verkligen god och vällagad. Jag fick dessutom en känsla av att Eva jobbade nästan dygnet runt.

Sandöbron, Skuleberget och en fyr.

Det första på agendan i dag var att gå ut och fota Högakustenbron så att jag slapp få med den  busken som skymde lite utanför vårt fönster. Solen var uppe före mig och det såg ut att bli en fin dag.

Träffade på en björn också, otur att den inte var riktig.

Dagens tur skulle gå ändå mera norrut men först kände vi oss tvungna att ta en tur över bron, det var översyn på gång så ett körfält var avstängt.

För att komma norrut igen så tog vi svängen över Sandöbron, inte någon turistmagnet numera. Lite synd för den är charmigare men Westerlunds konditori är kvar, men den uppstoppade björnen såg jag inte till.

Bron måste förevigas.

Åker man över bron och sedan svänger ner till Svanön så blir det en annan lite annorlunda vinkel.

Nästa stopp var för tankning i Ullånger och där har de en annan lite ovanligare sevärdhet. Nog den största galge jag sett.

När jag var liten och åkte på semester med mina föräldrar upp till mormor och morfar i Lappland, då var ett obligatoriskt stopp vid Skuleberget. Jag tjatade varje gång om att få klättra upp till grottan, men varje gång så sa mamma att jag var för liten. Min storebror fick gå dit men jag blev aldrig tillräckligt stor. Första gången jag åkte upp till Lappland på egen hand så tog jag tillfället i akt och gjorde bestigningen. Vägen upp var ganska brant och högt uppe var det bara några rep och kättingar att klamra sig fast i men det kändes bra att ha fått besegra berget.

Numera finns det en linbana på baksidan av berget som tar en upp till toppen, i år nöjde jag mig med att fota utsikten från vägen där på baksidan.

När man ser Skuleberget så förstår man alla skrönor om rövare och annat som hållit till där. Vissa berättelser  lär dessutom vara sanna men det var nog i Skuleskogen rövarna gömde sig. Grottan syns som en mörk fläck strax ovanför trädtopparna till vänster i bild.

Nu avstod jag från att gå upp till grottan, såg att det var byggt både trappor och ledstänger. Kändes inte som någon utmaning längre.

Dessutom klättrar alla åldrar på Skuleberget numera, även små barn och mamma är med och fotar....nya tider!

För en tid sedan la jag ut en bild här i bloggen och frågade om det var någon som visste var jag varit och det var det. Vi var inte så långt ifrån den platsen så det föll sig naturligt att åka dit för att se det igen. På vägen ut mot kusten träffade vi på något trevligt. Det doftade gott och tänk att få en hel tunna med de här läckerheterna.

Visst ser det smaskigt ut!

Lite tunnbröd, mandelpotatis och lök så skulle man kunna ha en stor fest där på bryggan för det fanns massor av tunnor med surströmming där.

Fin utsikt därifrån också. Skagshamn heter platsen om någon blir sugen att vara med.

 Till slut nådde vi dagens mål, det låg mycket längre bort än vad jag hade trott men vid Skagsuddens fyr såg det sig ganska likt ut. Här är det 50 år mellan bilderna. Vägen har fått asfalt och ett stort garage har byggts till, lite mindre antal spröt på fyren men annars ganska lika. Träden har växt en hel del.

Stengubben som kallades Korgubben hade också blivit flyttad. Den klippan som han står på, på den äldre bilden, det är egentligen den som kallas Korgubben. Där stod man förr och spanade om  strömmingen hade gått till. I lugnt väder kunde man se det på krusningen på havet och att måsarna samlades där.

Numera hittar man gubben på baksidan av fyren. Tror att jag lyckades få en bild på samma plats av skäret ute till havs att dömma.

Nu fanns det också en liten minifyr på baksidan av fyren, vet inte varför men den var ganska gullig.

Trevligt och fint ställe med mycket skärgårdskänsla där ute vid Skagsudden.

Ro-full plats!

Så var det dags för ett vägval, ska vi vidare norrut eller söderut.

Eftersom vi hade packningen kvar på Björkudden och två nätter till inbokade och maten var väldigt god där så valde vi att ta Högakustenleden tillbaka, men mer om det i nästa inlägg.

Nu drar vi norrut

Vaknade i Sundsvall till en regnig dag, regnet öste ner och molnen låg lågt över nejden. Men vem har sagt att Sverige bara är vackert i solsken, även en regning dag har sin tjusning. Fast lite snabb i vändningarna får man vara, längre fram på vägen syns den timmerbil som körde om oss precis då jag klev ur bilen. Det stänkte rejält. 

Vi åkte nu vägen som följer Indalsälven. Långt där nere i dalen kan man faktiskt skymta älven. Eftersom det inte kommit någon kamera med ledningsfilter ännu så är det bara att inse fakta. Världen är full av ledningar,  då fär väl även stolpen vara med i bild.

Dimma är vackert tycker jag.

Ser även på landskapet att vi är på väg norrut, det böljar sig liksom och korna har fina betesmarker.

.

..och rallarrosen frodas i vägkanten.

Sedan åkte vi till Thailand.............men stopp hallå, var vi inte på väg norrut? Jo, men nog såg det ut som om vi kommit till Thailand ändå.

Det finns en historia bakom den här Thailändska paviljongen i den lilla byn Utanede. Kungen av Siam, Kung Chulalongkorn, kom till Sverige 1897 för att vara med och fira Kung Oskar II:s 25:e regeringsår och även bese den stora utställningen. Efter det så for han norrut med sin stora lustyacht "Maha Chakri". Han åkte även flodångare på Indalsälven, och häst och vagn till byn Utanede. Det var en sådan stor händelse i trakten så man döpte vägen han åkt på till Kung Chulangkorns väg. Fast det namnet fick vägen först 1940. Rykten om den vägen spred sig så småningom ända till Thailand och när en thailändsk dansgrupp besökte platsen 1992 kom idén upp att man skulle bygga en minnesbyggnad där. Så nu står det en Thailänds paviljong mitt i björkskogen.

 En del blir ihågkomna för att de åkt häst och vagn andra blir berömda och ihågkomna för sina misslyckanden. Så är det med Magnus Huss, Vildhussen. Han fick i uppdrag att bygga en flottningsled förbi det 35 meter höga fallet i Storforsen. Lönen för det uppdraget var den svindlande summan av 100 kronor och mat och husrum. Fast 100 kronor var nog lite mer värt 1796. Vildhussen omdirigerade en bäck med förhoppning om att den skulle skölja fram en ny kanal. Det gjode den också, men det blev inte riktigt som han tänkt sig. För det året var vårfloden ovanligt riklig och vattennivån steg så att alla fördämningar brast. Vattnet spolade med sig en hel grusås  och  ödelade åtskilliga gårdar. Ragundasjön tömdes och storforsen tystnade.

Vildhussen blev även han offer för älven. Han for iväg i en liten båt ned mot kusten, med slutmål Stockholm. Ingen vet riktigt vad som hände men ryktet säger att de uppretade ortsborna hade gömt årorna och skjutit ut båten i älven. Han hittades senare och ligger nu begravd på Lidens gamla kyrkogård.

Jag fick känslan lite av nöjesfält där vid Döda fallen, för att göra det lättare att ta sig fram bland stenar och stockar så har man nu byggt gångvägar och trappor.

Nu åker vi vidare mot mina barndomstrakter, ska bli spännande.

Garpenberg

Innan vi lämnar Garpenberg för gott så kändes det som ett besök i Sveriges enda kvarvarande gruvkapell var nödvändigt. Finns det bara ett, så måste det beses.  Gruvkapellet i Garpenberg är med stor sannolikhet uppfört på  1600-talets första år.

Kapellet flyttades till den här platsen 1947 för att inte riskera attt störta ner i gruvan. Flytten skedde på rullar så när kapellet ställdes upp på den här platsen befann det sig i samma skick som tidigare. Gruvan är fortfarande i drift men numera tvingas inte gruvarbetarna att gå till kapellet för bön  klockan 6.00  och ingen behöver heller få böter eller spöstraff om de uteblir från bönen.

Vill man gå in i kapellet och titta så kan man låna nyckeln i ett  hus alldeles bredvid.

På nedre botten finns det ett kapellrum, förstuga och kontor.

En trappa upp finns det ett litet gruvmuseum. De här pinnarna som kallades dagsverksstickor eller Kavel användes istället för nutidens stämpelklocka. Gruvarbetaren hade en och kamrern en likadan, de lades bredvid varandra och en skåra ristades in för utfört dagsverke. Ingen kunde fuska utan det var bara att lägga stickorna bredvid varandra och jämföra.

 Vårt nästa stopp på resan blev Stjärnsunds bruk. Det vita huset som speglar sig så fint i bruksdammen trodde jag var en kyrka men det är en brandstation.

Sedan for vi norrut. Hade ingen övernattning inbokad för vi tänkte att det är sommar och folk har semester så hotell finns det på vägen uppåt, men så vi bedrog oss. Ljusdal var vårt första försök att få rum och middag, men där var det semesterstängt. Nästa försök blev i Ånge men även Ånge var semesterstängt. Lite smått desperata och hungriga styde vi kosan mot Sundsvall för på den stora genomfarsvägen borde det väl finnas både mat och rum men även där var det tji. Vi hamnade i Sundsvall där fick vi både god mat och husrum. T.o.m vår bil fick husrum. Men vi red inte uppför trappan på Knaust, en bild på den har jag,  fast den är kvar i min mobil som jag glömt hemma hos min dotter. Lägger nog in den  här på söndag.