Sjölejon - inte bitas bara leka

Stellers sjölejon (Eumetopias jubatus) lever i norra Stillahavsregionen och är de största bland alla sjölejonen.

Vuxna djur är ljusare i färgen än andra sjölejon men valparna är nästa svarta när de föds. Ungarna växer fort och efter ca fem år är honorna i genomsnitt 2,5 meter långa och väger 240-350 kg. Hannarna fortsätter växa, framförallt i omfång. De kan uppnå en vikt på över 1100 kg och bli drygt tre meter långa. Medelvikten är drygt 500 kg.

Det snackas ganska mycket i en koloni och de pratar ofta i munnen på varandra.

Dessa sjölejon har minskat i antal på ett oroväckande sätt runt Alaska men vi fick i alla fall se ett par livskraftiga kolonier med flera hundra djur i varje.

Vi mötte dem också under vatten och det var en ganska omtumlande upplevelse. De flesta djuren som valde att interagera med dykare var yngre individer, dvs slanka men väldigt långa, och de verkade vilja leka med oss.

I början var de lite blyga och kom två och tre i taget, men efter ett tag kom de i stora gäng. De blev också mer modiga med att komma ända fram och kolla in oss ordentligt.

 Bubblorna och slangarna på våra paket verkade extra intressanta.

Det gick inte att hålla reda på hur många de var som lekte med oss i vattnet men jag skulle gissa att det kunde vara ett trettiotal djur som fördelade sej på ca åtta dykare. Det var några dykare som avstod från mötet med sjölejonen bl a för att de är så närgångna. Om man inte höll fast i regulator och mask kunde man lätt bli av med dem och att bära en snorkel på masken hade varit som att bjuda dem en kul leksak.

Trots att det ser ut som att de vill bitas (och även gör det) fick vi en uppfattning om att de nog mest använde munnen för att undersöka oss och vår utrustning med. De visade aldrig någon aggressivitet. Man bör nog ändå vara ganska trygg som dykare innan man försätter sej i den här situationen.

Mötet med sjölejonen var ungefär som att leka med en flock stora, ouppfostrade hundar som aldrig fått lära sej av med otyget att använda tänderna under lek med människor.

Eftersom de såg sin egen spegelbild i min kameraport var det flera som försökte bita över hela den välvda porten. Tyvärr var då ljuset så dåligt att kameran inte förmådde fokusera. Annars hade det blivit bilder rakt ner i svalget.

Alla undervattensbilder är tagna med Tokina 10-17 mm fisheye (på 17 mm), så ni inser säkert hur nära just den här individen var.  

När vi avslutade dyket och klättrade ombord på båten var det minst 15 sjölejon som tittade upp ovanför ytan. De tittade med lite frågande och besviken uppsyn på oss ” – Ska ni gå upp redan ? Vi som hade så kul…”

Ha en skön helg

Lena 

Totempålar, laxar och amfibiefordon

Jetlag gjorde att vi vaknade tidigt i gryningen. Vi hade redan dagen innan listat ut att ”start- och landningsbanan” för alla Kethickans sjöflygplan låg utanför vårt motell. Klockan 06.00 startade det första planet sedan blev det underligt tyst…. Jag steg upp och tittade ut.

Dimman låg tät och det var lätt att förstå varför det var så tyst. Det gick helt enkelt inte att flyga. Den scince fiction liknande skapelsen i bakgrunden är ett kryssningsfartyg.

Solen klättrade snabbt högre upp på himlen och dimman lättade. De små planen var snabbt igång och en del båtar började också leta sej ut. På bilden ovan kan man se spåren efter tre flygplan.

Halv sju var det full fart och vi steg upp.  Efter frukost och lite pyssel med bagage gick vi ut till busshållplatsen för att invänta "silverlinjen". En av två busslinjer i Ketchikan.

Vi fick vänta ett bra tag och under tiden passerade detta fordon. Något slags alternativ för de som inte kan dyka möjligen. När vår buss slutligen kom var den full (turister från kryssningsfartyg) men vi fick tränga oss in vid chauffören som pratade oavbrutet. Han frågade om det var i Sverige som man gjorde så bra klockor...

Ketchikan har två stora samlingar med totempålar och vi besökte båda. Vi hade ju inte så mycket annat att göra innan vi fick gå ombord på båten klockan sex.

Totempålar finns tydligen bara i områdena längs Nordamerikas norra västkust. Anledningen är att det fanns så gott om mat här att indianstammarna hade tid över att arbeta med annat, däribland utsmyckning. Totempålar började som utsmyckade pålar i de stora långhusen som indianerna tillbringade vintrarna i.

 Konsten att snida pålarna utvecklades och de höga pålarna kunde ibland berätta hela historier. Den här heter "Rock Oysterman Pole" och handlar om en ung indian som drunknade när han fiskade ostron för han fastnade med handen i ett jätteostron och kunde inte undkomma tidvattnet.

Ett och annat slitet hus stod längs vägen. Lägg märke till totempålen till vänster om huset.Totempålar har inte särskilt lång livsläng. När de faller sönder och ramlar omkull är det meningen att de ska ligga och på så sätt bli en del av naturens kretslopp. Det verkade som att detta hus skulle gå samma öde till mötes.

Vi åt lunch i Ketchikan och satt på balkongen till vänster, vid flaggorna. I väntan på maten tittade jag över kanten...

....och där simmade laxarna, i hundratal. De flesta av dessa var troligen "Pink Salmon" på väg upp i strömmen. Vi skulle komma att se väldigt många laxar innan resan var slut, så jag spar historien och deras öden till lite senare.

Nedanför lunchserveringen simmade också två välmående sälar. Det var uppenbart att de redan ätit en stor lunch och antagligen en stor frukost också.  

Klockan sex på eftermiddagen träffade vi alla våra medresenärer och fick äntligen gå ombord på Nautilus Swell, som genast lämnade hamnen. Middag väntade i salongen och resan hade börjat. Lite underligt styrde vi kosan söderut. Eftersom båten är kanadensisk måste den lämna USA var 28:e dag och tillbringa ett dygn i Kanada. Första kvällen gick vi sålunda mot Prins Rupert, där även tre andra gäster väntade på att få gå ombord. Äventyret skulle snart börja på allvar.

Hälsningar Lena

Ketchikan

är ett litet samhälle på Revillagigedo Island i sydvästra Alaska. Ketchikan, som är Alaskas femte största stad till folkmängden, har ca 8000 invånare (!) och en internationell flygplats (!) belägen på en grannö. På Revillagigedo finns också den ännu mindre orten Saxman, som mest såg ut som en samling hus och ett trettiotal totempålar.

När vi flög in över Alaska sken solen och utsikten från planet såg minst sagt lovande ut. Vi landade i Ketchikan på eftermiddagen och fick ta en färja över till motellet vi skulle bo på en natt innan vi kunde gå ombord på vår båt. Vid färjan stod en skylt som jag ångrade att jag inte fotograferade. Den informerade om att jaktvapen måste förvaras i därför avsedd väska under överfarten. Vi hade anlänt till delstaten med mottot ”The Last Frontier ” på alla nummerplåtar.

Vi checkade in på Super 8 Ketchikan och den fina korpen var det första jag såg när jag tittade ut genom vårt fönster. Framför korpen låg en parkeringsplats men det behöver man ju inte ta med på bilden.

Vi tog en promenad längs huvudgatan med syftet att så småningom hitta ett ställe att äta middag på. En del hus lutade betänkligt.

Mycket trä och eternitplattor på husen, som ofta dessutom såg ut att hänga fast på branta väggar.

Hade man ett hus vid vattnet stod det oftast ett par båtar och ett sjöflyplan parkerade vid bryggan. Ketchikans huvudled är inte längre än att man kan åka hela sträckan med buss på mindre än en timme. Man förstår snabbt betydelsen av att äga en båt och ett flygplan.

En del av miljöerna fick mej att minnas en TV serie som hette ”Ljuva livet i Alaska” (Northern Exposure). Man kunde nästan föreställa sej att en älg skulle snedda genom gatukorsningen tidigt i gryningen.

I hamnen hittade vi ”vår” båt, Nautilus Swell. Det är en 90 fot lång ombyggd bogserbåt som tar tolv gäster och har fem personers besättning. Vid sidan ligger en 38 fots ”dykbåt” med tre stora utombordare. På den har varje dykare har sin egen plats för flaskpaket och övrig utrustning. Vi hälsade kort på besättningen och fick veta var vi kunde gå ombord nästa kväll. De måste nämligen flytta båten för ett aningen större fartyg…

Nästan varje dag anländer ett antal gigantiska kryssningsfartyg till Ketchikan, som naturligtvis är helt beroende av denna turism från maj till september. På bilden ser man också aktern på fartyget Aleutian Ballad (bakom fiskebåten), som varit krabbfiskebåt i Berings hav (känd från TV-serien på Discovery) och numera körde turister på krabbfisketurer med burar som preparerats i förväg med krabbor.  Samma krabbor återavändes tydligen många gånger. Vi skippade det och klev istället på lokalbussen. Mer om det får ni se i morgon.

Hälsningar Lena

Kort mellanlandning efter Alaska

Är nu åter hemma efter en helt oförglömlig resa i Alaska som jag kommer att visa många bilder från. Vi tillbringade 11 dagar ombord på en båt (+ 6 dagar i land) och förutom dykningen, med unikt djur- och växtliv, såg vi mycket andra djur och spännande miljöer. Här kommer ett kort smakprov:

Knölvalar en tidig morgon när solen precis började leta sej upp över bergen.

Sälarna hälsar till er alla från ett stycke mycket gammal is från glaciären Le Conte.

Färggranna räkor i närkamp på en anemon, som ett exempel från undervattensvärlden.

Lax i ofantliga mängder, hoppande, simmande, ständigt kämpande mot strömmen. Denna bild är tagen nedanför ett lunchhak i Ketchikan. Fish & chips var en av deras favoriträtter, just denna dag var det dock slut på lax....

Håller nu som bäst på att packa om alla dykprylar för att åka ner till Hamburgsund och helgens SM i undervattensfoto. Ibland blir det lite tajt, återkommer efter helgen.

Hälsningar Lena