Stirling Castle

Stirling Castle är ett av de största och viktigaste slotten i Skottland. Dit hade vi planerat att åka då vi var i Skottland, så vi bokade in en utflykt med Rabbie's. De har små grupper och avbokar inte utflykten även om det så bara kommer en enda deltagare. Bra guider har de också.

Den dagen vi skulle iväg så vaknade vi till närapå ösregn, men rätt klädsel och beväpnad med paraply traskade vi iväg till busshållplatsen. Var lite tidiga dit och slog oss ner på en av bänkarna och fick sällskap av en söt liten figur. Den ser lite ledsen ut, måste vara regnvädret.

Vår lilla buss kom och vi blev sex personer på den här utflykten. Två från Holland och två från USA och så vi två.

Stirling Castle ligger högt uppe på en vulkanisk klippa och nackdelen med gemensam resa är att jag hade, trots regnet, velat stanna nedanför klippan och få en bild därifrån på slottet.

Men upp till slottet kom vi, där kunde vi följ med på en guidad visning  men vi hade också fått en detaljerad karta så vi gick runt på egen hand i vår egen takt.

Stirling Castle har en lång och spännande historia. Det här slottet har varit kunglig bostad och en stark fästning ända sedan 1000-talet. En mängd skotska kungar och drottningar har krönts här, bland annat Maria Stuart.

Många slag och belägringar har utspelats här, speciellt under Skottlands krig för självständighet från England på medeltiden. De kämpar fortfarande för sin självständighet men på ett mer fredligt sätt.

Trots det regniga vädret, som nu har övergått i lite mer stillsamt regn än när dagen startade, så är det en fin utsikt här uppifrån.

Inte visste jag att det var här som de kom på modellen till T-tröjan. ;)

Vi hittar ner i köket och där är det full aktivitet än i dag.

Brödet de bakat kändes dock lite hårdsmält.

Sedan hittar vi in till den mer bebodda delen av slottet. De långa redskapen på väggen är brandredskap.

Vindlande gångar och trappor leder oss upp till vackra salar.

Många berömda personer har bott här och i de olika rummen finns det personer i tidsenliga kläder som berättar om rummen och de som bott här.

Drottning själv var lite trött i dag så vi fick träffa hennes kammarjungfru istället.

Hon berättade bland annat om de vackra vävda tapeterna och om slottets symbol enhörningen.

Enhörningen finns också på taket till slottet.

Vi vandrar igenom salarna, lyssnar på olika berättelser och beundrar även de snidade figurerna i taket i en av salarna.

Rejäla dörrar hade de på den tiden.

Även mycket vackra dörrar.

När vi kommer ut igen så har det slutat regna.

En av vakterna ute vid en ingång, pekar ut var hans trogna vän sitter.

Vi kikar runt lite till innan det är dags att åka vidare.

Men innan vi går ut från slottet så var det skönt att sitta ner lite och få en fika.

Utanför slottet hälsar vi på Kung Robert Bruce.

Tittar lite på utsikten över alla skorstenar.

Det har blivit en fin höstdag och det bådar ju gott för vidare färd.

En gång var jag till Rom VIII

En gång var jag till Rom då gick jag till Tibern.

Där tittade jag på några av broarna över floden, Det här är Ponte Vittorio Emanuele II. Den invigdes 1911. Den är dekorerad i ändarna med höga socklar som bär kolossala  änglar. På andra sidan är det bara en liten bit till Vatikanstaten.

Ponte Sant'Angelo, är en romersk bro,  lät byggas 134 e.Kr av romerske kejsaren Hadrianus, över Tibern från stadens centrum till hans nybyggda mausoleum, numera Castel Sant'Angelo.

Fortsätter vi en liten bit till utefter Tibern så kommer vi till Ponte Umberto. Den är lite ovanlig eftersom den har vänstertrafik. För att förhindra kollisioner finns en upphöjd sektion med staket mitt på vägen.

Följer vi Tibern åt andra hållet kommer vi till Roms äldsta bro, Pons Fabricius. Det är den romerska bro som fortfarande existerande i sitt ursprungliga tillstånd.

Vid brofästet håller en försäljare till som tillverkar och säljer vackra fjärilar.

De är både naturtrogna och färgglada, inte så konstigt att de lockar till sig barnen som går förbi.

- Mamma, den här vill jag ha! Snääällla!

Vi går över bron till Isola Tiberina och tittar lite.

Sedan är det dags att leta efter något ställe att äta lunch på.

I dag är vi sugna på att testa saltimbocca och Ossobuco.

En gång var jag till Rom VII

En gång var jag till Rom, då bodde jag på Pantheon Inn. Ett litet mysigt hotell som ligger nära de flesta sevärdheter.

Vi kom dit sent en regnig kväll och jag är säker på att vi inte hade hittat vårt hotell om inte chauffören hade varit där förut och visade hur man öppnade den stora porten och även visade oss var trappen upp till hotellet var. 

Titta precis ovanför damen som passerar i bilden. Där sitter en knappsats, den syntes inte i mörkret, en knapptryckning där öppnade en liten dörr i den jättelika porten.

Efter att ha hittat in genom den stora porten kommer man till en liten gård. Trappsteget som sticker ut till vänster är vägen upp till hotellet.

Det finns en söt liten hiss som tog två personer eller en med väska. Den är tillbyggd efteråt och sitter på utsidan av huset. Så klart missade jag den och kämpade mig upp de två trapporna där hotellet ligger. Tur att maken tog resväskorna och jag hade bara kabinväskan.

Hissen var en historia för sig, vi bodde fem eller om det var sex trappor upp. Var lite svårt att hålla koll på våningarna för de gick ibland liksom omlott. En våning kunde innehålla trappor till lite olika avsatser med hotellrum. Men det viktiga med hissen var att inte öppna de där två innerdörrarna innan hissen hade stannat helt. För annars stannade den.  Sedan var det jätteviktigt att stänga dem ordentligt och även den yttre dörren för annars stod hissen där den blivit lämnad av senaste åkaren. Det var inte populärt de gånger man var tvungen att gå upp och upptäcka att det var på översta våningen som någon inte stängt dörrarna.

Huset som hotellet ligger i byggdes ursprungligen för familjen Porcari och ägdes senare av familjen Ghislieri, från vilken Nunez köpte den renoverad. Huset kallas därför det historiska palatset Nunez Conti.

Det här är trappan upp till frukostmatsalen.

Den svänger av och på vägen upp finns dessutom en dörr till ett gästrum som ligger mellan den här våningen.

Man fick gå lite försiktig i den trappen, för trappstegen var olika höga. 

Efter de sista lilla trappan var vi uppe i frukostmatsalen. Så den här våningen var egentligen tre våningar i ett. Frukostmatsalen var trång men charmig den också, en frukostvärdinna  hälsade oss varje morgon välkomna med ett glatt Buongiorno.  Hon var noga med att vi skulle trivas i hennes lilla matsal.

Fanns en hel del att välja på, fast kaffet lyckades jag aldrig få ut ut kaffemaskinen så det blev tea till frukost.

Från 1873 och framåt bosatte sig Giuseppe Garibaldi i denna byggnad flera gånger. Det är något man inte missar om man bor där, för de är väldigt stolta över och berättar det gärna. Dessutom är ett av rummen döpt efter honom. Gissar att det rummet är lite större och lyxigare än vårt lilla vindsrum. Charmigt och med utsikt över hustaken och olika nivåer även inne i rummet.

Här ser vi hur nära  Panthneon ligger. Vi ser det runda taket härifrån.

Där hade vi nära till trappan upp till takterrassen. 

Där brukade vi sitta och "kura skymning" , alltså köpa med oss lite vin, ost och bröd och njuta av solnedgången.

Vi hade fönster i vårt badrum,  upptäckte varför det inte gick att öppna. Det ledde ut till trapphallen.

Det här hotellet , Pantheon Inn, var ett riktigt prisvärt ställe med närhet till det mesta man vill se i Rom, det personliga och charmen var ett extra plus.

En gång var jag till Rom VI

En gång var jag till Rom, då insåg jag att parkera där är en konst.

Vet inte vilka parkeringsregler som egentligen gäller i Rom, men det såg ut som om de var ganska förlåtande.

Det gäller att ha en liten bil för den kan man parkera på tvären.

Här blev jag lite nyfiken på hur man tar sig in eller ut ur bilen. Det var lika trångt på båda sidor.

Fram eller bak på bilen, svårt att se på håll. Men gullig var den.

Då får man säkert parkera i ett gathörn.

Garageport är inget hinder heller, bara du står på tvären.

På äldre bilder från Rom ser man väldigt ofta någon eller några Vespor, de verkade utkonkurrerade av de små bilarna nu, men på en liten tvärgata hittade jag dem.

Vår första bil när jag var barn var en Fiat 500, visserligen en svart för den färgen hade de flesta bilar då på 50-talet. Jag lite extra glad då jag ser en av den gamla modellen. Så när det står två små Fiat 500 på torget vid Pantheon så måste jag bara gå fram och titta på dem.

Jag är inte ensam om att uppskatta de två små skönheterna. 

Slaget om Vukovar

Innan vi lämnar Ungern är det en massa passformaliteter, först ska tulltjänstemännen gå igenom alla pass. Vet inte om de är extremt noggrann, för god tid tar de på sig. Sedan är det ansiktsigenkänning. Passen jämförs med våra ansikten och trots att jag själv inte tycker att jag är mig speciellt lik på bilden i passet så blir jag godkänd. Alla klarar sig igenom kollen och efter sina modiga timmar vid den här kajen i Mohacs, så får vi lämna Schengen och flyta vidare in i Kroatien.

Några fåglar iakttar oss.

Vid gränsen för bilarna är det lång kö med långtradare. 

Även fåglarna på stranden har bildat kö. 

Deras kö löses upp i ett nafs.

Några roar sig i loungen med att lära sig baka apfelstrudel, jag inser att det kommer jag nog aldrig baka så jag passar på att titta på landskapet vi flyter förbi. Men när vi sedan får det till lunchen med vaniljsås till så hoppar jag inte över dem.

Vi seglar nu fram på Donau mellan Serbien och Kroatien, ser inga broar men färja kan man åka över med.

Staden Vukovar drabbades väldigt hårt under jugoslavienkriget 1991. Striderna förstörde så gott som allt i staden.

Jag minns tidningsrubrikerna om Vukovarmassakern där människor torterades och sköts till döds för att sedan dumpas i massgravar, senare dömdes tretton serbiska soldater för krigsförbrytelser.

Fortfarande ser man hus som drabbades under kriget.

Inne i själva staden ser man inte så många spår från kriget.

Men vissa rester har sparats.

Som vattentornet i Vukovar, det reparerades aldrig och finns kvar som minne av belägringen. Det byggdes på 60-talet och var då ett mycket populär plats med restaurang på toppen. Under belägringen var det ett av det mest beskjutna föremålet. Det träffades över 600 gånger.

Efteråt beslöt man att inte bygga om tornet och är nu ett skyddat monument och en sorglig påminnelse om det tragiska historien.

Vi gör oss beredda för att gå iland och promenera runt i staden och även besöka fransiskanerklostret. Vi hinner iland och då börjar det regna lite smått, åskmolnen tornar upp sig.

Innan jag hinner tillbaka ombord på vår båt, vi ligger som båt nummer två vid kaj och måste över en båt för att komma till vår, då vräker regnet ner åskblixtar ljungar och hagelkorn slår som spikar i ansiktet. Pustar sedan ut genomblöt i hytten.  Även svanarna som simmade så lugnt runt vår båt inser att det är dags att ge sig iväg.