Siktat i Edinburgh.

I Edinburgh håller man på traditionerna och då det ska vara bröllop kommer dessa stiliga skottar med sina säckpipor.

Inte bara säckpipespelarna är finklädda.

Släktfoto.

Även folk på stan ses skymta i kilt.

Den mannen står nära ett av Edinburghs äldsta hus.

Det är stora nivåskillnader i en här staden.

Bra att hitta en trappa som genväg då, The Scotsman Steps. Dessa trappor finns i ett torn och har 104 trappsteg.

Tidigare var dessa trappor i ett bedrövligt skick av vandalism och antisocialt beteende. I folkmun gick de under namnet "pishy steps". Men 2011 startades ett privat projekt för att renovera trappan och nu ser den så här fin ut, med marmortrappsteg där alla har olika färg.

Den här puben är också gammal, en av de äldsta i Edinburgh. Fast det verkar vara många om den titeln.

Puben såg ut att ha en vaktande katt; kattvakt.

Tittar man ner då man promenerar omkring, så finns det lite information att hämta.

En fin dörr.

På en piedestal i stan så sitter det en liten hund som är flitigt klappad på nosen, det är Greyfriars Bobby. Bobby är inte vilken hund som helst. Det har skrivits böcker om honom och även gjorts film. Historien förtäljer oss att Bobby levde i Edinburgh på 1800-talet, hans ägare polismannen John Gray avlider 1858 av tuberkulos. John begravdes på Greyfriars kyrkogård och där vid graven tillbringade sedan Bobby sina sista 14 år. Kyrkogårdsarbetarna försökte få bort honom men utan resultat, till slut tyckte de så synd om honom att de byggde ett litet skjul till hunden och gav honom mat.

Eftersom Bobby var en hund  så fick han inte begravs inne på kyrkogården utan fick en grav med sten strax utanför och relativt nära sin husses grav. Bobby har mer eller mindre blivit som ett helgon och besökare lägger ofta en pinne vid hans gravsten.

Outlander - Doune Castle och en del andra slott.

Vi fortsätter vår utflykt i Outlanders spår.

Spisen här är enorm, så stor man kan gå in i den. För filminspelningarna av Outlander byggde man upp en exakt kopia av den här spisen.

Lite kul att gå runt och titta här, vi har fått en audioguide och kan knappa in och få lite information om de olika rummen vi kommer till.

Många stora rum är det och tanken och vetskapen om att här bodde och levde människor för 700 år sedan.

Lord´s Hall.

Eldstad mitt i rummet, behövdes nog mycket ved för att värma upp dessa stensalar.

Efter att ha fördjupat oss i Dune Castle far vi vidare till Linlithgow.

Linlithgow Palace är liksom de flesta slott här en imponerande byggnad.

Det ligger vackert vid Linlithgow Loch, en populär plats för picknick.

Det är lunchtid för oss, så vi letar reda på ett ställe där vi kan få en Ploughman´s lunch.

Mätta och belåtna tar vi en promenad i den lilla byn, någon har varit väldigt flitig här och stickat 100 vallmoblommor en blomma som används som symbol för "Remembrance Day".

Vi stannar inte där så länge utan dar vidare mot Blackness Castle. Det användes i Outlander som Fort William. Det var här som Jamie blev piskad och där han bryter sig ini slottet för att rädda Claire från Black Jack.

Här står båtarna på ben vid lågvatten.

När vi är där så är det full fart och mängder med folk som är där för att besöka en medeltida marknad. En promenad i omgivningarna och byn känns mer lockande.

Härifrån kan man se de tre broarna vid Firth of Forth.

Dags för en kopp Tea så vi beger oss till den lokal puben.

Pubägaren är en trevlig prick och mycket talför, så det är snudd på att vi missar bussen tillbaka när vi lyssnar på alla hans fantastiska historier.

Han är mäkta stolt över ett träd som Mel Gibson Planterat på hans gård då Braveheart spelades in här.

Till slut kommer vi till Midhope Castle, Lallybroch i filmen.

Det är Jamies hem och hans syster Jenny bor där med sin man och deras barn.

Den här portalen ser man i filmen då Jamie kommer hem efter en lång tid på flykt.

Alexander Drummond och hans frus initialer som bodde här 1587.

Här får man inte gå in och det är bara vid begränsade tillfällen man får besöka stället, för att inte störa jordbruksverksamhet och jakt.

Fin omgivning även här.

Det börjar bli kväller och vi vänder åter till Edinburgh.

Tittar först lite närmare på de berömda broarna.

Den bron som är mest berömd och även upptagen som världsarv är den röda järnvägsbron.

Outlander - Cranesmuir

För alla som läst böckerna i serien Outlander eller sett TV-serien med samma namn vet vad det här handlar om. För er andra kan jag berätta att den handlar om Claire Randal som är på smekmånad i Skottland, hon besöker en stencrikel och skickas tillbaka i tiden till 1700-talet.  Hon kidnappas av klanen McKenzie och träffar Jamie Fraser.

Huset som ligger bredvid, där befanns sig Jamie och Claire...

...Claire tittade ut från något av fönstren på övervåningen och fick se vad som var på gång...

Även om man inte är intresserad av Outlander, så är det en mycket charmig plats att gå omkring och titta på.

Synd bara att det är så mång bilar parkerade på torg och gränder, jag får leta ordentligt för att få några bilder utan bilar.

Vi går iväg för att titta på Claires örtträdgård. Den ligger inne på gården på baksidan av Culross Palace.

En katt bevakar örterna.

Fin utsikt här uppifrån.

I Culross Palace kan man gå in och se hur de bodde för över 200 år sedan, men vi väljer att promenera runt och titta på den fina bebyggelsen.

Inne i Stadshuset är det en fotoutställning av en lokal fotograf, den får man inte missa. Han ar en hel del fina bilder från Culross och dess omgivningar, han är dessutom på plats så vi får ett trevligt samtal.

Genomfartsvägen i Culross.

Honeysuckle Cottage, det sötaste lilla huset.

Dags att åka vidare till Doune Castle.

Återresa från Mallaig.

Fortsättning på förra inlägget om vår utflykt från Edinburgh.

Tittar lite på Mallaig efter vår lunch, byn är inte så stor så det går fort.

Fiskebåtarna kommer in och lastar av dagens fångst.

Fiskelyckan har varit god.

Några är redan igång med att rensa och sortera.

Jag fick en liten pratstund med en mås, den tyckte också att det här var en bra fiskeplats.

Har man lite extra tid på sig här så kan man ta färjan över till Isle of Skye.

På bussen sa vår guide att om det är klart väder så kan man se över till Isle of Skye, men det var inte ofta det hände, men vi hade tur för vi ser alla öarna runt omkring. Det här är Isle of Skye.

Isle of  Eigg.

Isle of Rum.

Vi har tyvärr inte tid att åka ut och utforska övärlden utan beger oss till vår buss för återfärd. Vi ska försöka hinna tillbaka till Glenfinnan Viaduct innan tåget kommer på sin återfärd mot Fort William.

Vi stannar vid Glenfinnan monument och tar oss först en titt på den ensamma Högländaren som tronar på toppen av det 18 meter höga tornet. Han står där som en påminnelse av de Jacobiter som tågade med Bonnie Prince Charlie så långt söderut som till Derby innan reträtten började, som skulle försegla deras öde.

Sedan är det dags att traska upp på berget för att hinna se när tåget kör över viadukten.

Vi väntar och väntar, men inte tillräckligt länge för att hinna gå ändå höge upp och längre bort för att få den ultimata vinkeln över bron, den som man ofta ser på bilder på nätet. Hade jag gjort det så blev det att lifta hem. Men nu kommer tåget, det som kört från Fort William.

Det tuffar på och försvinner mot Glenfinnan station, där det ska möta tåget vi åkte med.

Vi väntar ett litet tag och strax hör vi ångvisslan och tåget kommer backandes.

Det går inte att vända loket i Mallaig, så det måste backa tillbaka.

Det ser lite kul ut, med det backande loket.

Dags att skynda ner till bussen, men först lite bilder på den vackra stenkyrkan som är så lummigt belägen.

Huset nere vid sjön har väl ett utmärkt läge.

Vi åker vidare, tar en bensträckarpaus i den lilla staden Pitlochry. Det är en stad som växte och utvecklades till en turistort på grund av att drottning Victoria besökte området 1842 och för  järnvägens ankomst. Hon tyckte så mycket om området att folk lockades att resa hit.

Många fina byggnader i victoriansk stil finns det här.

En fin liten stad med en lokal  och berömd glass.

Någon har visst tappat en kam.

Sedan hände inte så mycket mer än att vi ser ett vackert landskap rulla förbi utanför bussfönstret, solen är på nedgående då vi kommer till floden Forth och åker över på en av de tre broarna.

Tillbaka i Edingburg  kör vi, som en extra bonus till Harry Potterfansen, förbi J.K. Rowlings 40-miljonersvilla. Alla fansen kastar sig fram mot fönstren och kamerorna smattrar.

Med buss till Fort William.

En tidigt morgon, redan före frukost, traskar vi iväg till Diagonalgränd, fast i verklighetens Edinburgh så heter den Victoria Street. Där vid Museum Contex är det samling för den utflykt vi bokat med Gray Line. Butiken där, som är stängd så här tidigt på morgonen, är ett eldorado för Harry Potter fans.

Frukost serveras i bussen och vi får en påse med lite smått och gott, säkert något liknande som skolbarnen här brukar få med sig i lunchlådan. Utanför fönstret är det rena rama smörgåsbordet för fotografer, dimman ligger som sjok över terrängen och det svider rejält i fotofingret eftersom vi inte kan stanna. Dimmfotografering ingår inte i den här turen. Tar ändå en bild genom bussfönstret.

Det ser ut att bli en solig dag.

Vi åker förbi spegelblanka sjöar...

...tyvärr ingår inga stopp där heller och skulle vi stanna överallt där jag skulle önska mig så kom vi nog aldrig fram, för vacker natur är det i Skottland.

Ett stopp före slutmålet hinner vi med och det är vid bergen The Three Sisters. De figurerar i filmerna om Harry Potter och de mest entusiastiska har med sig trollstavar och poserar framför bergen.

Vi äntrar vår buss och far vidare mot Fort William som är ett av delmålen på vår resa och anledningen till att vi valde att boka den turen. Att vi fick sällskap av en hel del Harry Potterfans gör inte resan sämre, tvärtom. Vi får veta och lära oss en massor som vi inte hade en aning om och troligtvis inte har nytta av sedan, men kul att veta. Här i Fort William byter vi färdmedel till tåg. Vi ska åka Hogwartexpressen eller The Jacobite som den egentligen heter.Vill man fota loket med all pysande ånga så får man vara tålmodig och även snabb för att hinna få en bild mellan alla de som ska ta selfies.

Det lyckas till slut och så måste jag ju ha en bild på förstaklassvagnen, som heter Florence, den är döpt efter en av de trogna tågvärdinnorna. Hon fick det i 50-års present.

Till souvenirshopen är även Muglare välkomna, eller i alla fall tolererade.

Tåget avgår i tid och trots det strålande fina vädret så är det här ingen solkurva.

Förutom att det är ett trevligt gammalt ångtåg så har vi fin natur utanför fönstren.

Det är ont om öppningsbara fönster men jag lyckas hitta en ledig dörr där det går att öppna fönstret, delar det med några till och vi turas om att ha fönsterplats.

För de som inte är så ivriga att fota så kan man roa sig med att handla så som de gjorde i filmerna. Chokladgrodorna verkar vara populärast.

I väntan på höjdpunkten av resan så tar jag lite fler naturbilder.

Sedan börjar Glenfinnan Viaduct skymta. Det är den som alla väntat på att få en bild av.

Får en till bild innan jag lämnar över fönstret till nästa på kö.

Det är vackert ner i dalen också.

När vi åkt över viadukten är det min tur i fönstret igen.

Vid Glenfinnan Station är det ett tågstopp för att mötande tåg ska kunna passera.

Lite mer fin natur...

...sedan har vi inte så långt kvar till slutmålet Mallaig, och kan sitta och njuta av det vi har utanför fönstren.

Framme i Mallaig är det dags för lunch och vad passar inte bättre att äta i en fiskeby än dagsfärsk fisk och den klassiska rätten fish and chips.Min lilla maskot måste ju självklart få vara med också.

Promenaden i Mallaig och återresan kommer i nästa blogginlägg.