Med en gnutta flax

Ibland måste man ha tur, speciellt om man är lite glömsk och så klantig att man åker till Kiruna i höstfärger, utan att ha batteriladdaren med sig.

Morgon efter en nästan sömnlös natt, grubblade jag över hur jag skulle kunna få mitt kamerabatteri laddat. Kändes som en hopplös uppgift. Fast efter en hel del funderande kom jag på att tidnigen borde väl ha fotografer och kameror.

Sagt och gjort jag styrde stegen till NSD, Kirunas största tidning. Om någon har hjälp att få så borde det vara där, tänkte jag.

Hjälpsamma och trevliga var de, men tyvärr så passade inte mitt batteri och deras laddare ihop. Men fick hjälp och tips om en fotograf som skulle ha en "stor kamera". Ingen lycka där heller för han var inte anträffbar.                 Kände mig något nedslagen nu, men skam den som ger sig. Gick nu till fotobutiken, trodde väl inte så mycket på den lösningen, men måste försöka med allt.

Ingen hjälp till laddning fanns att få där men fick ytterligare ett tips på en fotograf och en adress och åkte dit.       Hittade lokalen, men där var låst. Utanför stod det en kille och han frågade mig vem jag sökte.                                Den jag sökte var inte där, men det visade sig att denne gentleman som heter Fredric Alm, hade en likadan kamera som jag. Han var på väg ut på fotouppdrag med helikopter, men tog sig tid att hjälp mig ändå. Mitt batteri sattes på laddning och jag kunde komma tillbaka om ca två timmar för att hämta det då hans kollega Daniel Kangas skulle vara där. Fick även erbjudande om att höra av mig igen om jag behövde mer laddning, även om det skulle vara helg.

Supersnälla killar på den firman. Så om du behöver hjälp av någon fotograf i Kiruna, vänd dig till  http://www.heedmark.com/

Verkligen skönt att ha kameran i ordning igen, kommer aldrig mer glömma att packa ner batteriladdaren. det är då säkert.

Nu kan vi åka till Nikkaluokta.

På ålderns höst

Reste inte så långt denna gång, bara till Jakobsberg för att hälsa på min far som just nu är på sjukhus där.                Höst nu och han, kan man säga är på sin ålders höst eftersom han fyller 94 år snart. Klart att kroppen inte hänger med på samma sätt som förr,  men på huvudet är det inget fel och hänger med i tekninkens under gör han gärna. 

Bilden tagen med mobilkamera, Nokia N95

Men besöket där fick mig lite ur balans, hur förvarar vi våra gamla när de inte kan ta vara på sig själv längre. Är det så som även jag ska bo om ett visst antal år? Tanken skrämmer mig. Min far behöver, tack och lov, inte vara där så länge utan får nog komma hem redan i morgon. Men alla har inte sån tur. Visst, personalen är trevliga och gör nog så gott de kan, men ändå. Så deprimerande miljö.

Resan är slut

Så var en fantasktisk resa till ända. Stort tack till alla på Origo för allt. Vi är åter i Longyearbyen. Midnattsolen lyser klar och vädret är lika fantastiskt som när vi åkte. Den här bilden är tagen halv ett på natten.

Störst går först, så vi och de andra PolarQuestbåtarna fick ligga på redden när det stora kryssningsfartyget kom. Trots att kajplats var bokad.

Avskedsmiddag. Fint värre med vit duk och tygservetter, god mat dessutom.

Skål och tack Martin

 Oscar håller avskedstalet.

och tackar besättningen.

Kapten Bertil

Ser att trots att det är juli, så har sommaren inte kommit till Svalbard ännu. När foten gått av på glaset då är sommaren här, men nu är foten fortfarande hel.

När vi kom så var det lite molningt så man såg bara lite av foten.

Men så klarnade det upp på natten och nu syns hela glaset.

Lite närmare om det var någon som inte hittade glaset.

Flyget hem går 4.50 i morgonbitti så det känns som om det inte är någon mening att lägga sig, bäst att njuta av den stund som är kvar här. I morgon blir det den allra sista zodiacturen in till kajen.

Hoppas vi ses snart igen SVALBARD. Den Arktiska pärlan.

Grumantbyen

Färden mot Grumant gick bra, vädret blev bättre och bättre eftersom, och nu är det dags för resans sista zodiactur.

Solen tittar fram och det måste förevigas.

Även här kan det finnas isbjörnar så det gäller att vara försiktig och förberedd.

Grumant är ytterligare en rysk nedlagd gruvby, första bosättningarna där var 1910 och den stängdes på tidigt 60-tal. Hamnen var vansklig och dålig produktion i gruvan var orsaken.

Ranglig brygga vid hamnen.

Det verkar som om de lämnat stället ganska plötsligt, för om man kikar in i husen så står t.o.m tallrikar kvar på borden. Fick tyvärr inte gå in där.

Verkar vara bra kvalitet på den kärran, luft kvar i däcken fortfarande.

En något ranglig bro, testade inte om den höll.

Elål har jag hört talats om, men aldrig någon elblomma. Här växte de i vilt tillstånd.

Inramad blomma.

Så åker vi åter till Origo.

Berget här likanar Vesuvius och har fått sitt namn efter det.

Tillbaka vid Origo.

Rysk hjälp anländer.

Hjälpen kom i form av ett ryskt fatyg Grigoriy Mikheev.

Den kom nog  inte enkom för vår skull vi hade nog bara tur att Akademik Shokalskiy också satt fast. De fick i alla fall ordning på sin maskin och vi kunde alla fyra gå i konvoj genom isen.

Isen bryts upp i mindre bitar och vi kom ganska lätt fram nu. Ser att den är tjock och förstår hur vi kunde fastna.

På bryggan är stämningen lungare och Martin kan koppla av med en kopp kaffe, kan säkert behövas för han och även Oscar ser ganska trötta ut efter nattens strapatser.

Vi tuffar på och nu efter, ett och etthalvt dygn är vi ute ur isen. Hör att Stockholm fortfarnade sitter fast på sitt tredje dygn, men hjälp är på väg dit.

Spanar på bryggan och där borta på ett isflak är det faktiskt en svart prick. Kan det vara en säl?

Alla ut på däck, prisutdelningen på frågesporten avbröts abrupt och på bara några minuter var alla ute på däck.        Visst var det en säl, en storsäl eller  storkobbe som den även kallas. Den har så söta mustascher.

Strax efter så ser Martin en flygande termos, alla spanar och letar efter detta underliga föremål och inte hinner jag med att få någon bild på den heller, synd för den var säkert ovanlig. Fast efter lite klurande så börjar vi kunna tolka skånskan som så, att det var en tärnmås. Synd på bild.

Nästa mål för kvällen är Danskön och Virgohamna, där Andrée, Fraenkel och Strindberg steg upp med ballongen Örnen.

Snöar gör det och blåser ganska så bra också.

Vi kommer dit på dagen 111 år efter deras uppstigning.

Tar naturligtvis också den klassiska bilden på platsen där de for iväg.

Samma vik fast 111 år tidigare.

Platsen där ballonghuset stod och lite rester som finns kvar, det mesta täckt av snö just nu.

Besökte även Smerensburg, en blåsig ö där holländska valfångare höll till 1614-1655. Lite rester fanns det kvar, ett minnesmärke och massor av drivved.

Åter till fartyget och vårt hem just nu.

och så kartan igen, där markeringen visar var vi kom ut ur isen.