Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Nine Arch bridge.
Är man i Ella så är det nästan ett måste att ta en promenad för att få se Nine Arch bridge.
Den är en av kolonialtidens mäktiga byggen, den har ett smeknamn, Bridge in the Sky. Den är byggd helt i sten och utan stål.
Vissa rykten påstår att när byggnadsarbetet påbörjades på bron, började även det Första Världskriget och det stål som tilldelades för denna sida av världen omfördelades till Storbritanniens för militära ändamål. Det ledde till att arbetet blev stillastående, men lokalbefolkningen beslutade sig för att bygga bron ändå och materialen samlades in form av stenar, tegelstenar och cement för att säkerställa att brobyggandet fortfarande gick framåt och bron byggdes helt utan stål.
Jag hade sett bilder på bron så nog ville jag ta mig dit för att se den med egna ögon och kanske få en egen bild på den också. Bron ligger inte så långt från Little Adam`s Peak, så efter att ha pustat lite begav vi oss iväg dit.
Fast hade jag vetat hur backigt det var där så är det lite tveksamt om jag gått med, fast man vet väl inte ändå. En bra bild lockade nog mer än att vila benen.
Vi traskade alltså iväg, förbi hus med innovativa lösningar på entréer.
Ut på mindre vägar som var väldigt backiga, gick lite fel fick vända om och gick fel igen och vände om för att slutligen vara på rätt väg. På den vandringen stötte jag på den här lilla filuren.
Backe upp och backe ner och jag insåg försent att jag borde ha hyrt en tuk tuk och åkt dit istället, men får tacka Karin som var min hjälpmotor och pushade på mig på ett handgripligt sätt. Hade nog inte hunnit fram för att få se hur tåget kom annars.
Nu hann vi visserligen inte fram för att få den bilden som finns i reklamskyltarna om bron. Hade visserligen kunnat fortsätta vägen fram en bit och få bild på bron nerifrån, men nu var min ork slut.
Pustar en stund och kollar in de små ekorrarna innan jag återvänder ner till byn.
Hade visserligen kunnat stanna hos den här fiskaren och sparat på krafterna, han vinkade och ville att jag skulle komma men då hade jag inte fått se bron.
Litle Adams Peak
Vi är kvar i Ella och i dag ska vi göra en vandring upp på Little Adam`s Peak, funderar först på att avstå från den och stanna på hotellet med tanke på att mitt meniskopererade knä inte är färdigtränat och konditionen därmed är kraftigt reducerad. Det är otroligt så fort man tappar i ork då man ofrivilligt blir stillasittande. Men nyfikenheten tar överhand och kanske är det så att viljan var starkare än förnuftet. Så jag bestämmer mig för att följa med och jag behöver ju inte gå ända upp till toppen.
Början på vandringen är lätt, släta vägar som slingrar sig fram mellan teodlingar och vacker skog. Jag lufsar på i min egen takt, stannar till och beundrar utsikten då och då.
Kul att se hur vägen följer berget på andra sidan dalen.
Än så länge ångrar jag inte att jag följde med, utsikten även på lägre nivåer är hänförande. Det är bara att ta det lungt och gå sakta i min egen takt.
Högre upp blir det plötsligt trappor, uppför är inget problem med knät även om orken får sig en liten törn. Andhämtningspauserna blir lite tätare och värmen gör att vattenflaskan verkligen var nödvändig att ha med.
Funderar ett tag på att sätta mig här och vänta, men tänker att jag kan väl gå en liten bit till. Går ju sakta och försiktigt. Senare tar trapporna slut och stigen blir smal och ganska så ojämn men inte så speciellt svår att gå så jag fortsätter en liten bit till
och så en liten bit till
och ytterligare en liten bit till.
Känns lite fel att vända nu och så plötsigt är jag uppe på toppen, ja nästan högst upp men här måste jag ju bara stanna till en stund. Här träffar jag på de mest bedårande små valpar. De måste bara fotas.
Någon har skurit upp en plastflaska och försett dem med vatten.
Efter att ha hämtat kraft med att beundra de små valparna tar jag mig upp för den sista lilla backen och har bestigit Little Adam`s Peak.
Lilla Adams Peak har fått sitt namn efter att formen på berget påminner om "the holy mountain" Adam`s Peak, som är ett betydligt högre berg och svårare att bestiga.
Fin utsikt här upp, värt besväret med den svettiga vandringen upp.
Dessutom finns det fler goa valpar här uppe.
Men det är här det där med viljan och förståndet kommer in, har man gått upp så måste man även ta sig ner. Bara att traska på och sakta och försiktigt tar jag mig ner nivå för nivå. En bit ner kan de lite mer våghalsiga åka en slags linbana, där man hänger i en sele. Ser frestande ut, men med tanke på att min axel bara har två veckor efter operation och att jag inte får upp armen mer än i axelhöjd ännu, så är det inget för mig. Förstorat man den här bilden så ser man två modiga som åker ner.
På vägen ner stannar jag upp och beundrar iderikedomen, marken behöver stöttas upp på vissa ställen och man tar vad man har.
Väl nere smakade min kalla Pepsi väldigt gott och efter den begav vi oss iväg för att hinna med att se när tåget passerar över Nine Arch bridge. Men det tar vi sedan.
Ella och Ella gap.
Efter en lång och innehållsrik dag är det skönt att komma till hotellet.
Vårt hotell för kvällen ligger högt och lite ovanför själva Ella och har en fantastisk utsikt över Ella Gap. Är det klart väder kan man se ända ner till havet. Det är ett litet mysigt hotell som heter Mountain Heaven's.
Jag fyllde år den här dagen, en förskräckligt massa år dessutom, så vi passar på att fira lite på rummet innan middagen. Och till middagen överraskar personalen på hotellet med tårta.
Lite småbilder från min dag. Fast det var väldigt svårt att få de små bilderna att ligga i någon snygg ordning, ser bra ut då jag skriver men vid förhandsgranska kommer de i helt annan ordning, ser rörigt ut.
Man kan inte klaga på utsikten från det här stället.
Nästa kväll valde vi att äta middag nere i Ella, tog en tuk tuk ner för att kolla in stan.
Ella är en plats där många backpackers samlas, det märktes på antalet barer bl.a.
Här kan vi tala om Happy hour!
Vi hade turen att hittat ett bra ställe att äta på innan det tropiska regnet kom. Det fullkomligt vräkte ner, men lugnade ner sig innan det var dags att dra sig tillbaka till vårt hotell.
Åka tåg
Är man i Sri Lanka så hör det till att man ska passa på att åka tåg, det är lite speciellt där och man färdas genom vacker natur.
Fast först stannar vi i Nuwara Eliya, det var en populär ort för britterna att slå sig ner på under kolonisationstiden. Speciellt för att det inte var så tryckande varmt där men också på grund av att klimatet är området också det enda i landet där "europeiska" grönsaker, frukter och blommor kan odlas.
Staden ser väl inte så brittiskt ut, men det här hotellet har en klar brittisk prägel.
Men förutom att där finns bevarat ett postkontor som byggdes 1894 av britterna så känns inte staden speciellt brittisk.
En brevlåda av välbekant modell har de.
Fast nu skulle vi ju åka tåg. Järnvägen anlade britterna under senare delen av 1800-talet för att få ut sina teskördar till utskeppningshamnen i Colombo för vidare transport med fartyg till teauktionerna i London. Från början ville britterna odla kaffe. Men katastrofala svampsjukdomar slog i ett nafs ut hela kaffesektorn. Så te fick bli räddningen och den nya inriktningen.
Längre än så här får du inte komma utan biljett.
Ingen digitala tidtabeller här inte.
Nu är det bara att vänta in tåget.
Tågresenärerna börjar samlas på perrongen .
Till slut så kommer tåget och alla vill ha en bild på det då det tuffar in på stationen.
Resan kan börja. Vi hittar till och med sittplatser på det tämligen fullpackade tåget. En del står nästan hela sträckan på 2,5 timmar och andra turas om med att sitta.
Alla vill fota tåget, jag passar på att göra det genom det öppna fönstret, men en hel del vill ta tågresan till ett äventyr...
...och hänger ut genom de öppna dörrarna. Ganska vanskligt syssla eftersom en hel del träd växer nära spåret.
Tåget tar oss högre och högre upp i landskapet, teodlingar kantar vår väg.
Ett och annat vattenfall skymtas .
När vi är vid tågresans högsta nivå, blir det svalare och moln och dimma driver in.
Inga automatiskt styrda bommar här, utan en person har fått arbete och sköter dem manuellt.
Smycken, stenar och batik
Att det bryts och finns gruvor för ädelstenar i Sri Lanka är nog mindre känt än att det finns teplantager. Den blå safiren är den mest kända och exporterade ädelstenen från Sri Lanka. Eftersom det finns en hel del ädelstenar på ön så är de också naturligt att det finns en hel del duktiga hantverkare också.
Vi fick tillfälle att besöka ett ställe för ädelstensslipning och smyckestillverkning. Riktigt finlir och pillerjobb är det för att slipa en sten på rätt sätt och låta dess lyster komma fram.
Det gäller att vara stadig på hand också när stenen ska fästas i ringen...
Kronan som den här mannen håller på med, är nog inget nybörjarprojekt.
Efter att några i vårt sällskap stillat sin köplust i smyckesbutiken drog vi vidare till ett ställe som gjorde batikarbeten.
Det var ingen enkel knytbatik som tillverkades här, riktigt pillerjobb med att vaxa ytorna för att få fram önskade mönster.
Mycket jobb innan den här blev klar.
Lite annat hantverk, skräckinjagande figurer i trä.
Den snidade elefanten karvar man nog inte fram på en eftermiddag.
Elefanten ger skön skugga till hunden och även folket bakom.
Vi lämnar alla hantverkare och tänker åka tåg istället.