ALASKA UNDER WATER

Vi fortsatte vår resa norrut i Alaska längs rutten "Inside passage" med dykbåten Indy på släp.

Dyken  bjöd på möten med fiskar som vi sett tidigare under dyk i British Columbia, som t ex denna havsmus.

Men vi mötte också helt nya arter som denna Alaska Ronquil. Den finns enbart i Sibirien och Alaska.

Först såg vi bara enstaka individer och alla fotografer gjorde sitt yttersta för att få en bild på denna fisk. Efter någon dag fanns de överallt och de försvarade sina hålor med stor energi.

Det här var dock en bonus och jag har redan fått en förfrågan om att få just denna bild publicerad i en bok. Två hannar av  Alaska ronquil som strider om revir.  

Undervattensmiljön  innehöll mängder med anemoner och förvånansvärt många ormstjärnor, som också kallas medusahuvud. Man kan se dem i vissa norska fjordar, tyvärr oftast ganska djupt.

Ormstjärnorna är oemotståndliga och jag har mängder med bilder på dem. Det är djur som hör till tagghudingarna och de kan ha upp till 5000 armspetsar. Dessa djur filtrerar små partiklar ur vattnet och gillar sålunda när det är riktigt strömt.

På den här bilden är det en "Black rockfish" som slagit sej ner bredvid en sjögurka och ett antal medusahuvuden. En vanlig syn under ett dyk i dessa vatten.

Om man tittade lite noggrannare kunde man också hitta en av mina favoriter. Decorated warbonnet, en charmig fisk som jag visat på bild några gånger tidigare.

Det finns ju också de fiskar som gör sitt yttersta för att inte synas som t ex denna simpa.

Här är ytterligare ett exempel på kamouflage. Man ju tycka att jag borde fått med hela fisken men det var så strömt att den här bilden blev till av bara farten. Mer om det en annan dag.

Hälsningar Lena

Väldigt nära ytan

Många som kommenterar mina undervattensbilder skriver att bilderna visar "en värld som de aldrig kan få uppleva". Men, det jag visar idag är nog en undervattensmiljö som de allra flesta kan få se. Man behöver bara stoppa ansiktet i vattnet och använda en mask eller simglasögon för att se ordentligt.

Välkommen hem till småspiggarnas värld, ca 20 cm under ytan. Man behöver inte ens vara simkunnig utan detta kan man uppleva med flytväst eller "puffar" på armarna om man är liten eller osäker.

Det här är antagligen en spigghanne som jobbat så hårt med sina faderliga plikter, dvs bobygge, ägg- och yngelvaktning, att han nu är på väg till de sällare jaktmarkerna.

Bilderna är tagna i en liten vik på ön Stora Kalholmen i Stockholm skärgård. Ön har ett mysigt vandrarhem och tre stugor. För de som inte har egen båt går det utmärkt att ta sej dit med Vaxholmsbåtarna. Småspiggarna kan man dock hitta i var och varannan badvik med lite blåstång och annan växtlighet.

Alla bilderna är tagna med 35 mm och enbart naturligt ljus. Jag ville försöka fånga miljön precis vid strandkanten utan att behöva släpa med mej så mycket utrustning.

Lite stimbeteende kunde man se ibland, men de simmade mest hit och dit i små oorganiserade grupper som gjorde det svårt att få fokus på mer än ett par fiskar åt gången (om ens det).

På djupare vatten (ca 50 cm) simmade också en och annan liten abborre men det blev också mörkare och grumligare. Om ni vill uppleva dessa små fiskar, håll till riktigt nära land och ligg still. Även om man skrämmer dem till en början så kommer de tillbaka.

Simma lugnt

Lena

Fiskar som byter kön och bygger bo

En av de vackraste fiskar vi har i svenska vatten är blågyltan. Den hör till läppfiskarna och är vanligt förekommande längs Bohusläns kust. Det är stor skillnad i färgsättning mellan hannar och honor. Hannarna blir också betydligt större, ca 40 cm. Honorna blir inte mer än ca 30 cm.

Den rödaktiga fisken ovan är en hona, som ibland kallas rödnäbba, och den blåskimrande fisken är en hanne, eller blåstråle. Hannar och honor är så olika att man lätt tror att det är två olika arter, dessutom förekommer varianter däremellan. Carl von Linné gjorde det misstaget då han namngav arten 1758, och gav den tre olika latinska namn. Det rätta är Labrus mixtus.

Blågyltan är hermafrodit och har anlag för båda könen när den föds. Unga fiskar ser alltid ut som honor. Vid 7-13 års ålder blir hannen vackert blå och skaffar sig då ett revir och ett harem med honor. Honorna har en hirearki inom gruppen där den största honan är dominant. Om hannen skulle förolyckas förvandlas hon till en ny hanne och tar över reviret.

Den vackra lilla grässnultran är en annan läppfisk, fast den har väldigt liten mun. Den finns bara i Bohuslän, men där är den ganska vanlig. I synnerhet i närheten av Gullmarns mynning.

En fisk som är rolig att titta på nu och dessutom tacksam att fotografera är skärsnultran (en läppfisk även den). Hannarna har väldiga bestyr med att bygga och vakta sina bon just nu.

Hannen bygger ett bo av alger i en skreva och lockar sedan dit honor som lägger sin rom där. Han befruktar rommen och stannar sedan för att vakta äggen fram till kläckning.

Om man upptäcker en hanne som bygger kan man lugnt stanna och titta på den. Den är så upptagen av sitt byggande att den inte bryr sej om vare sig dykare eller fotografer om man är lite försiktigt.

Här byggs det frenetiskt. Kanske inte fototekniskt så bra men ändå illustrerar bilden artens beteende rätt väl.

Man hittar ofta dessa fiskar ganska grunt och man kan då ligga länge och titta på dem.

Mera bomaterial  samlas in. Arbetet är inte över när hannen lyckats få rom i sitt bo utan då måste han vakta äggen. Det finns nämligen snikna hannar som ser ut som honor. De försöker komma åt att befrukta äggen för att föra sina egna gener vidare utan att behöva lägga ner allt arbete på bobygge och att locka till sej honor. Desstom finns de förstås de som äter fiskägg...

" - Här är mitt bo så håll er på avstånd ! "

Det var allt från dagens rapport

 Lena

Glyskolja, har ni sett en sån?

Sista dyket på västkusten, vid Fossens camping, letade vi efter haj men hittade bara torsk. Tillsammans med torskarna, bland stenar och bergssprickor, simmade dessa vackra fiskar.

När vi kom hem tittade jag i fiskboken men var tvungen att kontakta en kompis som är marinbiolog och fiskfantast (numera även känd från TV), för att få helt klart att det är glyskolja.  Glyskolja är en liten torskfisk som trivs precis i den miljö som man kan se på bilderna. Den är mycket allmän, men jag har svårt att minnas att jag sett den förut.

Torsk simmade också bland stenblocken och inte helt oväntat...

...hittar vi en hummer på en klipphylla. Den känner sej för med de stora spröten och kryper faktiskt ut en bit och poserar för fotografen. Med en 35 mm glugg på kameran får man även med lite miljö runt hummern.

Sista kvällen tog vi en promenad ner till vattnet på Fossens camping. Vi passerade alla husvagnar och funderade återigen på vad man gör en lördagskväll på en camping i maj då det är för kallt att vara ute....

Hälsningar Lena

Jordfall

En av våra favoritplatser när vi dyker i Gullmarn är den lilla småbåtshamnen Jordfall. Man betalar en liten slant i en brevlåda och nyttjar aviserad parkering för dykare.

Det är enkelt att gå i och ur vattnet med alla tunga grejer och det finns massor att se på olika djup. Dessutom fungerar dykningen här även när det blåser en del. Så här ser den stora dykbilen ut när vi är ute. Den gamla saaben har ett rejält stort bagageutrymme när baksätet är fällt och man kan sitta under luckan och ta på sej flaskpaketet. En blöt dräkt på motorhuven gör inte heller så mycket.

På detta dyk fick vi tidernas överraskning. En havskatt har hittat in i en av de stora "bojstenarna". Skalen som ligger utanför hålet är restern från havskattens måltider så den har nog bott där ett tag. Vi har aldrig sett en havskatt i svenska vatten förut så detta var verkligen kul. Hoppas den trivs i sin håla och stannar. Vi såg den två dagar så lite stationär är den.

Vid Jordfall kan man simma ut på en lerbotten och hitta t ex sjökock som jag visade bilder på häromdagen eller plattfisk som denna. Om man simmar ut till ca 30-35 m djup kan man hitta cylinderrosor och havskräftor, mer om det en annan dag.

Man kan också dyka i ett område med lösa stenar och en vägg med djupa sprickor. I sprickorna hittar man alla möjliga olika gäster. Här sitter det två andra plattfiskar (jag gissar bergvar, men plattfiskar är svårt). De sitter upp och ner, jag har inte vänt på världen för dem.

I en specifik spricka finns västkustens (eller Sveriges) mest fotograferade tångsnärtor. Den större ville inte vara med på bild och den här var ganska blyg den också. Men de var hemma.

Den simmar flera små stensnultror i skrevorna och man får en känsla av att de ibland faktiskt vill vara med på bild. De ser så kaxiga ut med sina små huggtänder.

En självklar gäst i bergsskrevorna är den vackra trollhummern. Den kryper ofta in när man lyser på dem och dessa är lättast att fotografera på nattdyk. Den här tyckte dock att det var OK att bli fotograferad. Skölden är vackert blå och röd men det är sällan man får se hela på dagtid.

Flera berggyltor uppehöll sej bland stenarna nedanför bergväggen. Dessa fiskar kan bli ganska stora (ca 60 cm, 3,5 kg) . När honorna blivit 10-14 år skiftar de kön och blir hannar, vilket betyder att i princip alla fiskar över 40 cm är hannar.

Efter en dryg timme i det 6-gradiga vattnet smakar det gott med lite mat. Vi är inte så avancerade och grillad korv står ofta på menyn. Vi gjorde tre dyk på Jordfall och det kommer en rapport till om vad man kan se ute på djupare vatten.

Ha en fin helg alla

Lena