Dark Hedges

Nu ska vi åka till en allé som blivit världskändis på grund av TV-serien Game of Thrones, den kallas för Dark Hedges och finns nära Ballymoney i Nordirland.

Men först gör vi ett kort stopp för att se repbron Carrick-a-Rede. Det är en hängbro som leder ut till ön med samma namn.

Bron är 20 meter lång och går 30 meter ovanför havet och klipporna nedanför. Numera är den mest en turistattraktion, ägs och underhålls av National Trust. 

Man tror att laxfiskare har byggt broar till ön i över 350 år. På 70-talet var bron bara en ledstång och med stora luckor mellan spjälorna, men numera finns det en stadigare variant byggd med stållinor.

Finns ingen Parkering nära bron och ingen bilväg fram dit utan det är en ganska lång promenad från parkeringen så tyvärr hinner vi inte, på vårt korta stopp, att gå dit och testa vår höjdrädsla på bron,  vi får nöja oss med att titta på lite håll.

Utsikten ut mot havet är inte så dum den heller.

Vi åker vidare till  The Dark Hedges, den har anor från 1775 då James Stuart byggde ett hus där, han döpte det till Gracehill House efter sin hustru Grace Lynd. Samtidigt  planterades över 150 bokträd längs infartsvägen till gården för att skapa en imponerande entré till huset.

Den här allén är ett av de mest fotograferade naturfenomenen i Nordirland och en populär attraktion för turister från hela världen. Så jag tänkte när vi var på väg till själva allén och såg alla som var före oss, att det är nog ett hopplöst företag att få en någorlunda bra bild på den allén.

Men hör och häpna, en mer  disciplinerad och hänsynstagande samling av personer får man nog leta efter.  Alla och jag menar ALLA stannade upp som om det varit ett rep över vägen och alla väntade tåligt på att alla fått ta sina bilder innan de fortsatte vidare på vägen.

Självklart finns det en legend även här, och enligt legenden besöks häckarna av ett spöke som heter Grey Lady, som svävar längs vägen mellan de knotiga träden. Hon försvinner ur sikte när hon passerar det sista trädet. Hon påstås vara antingen anden efter James Stuarts dotter (kallad "Cross Peggy") eller en av husets pigor som dog mystiskt. Andra tror att hon är en förlorad ande från en gammal, öde kyrkogård som tros ligga gömd på fälten i närheten. På halloweenkvällen sägs de bortglömda gravarna öppna sig och den grå damen får sällskap på sin vandring av de plågade själarna från de som begravdes bredvid henne.

Tiden och trafiken har gått hårt åt träden så nu är biltrafik förbjuden på den här vägen, men tyvärr så förekommer det skadegörelse på träden.

Vi har haft en mycket fin dag och solen skiner fortfarande och får träden i parken vid Gracehill House att lysa i en mäktig grönskimrande färg.

Järnvägar och rostiga bilar.

Upptäcker att det finns en järnvägsstation i Brösarp.

Fast det var nog länge sedan det gick några reguljära tåg här, men fika kan man göra här men troligtvis bara under turistsäsongen, inte i juni då vi var där.

Såg i alla fall en fin emaljerad skylt.

I dag styr vi kosan söderut. Första stopp tar vi på en plats som vi blåste förbi utan att stanna förra gången vi åkte här. Såg skylten då men hade tider att passa så vi sa nästa gång stannar vi. Nu är nästa gång.

Stor tydlig skylt hade platsen, men för att se den fick man krypa in bakom en stor tysk husbil.

En pil visar åt vilket håll vi ska gå, den anvisningen följer vi.

Vägen mot platsen vi ska till är  snitslad med bildäck.

Efter ett tag kommer den första bilen. Den ser inte ut att ha rullat på ett bra tag och skulle nog inte gå igenom någon bilbesiktning utan att få en massa anmärkningar.

Efter ett tag så börjar det bli fler och fler bilvrak som kantar vägen.

Jag tänker inte ge mig på att gissa märken eller årsmodeller på de här bilarna, fast det här tror jag är en Ford Anglia. I övrigt nöjer mig mest med att titta och fota. Alla detaljer, på bilarna verkar vara bortplockat för länge sedan.

Här vid Kyrkö Mosse bodde förr en man som hette Åke. Från början ägnade han sig åt torvbrytning. Fanns lite information om honom där på plats.

Det här huset kallas för Åkes hus.

Fast det huset ser ganska litet men kan vara det han bodde i för hans hus var på tolv kvadratmeter, bakom den här traktorn ser det ut att finnas rester av ett annat hus.

Det finns även en bild på Åke som Kerstin Bengtsson tagit. Kerstin Bengtsson berättar också om hur hon upptäckte den här platsen.

Ser att hon tagit sin bild bredvid den här bussen.

Jag går runt lite och tittar på alla bilar som finns här. Ser inte alla för de är utspridda på ett stort område och det finns ungefär 150 stycken.

På en av skyltarna finns ett citat, "Av jord är du kommen. Jord ska du åter bli". Så ser det ut också vid en del bilar, de är på väg att bli ett med jorden.

Gissade först på att det här var en blå folkabubbla, en sådan som var min första bil, men har säkert fel för den liknar mer en Citroën.

En bil av äldre modell är det i alla fall, för den har haft körriktningsvisare. En sådan som man fällde ut.

Finns många detaljer att fördjupa sig i om man vill, tändstift och kolvar.

En blå kabel.

En bilfront.

Ett S-märke.

Lite fjädrar.

Några dörrar har hamnat i en tall.

Här kan man gå runt en hel dag och hitta nya motiv hela tiden, Men vi ska vidare.

En skön morgon

I förra blogginlägget hade vi kommit fram till Kvarnen pensionat nära Falkenberg.

Vi kunde inte bo i själva kvarnen för den var redan bokad, men vi fick en liten mysig stuga där vi nästan fick en känsla av att bo i hytte i Norge.

Solen sken och vi passade på att koppla av på uteserveringen med en drink, drinkmenyn var fantasieggande.

Jag valde en French Coffee och maken tog en Dille på dill.

Kvällen avslutades med en god middag och vad ska man inte passa på att äta när man är på västkusten om inte havskräftor. Gott var det, så gott att jag hann äta upp en innan jag kom på att föreviga dem med en bild.

Sedan sov man gott.

Vaknade utvilade till en riklig frukost.

Sedan var det dags att göra av med lite energi på en morgonpromenad, bara att kunna ta en promenad var en bonus på den här resan.

Vi vandrade grusvägen ner mot havet. Ser fyren vid Morups Tånge men väljer vägen som går ända ner till havet.

Några morgontrötta kor kollar in oss.

Men nöjer sig med att bara titta lite trött.

Väl nere vid stranden nöjer vi oss med att ta en titt, ser att det går att bada där för en person simmar redan där ute, syns bara som en liten prick här.

Promenerar vidare och går genom ett sommarstugeområde. Träffar på en kelig katt som också är ute på en morgonpromenad.

Går vidare genom stugområdet.

Vi njuter av det fina vädret och jag njuter framförallt av att jag verkligen är ute och går.

Träffar på två strandskator men de har absolut ingen lust att vara med på bild, de vänder ryggen till och flyger iväg då de får syn på min kamera.

Vi behöver leta reda på ett apotek så efter vår sköna promenad tar vi en sväng in till Falkenberg, passar på att kolla in Tullbron. Den byggdes 1756, är en kullerstensbro som går över Ätran.

Stannar sedan till vid Rian, ett designmuseum som ligger i ett tidigare magasin. Men det som drar blickarna till sig är den konformade byggnaden vid sidan om huvudbyggnaden, den har en gång varit en spannmålstork. När havren skulle torkas lades den ut på rians högbyggda golv, byggt av hålförsedda tegelstenar. Från eldstaden under spred sig sedan värmen upp genom havren och tog med sig fukten ut genom takets topp.

Bredvid rian finns det kvar lite av den gamla stadsbebyggelsen. Här var det nog mycket mer aktivitet då, än i dag. Bostadshusen här har anor från 1740-talet och många var trångbodda då barnkullarna var stora, även hönsen skulle ha plats på gårdarna.

Innan vi lämnar Falkenberg så ser vi att det även finns väggmålningar här. Fast inte på någon vägg.

Vi åker vidare och nu ska vi till Slöinge och besöka Solhaga stenungsbageri, dags att förbereda oss för inför dagens lunch. Köper med oss lite gott som vi sedan ska äta vid vår lilla stugas uteplats vid Kvarnen. 

De tre som står framför bageriet stod där då vi kom och de  stod kvar efter att vi handlat klart. De studerade menyn och kunde tydligen inte bestämma sig för vad de ville ha. Damen som tittar lite surt på mig och även lika surt på damen som fotograferade stugan före mig men hon flyttade inte på sig, så hon fick vara med i bild.

Nu doftar det gott av nybakat i vår bil, men före lunch så tänkte vi titta på lite mer. Det kommer i nästa blogginlägg.

Petters brygga och stavkyrka

Vi lämnar Trollhättan, tar en sväng förbi fallen som just då inte är några fall. Vatten är dyrbart och sparas på tills det behövs till el. Så några bilder på de torra fallen blir det inte, de får symboliseras med en bild på en bild av fallen. 

Första stoppet vi gör är vid Gräfsnäs Slottspark. Den parken har en lång och spännande historia från skilda epoker. Den har varit en praktpark i barockstil och även en i klassisk engelsk stil. Tyvärr fick parken förfalla efter att slottet brunnit ner i tre tillfällen med 100 års mellanrum. 

Från början var det här ett praktfullt slott med vallgravar, torn och vindbrygga byggd i svenskfransk renässansstil. Nu är det endast en ruin, vallgraven är torrlagd. Det byggdes under mitten av 1500-talet men övergavs under slutet av 1800-talet. 

Den senaste som bodde på slottet var en fiskare som hette Nils Andersson, han betalade hyran i fisk. Efter hans död använde traktens ungdomar slottets gästabudssal för fest och dans. Prästerskapet såg inte på det med blida ögon så taket revs vilket var början till det totala förfallet. Numera vårdas det som finns kvar av slottet av Alingsås kommun.

Finns en hel del myter och sägner om Gräfsnäs slott som skapats och levt kvar i generationer. En av dem är om en kvinna som jobbade i tegelbruket med att älta murbruk, alltså trampa lera med bara fötter. Hon hyste av någon anledning agg mot släkten Lilliehöök-Leijonhufud som var ägare till slottet på 1500-talet. Kvinnan ska ha utlyst en förbannelse om att ingen ägare skulle besitta slottet i mer än tre led och slottet skulle brinna tre gånger med 100 års mellanrum och efter det skulle slottet förbli öde i all evighet. Spådomen har tydligen slagit in. 

Hit till Gräfsnäs kan man åka tåg under sommaren, då det inte är brandfara så är det ånglok som drar vagnarna.

Där vid vägen kan man nog plocka smultron om de inte torkat bort, lär bli stora smultron för så här stora smultronblom kan jag  inte påminna mig att jag sett förr.

Strax efter Alingsås ser vi en skylt om en stavkyrka. Har vi kört fel, för dessa kyrkor brukar vi se i Norge. Har inte sett någon i Sverige förut, det måste undersökas. Vi svänger in och kommer fram till Hedared stavkyrka, på en skylt läser jag att det är Sveriges enda bevarade stavkyrka. Inte så konstigt att jag inte sett någon annan i Sverige om det här är den enda.

Som de flesta kyrkor numera så är även den här låst så vi kan inte gå in.

Vi får nöja oss med att titta utvändigt.

Vi tar sedan en sväng in till Borås, stan är känd för sina väggmålningar och några av dem vill jag se.

Tar en liten sväng på stan också, men det är skolavslutningar och studenten den dagen så stan är knökfull med folk och dessutom är et någon som grillar lite väl häftigt på en balkong, så häftigt att det blir brand och de centrala stadsdelarna utryms. Lika bra att åka vidare.

Pausar vid Viskan en stund.

Sedan styr vi kosan mot Petters Brygga. Funderar fortfarande på hur det kommer sig att Google maps satt ut den som en sevärdhet värd att besöka, fick inte heller någon förklaring över varför den heter just Petters brygga. Vet i alla fall att folk åker hit för att bada, stränderna intill är tydligen långgrunda och här kan man hoppa från den här bryggan direkt ut på djupt vatten.

En ganska vinglig spång leder ut till bryggan, jag lät bli att gå ända ut. Ska inte ha några fler brutna fötter nu.

Fint var det, så vi passade på att ta vår lunchpaus och det såg ut som om även måsarna gillade att luncha där.

En del nötboskap betade runt omkring, några tyckte tydligen att det var kul att kolla in turister. De kom i långa led.

I min värld är de alla "kossor" men vid närmare koll så tror jag att det här är kvigor.

De är mer nyfikna än klappvänliga, ingen kommer riktigt nära. Men när de studerat mig en stund går de tillbaka till ängen.

Vi lämnar bryggan och "kossorna" för nu är det inte långt kvar till vårt natthärbärge, Kvarnen.

Bokskog utan bok.

Hej! Nu är jag här igen.

Så här trevligt blir man hälsad på när man åker ut till Vålösundet vid Vänerns strand. Det är strax utanför Kristinehamn. 

Vi har lämnat Grythyttan, passat på att besöka Loka.

När vi sedan kommer till Kristinehamn är det dags för en bensträckare. Nere vid Vänern tar vi en liten promenad, det känns uppiggande när man suttit stilla länge. Där på långt håll ser man den 15 meter höga Picassoskulpturen. Det är en av världens största Picassoskulpturer.

Den här jordkällaren var inte lika betittad, men den såg lite ut som en skulptur nu när tidens tand skapat om den.

Nästa stopp blir i Sjötorp.

Där passar vi på att titta på slussen. Här var det väldigt lugnt, inte en båt i sikte som ville slussa.

Lire senare ser vi en skylt som visar till Surö bokskog. Jag har läst tidigare om att det ska vara en liten bokskogspärla vid Vänerns vackra strand. Det måste ses tycker vi.

Bokskogen sägs vara planterad på 1700-talet. Några av bokarna bör därför vara 300 år vid det här laget.

Vi promenerar iväg för att se på bokskogen, går och går, kommer till stranden och vänder åter för det var då inte mycket till skog av bok vi kunde se. Får i alla fall syn på några träd, men inte en hel skog.

Känns lite som vi inte ser skogen för alla träd.

Förmaningar på ett trevligt sätt.

Men vi hittar ett bord nere vid Vänerns strand där vi kan äta vår lunch, i skuggan under en al.

Vi har nu kommit till Trollhättan.

Checkar in på mysiga Hotell Bele som ligger mitt i stan. 

Där blir vi bjudna på eftermiddagsfika med hembakt, så gott och trevligt.