Kärnäkosken fästning.

De som brukar läsa i min blogg har nog förstått att jag och min man har en viss förkärlek för de små vägarna. Vår vana trogen så tog vi dessa även här i Finland och inte helt otroligt så dök det upp intressanta saker även här.

Vi bromsade in vid Kärnäkoski kvarn som byggdes  i början av 1890-talet.  Det finns lite information här på både finska och även engelska och jag förstår att här har det varit en såg och ett sliperi ända fram till 1950-talet.

Visserligen är det inte kvarnen eller sågen som är det mest historiskt intressanta här men det är klart att vi måste kika på den också. Den ligger så fint vid en liten fors.

Kika var det!

Här är det inte låst så vi kan även gå in och titta.

En del maskiner finns kvar och det ser ut som om man har vissa aktiviteter här på sommaren.

Man kan kika ut också.

Fast det som fick oss att bromsa in och gå ut och titta är, det kulturhistoriskt värdefulla försvarshistoriska minnesmärket från 1700-talet, nämligen Kärnäkosken fästning.

Här besegrade de svenske ryssen 1790 och återtog regionen Partakoski, under ledninga av Armfeldt. Kung Gustav III kom hit för att pigga upp sina mannar och passade på att dekorera sig själv med en medalj som endast kungar som varit med i den striden som besegrat fienden kan få. Här byggde de en stor ramp för transporter av kanoner och även ett läger för soldaterna.

Undrar om den här gamla kanonen användes just här. Fantastiskt att den finns kvar med så mycket trä i konstruktionen.

Vi går in på fästningsområdet, hänger ni med?

Den svenska erövringen varade inte så länge. Ryssarna tog över och började bygga den här fästningen. Vi går upp på muren för att se vad som gör den här platsen så intressant i försvarssynpunkt.

Hoppsan här var det högt!

Att få med höjd och djup på bild är inte så lätt. Här skulle jag velat ha någon som stod där nere för att visa hur högt fallet ner är, men jag hittade ingen frivillig som ville ramla ner dit. Men skuggan kanske visar att den mur och vall vi står på är tämligen hög.

Här uppe ser vi att platsen var väl vald, vid stranden av sjön Saimen. I dag är den istäckt men kan tänka mig att det kan vara skönt här en sommardag.

I dag är det inte lika skönt även om det är fint i solen så är det kallt. Ett tunnt frosttäcke ligger över nejden.

Vänder vi oss om och har sjön i ryggen så kan vi se att det var en stor och pampig fästning. Här huserade 1400 soldater. Man byggde på fästningen i tre år men den användes bara i 15 år. Inne i fästningen fanns det baracker, vakthuset, tjänstemänens kvarter, briggen och krutkällare. De trähus har senare rivits, och nu bara rester av stenbaser kvar av dem

Å häcken växte kämpahög - inte häcken kanske, men men ser på träden här inne att tiden har gått.

Kan tänka mig att folket slet hårt här men kan väl hoppas på att de hade någon stund att njuta av att det faktiskt är väldigt vackert på den här platsen.

Jag passade på att njuta lite av den finska naturen.

Här finns också en kortare vandringsled där det förr fanns en järnväg för transport av timmer till sågen.

Vi gick en liten bit på den.

 När vi sedan åker iväg kommer vi inte många meter innan nästa minnesmärke dyker upp.

Det restes till minne av de som stupat här och texten finns på finska, ryska och svenska på de olika sidorna av märket.

GUDS FRID!

 3 - 5

Återresan.

Åker man bort så är det lämpligt att åka hem också. Men varför skynda hemmåt när det finns så mycket att se. Som sagt så väljer vi oftast de små vägarna.

I Sevallbo fick jag syn på en lite speciell kyrka. Tornet på kyrktaket var något som jag aldrig sett förut. Googlade på kyrkan som heter Ansgariikyrkan och fick veta att det var ortsbefolkningen som byggt den eftersom de tröttnat på att ro kyrkbåt över till Hedesunda kyrka.

Ser att våren är ordentligt på gång för tranorna har kommit till trakten. 

Men inte bara en utan det är två tranor. De dansade inte, behövde väl inte imponera på någon för de hade ju redan funnit varandra.

I vassen i Dalälven vilade två sångsvanar och änderna bråkade.

Fick tips om en liten omväg av damen i Naturrum i Gysinge. Vi tog den vägen som ledde oss ut på en rullstensås, det här är Ockelboåsen som korsar Daläven och man kan köra bil nästan ända ut där åsen övergår i vatten. Ungefär mitt på sträckan finns Gästrikslands största gravfält. Det lär finnas över 130 gravar här. Man är lite osäker på från vilken tidsålder de är ifrån men har gissat på järnåldern.

Jag hade hoppats på att få se lite sångsvanar här. Enligt informationen i Naturrum så kom de i tusental förr om åren, så jag tänkte att kanske några förirrat sig hit, men det enda i fågelväg jag såg var en hackspett. Men det finns nog mycket intressant i fågelväg i området om man tar sig tid att titta ordentligt, för då vi åkte därifrån träffade vi på en liten grupp fågelskådare.

När vi senare kom hem så hängde solen som enstor  blodapelsin över trädtopparna.

Vi tar lite Hedesunda också.

När jag pustat ut efter promenaden på Hälsans stig så for vi till Hedesunda.

Inte var det bättre väder där inte.

Jägarna hade tydligen haft jaktlycka. När jag ser jägarens jaktlycka kan jag  inte låta bli att tänka på den vackra Mickel räv som kommer var kväll och hälsar på vid vår tomt där hemma.

Sedan for vi och hälsade på svärmor som fyllde år och firade henne med tårta och blommor. Hon bor på Ängslyckan. Visst är det ett fint namn.

PS. Tårtan var god och kom från Södra brunn. DS.

Tog en sväng.

Tog en liten tur och hamnade i ett vintervitt  landskap och bilväg. Vädret var inte lika vintervitt utan mest grått men det var en skön avkoppling från ett grått och slaskigt Stockholm.

Visst är det bra med valfrihet.

Solen lyste med sin frånvaro men vi hittade en glad sol ändå. Trevligt när någon vill lysa upp tillvaron för sina medmänniskor.

Lite närmare.

Färg eller svartvitt, ja det är frågan en sådan här dag. Allt ser mer eller mindre färglöst ut ändå.

Åre med omnejd.

Trodde att vi skulle ta en liten vandring vid Våludalen i dag men vädret var inte det bästa för att bege sig ut på fjället. Regnet öste ner i omgångar och molnen drev hotfullt omkring.

Vägen till Våludalens fjällstation såg väldigt bred och nybyggd ut och hade stora parkeringsfickor. Såg nästan lite överdimensionerad ut så här ute på fjället. Det tyckte jag innan vi kommit fram till fjällanläggningen och fick syn på parkeringen där. Trots denna regniga dag så såg det ut som om vi kommit fram till IKEAs kundparkering, med avgift dessutom. Blev så häpen så jag tog inte ens en bild där.

Folksamlingar på fjället är inte riktigt min melodi, då passar ensligheten mig lite bättre.

Hittade en massa trappsteg och klart de måste kollas vad som finns där uppe på kullen.

Vad hittad vi där uppe då. Jo där stod Monumentet över Armfelts karoliner, det restes 1892. Härifrån, i Duved, tågade armén mot Trondheim i augusti 1718 och hit återvände många överlevande tillbaka efter den svåra snöstormen på fjället. 3000 av de som tågade iväg återvände aldrig.

Jag kan föreställa mig hur det såg ut där nere på ängarna när alla soldater slagit läger och det var ett hav av soldater, hästar och boskap. Numera finns det en ny populär sevärdhet här. Tittar man riktigt noga så kan man se det till höger i bild.

Syns bättre här. Kul att kunna zooma in ibland och se de som är där för att klappa älgar.

Duved har en väldigt vacker kyrka också.

Hotellet Copperhill i Åre gör skäl för namnet, mycket koppar hade de.

Ett spännande bygge uppe på höjden ovanför Åre.

Med fin utsikt ner mot dalen.

Det syns att man även hade fin utsikt från rummen.

Från Tott, som kanske inte är lika spännande bygge som Copperhill är, har man också fin utsikt.

Även i den tidiga morgontimman, just innan solen går upp, ser det fint ut.

Det här var årets rundtur i norra Sverige, inte den första och definitivt inte den sista. Många minnen har jag med mig och stort tack till dig som följt med på resan här i bloggen.

Bilen blev väl en aning smutsig, men det var lätt avhjälp och lite kul att sitta kvar och se alla mönster som borstarna bildade.