Sommarfotofika i Korsheden

En viktig ingrediens vid ett sommarfotofika och de fanns i stora mängder med glass och grädde. Dessutom en massa annat gott så man kan fika riktigt länge. Björn och Ingemor hade dukat upp förstklassigt!

Bengt överväger hur mycket sött han ska addera till sin jordgubbsportion.

Marianne hade jag inte träffat sedan fikat i Korsheden förra året. Tur att Björn bjuder in så vi får prata av oss lite. Parasollen var välbehövliga i sommarvärmen och det röda ger en spännande nyans till folk som sitter under det. 

Uppslutningen var mycket god och borden fylldes av kameror samt Anders drönare som vi ännu inte sett något resultat från.

Den var uppe och kollade läget från ovan.

Fikageneralen i egen hög person.

Tommy

Ewa

Å en liten grön kompis som råkade komma med på ett hörn.

Tack alla för en härlig lördag och tack Björn och Ingemor för ett förträffligt fika!

Hälsningar Lena

Död mans hand

Som ni ser är det inte poker det handlar om och inte heller en roman eller något makabert fynd i skogen. Död mans hand hittar man i havet, utanför vår egen västra kust (dvs den vill ha saltvatten). 

Död mans hand är orange, gulaktig eller vit. Det är en kolonibildande korall som också kallas läderkorall. Den sitter på hårda underlag och finns där det strömmar förbi vatten dvs ju mer strömt desto fler död mans hand.  

Här är det vita död mans hand i bakgrunden och en solstjärna i förgrunden som verkar ha blivit av med en del av en arm. Det luddiga på död mans hand är polyper som den filtrerar små organismer ur vattnet med. Därför trivs den bra där det strömmar ordentligt.

Om man tittar lite närmare kan man se att polyperna har åtta armar med vad som ser ut som små hullingar. De har också nässelceller som hjälper till att bedöva bytet (nässelceller är det som gör att manettrådar bränns). 

Här kan man se att de flesta polyper är öppna, men en del är lite mer hopkrupna och har dragit in armarna. 

Här är det en polyp som har en arm instoppad i öppningen i mitten. Den kanske "slickar av" något gott som den fångat. De är knepiga att fånga med makro för det blir mest en halvsuddig röra av alla polyperna.

Ibland ser man djur sitta på död mans hand men det är inte så vanligt. De bränns antagligen lite, men en mindre krabba tycks inte bry sej om det. 

Ofta får man dem i bakgrunden om man är under ca 10 m, vilket verkar vara en gräns för när man börjar hitta dem. Här är det en vacker gul havsnål som faktisk har den långa stjärten runt en död mans hand. 

I morgon är det fotofika i Korsheden, vi kanske ses!

Hälsningar Lena

Skaldjur och midsommar

Midsommarhelgen var vi som de senaste åren på västkusten och dök. Krabbtaskorna hade också samlats verkade det som, vi såg mängder av dem i Hamburgsunds skärgård. Den här stora krabban var lite kaxig och viftade med sina stora klor när jag kom förbi. Eller så såg den sin egen spegelbild i kameraporten, vem vet...

Det hade egentligen varit mer rätt att skriva leddjur istället för skaldjur. Gemensamt för dessa djur är att de har en segmenterad kropp och ett yttre skal. Mer än 80% av alla kända djurarter är leddjur som t ex kräftdjur, insekter, spindeldjur och havsspindlar. Krabbtaskan är väl utrustad för att ta byten (döda eller levande) med hårda skal. De stora klorna fungerar som krossande tänger och för att mala sönder bytena ytterligare har den tre tänder i magsäcken.

Kanske inte så vackra men ändå tacksamma fotobjekt som inte rör sej så värst mycket även om man blir närgången. Leddjur som krabban ovan och alla de andra arterna i denna blogg kan bara växa när de ömsar skal. När krabban ömsar ökar bredden på skalet ca 25% i storlek.

Under ett dyk på midsommarafton stöter vi på en riktig "ärkehummer". Den här är rejält stor och kommer dessutom fram för att kolla in mej lite extra. Det är förstås svårt att se vad som är stort eller smått när man inte har något att jämföra med...

...men det här är en liten hummer. Så liten att man inte skulle få behålla den om den gått in i en tina. Hummern är liksom många andra leddjur i havet en asätare, en renhållare i havet. De har sinnesorgan som kan fånga upp doft/smakämnen från döda djur i vattnet trots att koncentrationen är extremt låg. De följer sedan den riktning som har en ökande koncentration av ämnet och hittar fram till matplatsen.

Trollhummern sitter ofta gömd i sprickor och mellan stenar. För det mesta ser man den upp och ner på dagtid och lyser man på den kryper den in och gömmer sej i mörkret. Om man dyker på kvällen eller natten hittar man dem ute på jakt och då inser man hur många det kan finnas på en liten yta.

Ibland hittar man en som är vänd "åt rätt håll" och dessutom poserar för några bilder innan den drar iväg och gömmer sej. Trollhummern blir ofta bifångst i krabb- och hummertinor och den smakar gott har jag hört, men är ganska liten.

Ett av mina favoritdjur är eremitkräftan. Bakkroppen saknar skal hos dessa djur och de använder sej av tomma snäckskal, som de måste byta upp sej till större storlekar av när de ömsar och växer. Vissa arter kan också ha en anemon eller ett svampdjur som skydd på bakkroppen.   

Eremitkräftan är ingen eremit utan samlever ofta med andra eremitkräftor och även andra arter som t ex havsbortsmaskar och hydroider. Den här individen är inte mer än ca en centimeter och sitter på en "död mans hand" som är en läderkorall (det finns vit och orange).

Efter två dyk, avlastning och vård av utrustning och oss själva sätter vi oss till bords för att avnjuta havskräftor. När de står på ett matbord är det skaldjur. Jag visade i en tidigare blogg hur de lever på lerbotten. Man ser dem ganska sällan under dyk för de vill helst hålla till på djup som vi inte besöker, från 40 till ca 800 m. Ibland hittar man enstaka individer på 30 meter som de jag visade för någon vecka sedan.  

Först tas det en del bilder men när man väl börjat äta är det bara att stoppa undan telefoner och kameror, om man inte vill sätta onödigt kladdiga fingrar på dem.  

Midsommarmiddagen blir en lång sittning men trevliga dykkompisar och välfyllda fat med kräftor.

Eftersom det är midsommar avrundar vi med hemgjord jordgubbstårta. Dagen har varit lång, vi går och lägger oss lagom när solen går ner.

Hälsningar Lena

Hästhållning förr och nu

Jag har nyligen varit på en tvådagars tjänsteresa till Ridskolan Strömsholm, en av Sveriges tre riksanläggningar för hästsport. Där har man universitets-, gymnasie- och folkhögskoleutbildning samt allehanda kurser inom ridsport och ridpedagogik, hästhavande, tränande och hållande. Vi jobbade mest med vårt eget program men fick en rundvandring bland stallarna. Det finns stallplatser för 260 hästar.  

Det här är det äldsta stallet, byggt under 1800-talet, men naturligtvis renoverat för att klara dagens regelverk för hur hästar ska hållas. Strömsholm hade kavalleriskola mellan 1868-1968.

Vid renoveringen fick man inte välja material hur som helst. Det är ek i boxväggarna och det skulle ligga stora granitplattor utanför boxarna. På gången i mitten är det spån, mjukt att gå på, tyst och lättare än man kan tro att hålla rent.

Kajorna tyckte också att det var fint här inne.

Alla spiltor är borta och hästarna står i stora rymliga boxar.

Under krubban finns en dörr som man kan öppna när man mockar. Här kastar man in skiten "i skåpet" och så går det gödselskrapor under boxgolvet som för med det ut ur stallet. Inga skottkärror här inte. En fyndig modernisering som underlättar arbetet i stallet. 

Det stora pampiga ridhuset (ett av flera) med det vackra taket. Jag minns tyvärr inte när det byggdes men det används fortfarande.

Pegasus är med och håller upp taket.

Nästa stall är byggt i början på 1900-talet. Det röda stallet. I bakgrunden ser man ett annat mindre ridhus som också används.

I röda stallet är det bred och ljus stallgång med spångolv som är mjuk och fint att gå på. Helt halkfritt för stålskodda hästar. I boxväggarna är det återvunnen plast.

Det är få hästar och elever hemma men jag hittade i alla fall en ryttare som var på väg att ge sej ut.  

Studiebesök är fint för då kan man tigga till sej lite extra kliande.

Det här är ett stall från 2000-talet. Kungsgårdsstallet. Här tar man ut och in hästarna genom boxdörrar som öppnas direkt ut.

Vid behov kan man stänga för med "fönstret" (som hästen inte kan ha sönder).

Det finns också en stallgång inne i stallet. Här är det betonggolv men gången är bara till för att köra foder (med den batteridrivna Segway-vagnen med våg) och kärror när man mockar. Boxväggarna är även här av återvunnen plast.

När man vill göra i ordning en häst tar man den från det kalla stallet till ett uppvärmt hus med gummimatta på golvet och ställer upp den så här. Ett säkert sätt att jobba med hästen för både häst och ryttare. Här inne förvaras alla sadlar och annan utrustning i individuella skåp. Det finns också möjlighet att duscha av hästen i speciella utrymmen och ett solarium där de kan torka under lamporna.

Här är det absolut senaste stallet, bara några år gammalt. Det är byggt enligt principen aktiv grupphästhållning eller lösdrift, som man skulle kalla det om det var andra djur. Här går hästarna lösa tillsammans och kan välja om de vill vara inne eller ute. Mellan 16-20 hästar går det här under terminstid.

Vattenkoppar för att dricka ur är ju inget nytt men de här hästen kan också välja när den vill äta. Varje häst har ett transponderhalsband, som man kan se på bilden, och en för individanpassad foderstat.

Hästen har en lite magsäck och är anpassad till att gå och småäta hela dagen. Det är ju naturligt för den att gå och beta, inte stå inne i ett stall och bli utfodrad tre gånger om dagen. I det här systemet går hästarna in i en foderautomat och får mat. Grovfodret är uppdelat på 20 portioner dvs en liten giva varje gång. När det är slut får den gå ut och sedan komma tillbaka en timme senare. Det finns också automater för kraftfoder där det verkliga "godiset" portioneras ut.

Här kan man se att det står en häst inne ett "fack" ock äter. Då är dörrarna stänga bakom hästens rumpa så den ska få vara ifred. En häst med högre rang skulle annars kunna köra ut den och ta maten. Hästen som står utanför väntar på sin nästa portion, ingen idé att gå in för det kommer inte mer mat än på ett tag...men man kan ju vakta ingången. 

Ha en trevlig midsommar allihopa!

Hälsningar Lena

Ner i djupet

Vi gjorde ett par djupare dyk på senaste turen till Västkusten, drygt 30 m. Dyktiden på det djupet blir inte särskilt lång och man vill snabbt komma ner, för att sedan ta det betydligt lugnare på väg upp. Jag stannade upp helt kort på ca 20 m och tog ett par testbilder. Gullmarsanemon på röd sjöpung. Det var mörkt och sikten var allt annat än bra. 

Nere på djupet simmade vi över dybotten (i mörker och dimma) och letade efter cylinderrosor. Jag hittade den här som underligt nog låg nästan "platt" mot botten. Jag såg i ögonvrån att min sambos kamera blixtrade så jag antog att han också hittat ett motiv och stannat. Det är svårt att hålla koll på varandra när det är så dålig sikt, men vi hade en plan för om vi skulle tappa bort varandra. 

Jag hade makro på kameran (60mm) och testade lite närbilder. Cylinderrosor är rätt stora. Det ser ut som att den just "slickat" av en tentakel och är på väg att skicka ut den igen. 

Jag testade hur nära jag kunde gå. Man får absolut inte nudda dybotten för då virvlar man upp partiklar och sikten blir så dålig att det inte går att göra någonting. 

Oooops....jag vinglade till lite (ligger ju på mage utan stöd, dvs hänger i vattnet) och jag kom åt några tentakler. Blixtsnabbt drog den ihop sej i den del av kroppen som är delvis begravd i dyn, det ser ut som ett rör. Om jag hade haft tid hade jag kunnat vänta på att den skulle börja smyga ut igen men dyktiden på 30 m började rinna ut. 

Jag såg mej omkring och svepte med ljuset över botten. Något rödaktigt skymtade till och jag insåg att det fanns en havskräfta ganska nära. De gillar inte blixtarna och drar sej tillbaka ner i hålet när man fotar dem. 

Men det är nyfikna och kommer ofta ut igen ganska snabbt. Havskräftor är röda även när de är levande om någon undrar.

Jag skymtar min sambos starka lampa i mörkret och vet att han är kvar, men troligtvis på väg upp...Då får jag syn på en stor praktfull cylinderros. Min dykdator tycker bara att jag ska stanna en minut till, jag behärskar mej och tar bara två bilder i rask följd utan att ens snegla på om det blev något att ha. Här kan man se röret som den andra hade dragit ihop sej i och att de oftast är betydligt resligare än den jag hittade först. 

Jag simmar ganska raskt upp mot 12-15 m och jag ser att min partner är på väg åt samma håll, åtminstone hans lampa.... Jag kommer till en vägg med stenar och skrevor. Vi möts där och det är lite ljusare. I skrevorna kan man hitta en del liv och är man en platt fisk kan man få plats just där. 

Jag spanar efter en fisk som heter tångsnärta och det är faktiskt den man kan skymta i bakgrunden på denna bild. Den ville dock inte alls vara med och posera så vi fick simma vidare upp mot grundare vatten och så småningom ytan. 

Till midsommar blir det nya dyk!

Hälsningar Lena