Död mans hand

Bleka fingrar som är alldeles luddiga blir plötsligt synliga i det mörkgröna vattnet. En orangefärgad “hand” dyker upp en bit ifrån. Inte så makabert som det verkar, men de ser faktiskt lite ut som fingrar fast det egentligen är ett djur, ett nässeldjur. Andra exempel på nässeldjur är t ex maneter och anemoner. Ordningen som just “död mans hand” tillhör heter läderkorall. Ja, det finns koraller även i våra skandinaviska vatten.

Det stora luddiga med fingrar till höger på bilden ovan är just "Död mans hand". Här dyker vi på ett vrak i Norge men det finns rikligt med död mans hand på svenska västkusten.

Den här bilden är från samma vrak och här sitter det död mans hand på undersidan av vrakresterna. Det luddiga på fingarna är polyper som är nästan genomskinliga om man tar en närmare titt.

Det finns både vita och orangefärgade varianter av död mans hand. Dessa är fotograferade med Canons 60 mm makro, ett av mina favoritobjektiv för undervattensbruk. Vrakbilderna ovan är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheyezoom, ett annat objektiv som är mycket populärt bland undervattensfotografer.

Jag avslutar med en detalj av en annan "svensk korall" som heter röd hornkorall. Den här är betydligt mer ovanlig än död mans hand och man får söka efter dem på djupare vatten, ofta på ca 25-30 m djup. Denna bild är tagen på Väderöarna på ca 27 m.

Ha en bra söndag

Lena

Manetslem

För några dagar sedan visade jag bilder på vitlingyngel som sökte skydd bland de brännande trådarna i en stor brännmanet. Hur klarar det av detta utan att bränna sej? Nu vet jag hur det gör, de smörjer in sej med manetslem!

Brännmaneten producerar slem som den själv har på sina trådar. Slemmet inhiberar nässelkapslarna att utlösas när trådarna kommer i kontakt med varandra. På så sätt undviker maneten att bränna sej själv. Vitlingynglet kan producera lite skyddande slem själv, men nyttjar i huvudsak slem från maneten för att skydda sej från de brännande nässelkapslarna.

Förutom brännmaneter såg vi en hel del stora fina öronmaneter på västkusten under midsommardyken. De stora ringarna, som gett öronmaneten dess namn, är faktiskt manetens könsorgan.

Den här maneten har också brännande nässelkapslar men de är svaga och vi känner därför inte att de bränns. De är mycket vackra när de långsamt simmar fram genom vattnet, ingen stress där inte....

Hälsningar Lena

Rosen som är ett djur

Det har varit fokus på fiskar vid Släggö under den gångna veckan, men innan jag lämnar Släggö för denna gång vill jag visa en vacker ros som faktiskt är ett djur. Ålgräsrosen lever på ålgräs och och stenar i ålgräsängar på ett djup mellan 0,5 till 6 m. Det gäller alltså att smyga runt på grunt vatten för att hitta dessa. Ålgräsrosen är en havsanemon och alltså en typ av nässeldjur, inte en växt som man kan tro när man ser den.

Den vackra rosen  har en fotskiva som fäster på gräset, en randig kropp och en munskiva med ca 200 tentakler som är genomskinligt grå. Den kan bli ca 5 cm men är ofta mindre. Alla bilder är tagna på Släggö i Lysekil i början på veckan och djupet är mellan 2 till 3 m.

Ålgräsrosen lever på att fånga mat med sina tentakler och föra in dem i munskivan. Den kan förflytta sej längs grässtrået den sitter på för att hitta den mest gynnsamma platsen att fånga små partiklar i vattnet.

Ända mot ända sitter dessa två och här kan man tydligt se den randiga kroppen och hur de sitter fästade på ett grässtrå.

Denna vackra ros sitter på ett tunnare typ av strå och det är fotskivans undersida man kan se på bilden. Det finns flera andra arter av anemoner som både är vackra som rosor och har namn som antyder det, men det får bli en annan dag.

Ha en fin helg

Lena

Släggö

Mitt i Lysekil, strax utanför Havets hus, ligger en av Sveriges mest populära dykplatser, nämligen Släggö. Släggö är lättillgängligt, har bra dykstege och ett dykcenter för luftfyllning helt nära. Det är dykbart även om det blåser, fritt från båtar och lättnavigerat under vatten. Där finns också mängder med roligt liv att upptäcka, varav mycket finns på ganska grunt vatten, vilket gör det till en lämplig dykplats även för mindre erfarna dykare. Släggö är också Sveriges enda dykplats med en räddningsstation. Den uppfördes 2007 på initiativ av föräldrarna till en ung tjej som omkom i en dykolycka just där.

Det lilla gula huset är räddningsstationen och i bakgrunden ser man kallbadhuset, där man inte ska råka simma upp om man är dykare...

Ur loggboken: Släggö    Datum: 27/6 -12   Dyktid: 89 min.   Vattentemp: + 12 grader

Sista dagen på kursen havets fiskar och vi fortsätter upptäcka arter på Släggö. Just denna dag hittade jag flera exemplar av större kantnål. En långsmal fisk som har ett huvud som påminner om huvudet på en sjöhäst. De är också nära släkt med sjöhästar.

Den charmerande kantnålen poserar villigt och ett långsmalt huvud som på denna inbjuder till att experimentera med korta skärpedjup.

Förutom kantnålen stöter vi på småtorsk, plattfiskar (som är så svåra att hålla reda på), simpor och en fin liten tejstefisk.

Testefisken är ganska liten, långsmal och har en rad med svarta sk ögonfläckar med vit kant längs ryggen.  Om en rovfisk ser ögonfläckarna får den signaler att fisken är betydligt större än den egentligen är och kanske för farlig för att anfalla. Som vanligt hittar jag också ett antal eremitkräftor och eftersom jag inte kan hålla mej borta från dem så avslutar jag med en sådan. I morgon blir det Nordens Ark och helt andra djur.

 Ha en fortsatt bra sommar!

Hälsningar Lena

Sveriges giftigaste fisk!

Kursen "Havets fiskar" pågår för fullt och det blir långa dagar med dykning, föreläsningar, studier infångad fisk i akvarier (innan de släpps ut igen) och fotografier som vi tagit under dyken. Jag har mängder av bilder och anteckningar att sortera. Dagens inlägg får bli en liten kortis om vår giftigaste fisk Fjärsingen.

Under sommaren hittar man fjärsingen på sandbottnar mellan 1-30 m där den ligger nedgrävd i sanden och passar på intet ont anande byten. Fjärsingen har en gifttagg på gällocken, på var sida av huvudet, samt att ryggfenans strålar också är giftiga. Den använder dock inte giftet för att fånga byten utan bara som försvar. Att sticka sej på en tagg är mycket smärtsamt samt att det blöder ordentlig. Bästa behandling är så varmt vatten man kan tåla på den skadade kroppsdelen och sök läkarvård.  

Man kan smyga sej på en fjärsing med kameran och komma riktigt nära men just detta exemplar ville inte vara med på bild. Den hade nog tröttnat på dykare med kameror som drog runt över botten. Bilderna är tagna på Släggö, mitt i Lysekil, på ca 6 m djup. Ett ställe som är känt bland undervattensfotografer om man vill fotografera just fjärsing.

Hälsningar Lena