Flamingo

Nu ska vi gå till den lilla dammen på Bachas Beach och se om det finns några flamingos där.  Vi slår oss ner i sanden och njuter av stillheten.

Att det finns fåglar här ser vi direkt, två styltlöpare vandrar omkring.

En ensam and simmar omkring

Den stannar upp och passar på att putsa upp sig lite, såg väl att den skulle få var fotomodell.

Kan kanske verka lite huvudlöst, men här har den inga fiender.

Men hur var det med de stora rosa fåglarna, fanns det några. Jodå vi hade tur.

Vi fick till och med dubbel utdelning för det var två stycken där.

Stiliga är de och i så vackra färger.

Första gången jag såg flamingos var i Frankrike och Camargue, där var det enorma mängder såg mer ut som stora rödrosa fält, där fick jag veta att  även  Evert Taube hade varit dit och  att han kallade dem för flamvingefåglar.

De här två har lite olika färg också, den ena är betydligt rödare.

Vackra är de och gracila när de böjer sig ner för en skvätt vatten.

Fortsätter med lite fåglar

Fågellivet var rikligt på Galapagos. Den blåfotade sulan har jag visat förut, då den satt och visade upp sina blåa fötter, den är en god flygare också och man kan se de blå även då.

Mäktigt är det att se när de kommer i samlad flock och är ute på fisketur.

Blir lätt att man bara stannar upp och tittar då.

Men då de stannar upp i luften och vänder näbben nedåt, då får man vara snabb i vändningarna.

Alla på en gång försvinner ner under ytan.

För att komma upp igen...

...och segla iväg.

Kvar på stranden sitter en ensam pelikan.

En jättesköldpadda har kommit upp från sitt bad och försvunnit in bland buskarna.

Och vi traskar iväg för att se om det finns några flamingos på den här ön nu.

När livet liksom tar paus...

...och allt som snurrar runt i huvudet är de växande operationsköerna och Lena Ph,s låt "Det gör ont". Då kan det vara skönt att tänka tillbaka och minnas hur skönt och annorlunda det var i oktober då jag var på Galapagos. Minnena och bilderna finns kvar även om mitt bloggande tog paus och haltar en hel del fortfarande.

Min onda axel skulle ha opererats i början på januari, men halkan slog till och alla planerade operationerna måste skjutas upp och de hjältar som sliter på sjukhusen måste ta hand om alla de som halkat omkull. Jag får vänta tills början av februari istället, fick en bunt morfintabletter för att stå ut. Då har det gått ett år sedan jag skadade mig.

Men under väntetiden så lyckades jag knäcka menisken ganska rejält, tog saken i egna händer och pengar som skulle gått till en resa som inte gick att genomföra nu och bokade tid för undersökning. Fick både tid och hjälp snabbt, bra att inte gå för länge med trasigt knä och få följdkomplikationer. Så i fredags fick jag knät opererat och har nu två veckor i stillhet tills jag får börja träna på sjukgymnastiken. Så med stora doser smärtstillande för axeln och massor med tid kan det vara dags att kolla igenom resterande bilder från Galapagos. 

Återvänder i minnet till en vandring på ön Sullivan Bay, en väldigt speciell ö som  känns otroligt steril. Inte mycket som växer där och marken är mest täckt av stora mängder lava. Ett stort vulkanutbrott i början på 1900-talet skapade mer eller mindre denna plats.

Lavan har skapat en hel del märkliga och spännande mönster. Som de här som ser ut som någon tappat en mängd kablar där.

Den lavan kallas dessutom för kabellava.

Många andra spännande mönster finns det här också.

En del formationer ser ut som en liten vulkan.

Kan vara farligt att stoppa ner fingrarna i dem. ;)

Trots att det gått så lång tid sedan detta vulkanutbrott så har det inte börjat växa så mycket, men några fina kaktusar har rotat sig här.

Djurlivet på den här ön är inte stort, men en ensam gräshoppa hittar vi.

Strax innan vår promenad på den ön är slut upptäcker vi en Galapagos Hawks, det är egentligen vråk men det engelska namnet låter mycket häftigare.

Den är i alla fall stor och mäktig.

Jag kan flyga!

Galapogsskarven är de enda skarv som inte kan flyga.

Deras vingar har tillbakabildats, men trots det så sitter medärvda rutiner kvar och även den här sitter som alla andra skarvar och torkar vingarna. Med tiden så kommer troligtvis vingarna tillbakabildas helt.

Trotts att den saknar flygförmåga så ser det ibland ut som om den inte vet om det och den breder ut sina små vingar och tar ett rejält skutt.

Med ett studs på stenen under...

...så kan det kanske kännas...

...som en flygtur.

Nöjd med skuttet kan den sedan glatt pusta ut.

-Såg du, han flög!

Men om de nu inte kan flyga så är de skickliga dykare och simmare. De är liksom de flesta djur här på Galapagos tämligen orädda. Den här kom simmandes till vår gummibåt och vid nästa bild som jag försökte ta var den en så nära att jag borde haft ett vidvinkel på kameran. Eller kanske helst ett fisheye.

Stenkoll och lite Ruggigt

Jag hade turen att få se mer än en galapagospingvin på resan till Galapagos. Den här träffade vi på under en gummibåtstur, den satt vid en klippvägg och såg lite ensam ut.

Den satt där och ruggade...

...och med tanke på att den ska sitta där i 2-3 veckor och vänta på att de gamla fjädrarna ska lossna, så såg det ut att vara ett mindre väl valt ställe att tillbringa dem på.

Före ruggningen äter de upp sig, för under den så kan de inte simma runt i havet utan bara sitta och vänta.

Klippväggen är brant och hav och vind eroderar den bit för bit, då kommer det fram lite runda fina stenar.

En del riktigt stora, zoomar ut så att det går att jämföra med fåglarna.

Här träffar jag på den Svalstjärtadade måsen också. Den har ovanligt stora ögon som underlättar för nattligt födosök.

Av den sällsynta lavamåsen finns det några stycken, även här.

En ung blåfotad sula.

När sulan tittar så här rakt emot kameran så får den ett lite lustigt utseende och det är därav det engelska namnet Blue footed booby kommer sig. Booby lär vara ett ord för clown på spanska.

Lyfter blicken lite...

...och får jag syn på min första galapagoshök.