Huvudfotingar

Cephalopod är grekiska och betyder huvudfoting, det är också det vetenskapliga namnet på bläckfiskar. Längs Kanadas västkust kan man möta en väldigt pampig sådan, den åttaarmade bläckfisken Giant Pacific Octopus. Som alla andra bläckfiskar lever dessa enbart i saltvatten och är köttätare. De blir inte så gamla, maximalt tre till fyra år i British Columbia. På den korta tiden växer de från några hundradels gram till cirka 50 kilo, med en räckvidd på upp till sex meter.

Jag tycker huvudfoting passa rätt bra på just denna individ. Den var inte fullt så här röd när vi hittade den utan färgen ändrades under fotosessionens gång.

Den här bläckisen ändrade färg från nästan vit till orangeröd på bara några sekunder. Den var mycket väl kamouflerad bland de vita anemonerna men väl upptäckt så blev den snabbt röd, arg eller generad?

Det är speciella pigmentceller i huden som gör att det kan ändra färg. Dessutom har den en mängd små muskler i huden som gör att den även kan ändra skinnets struktur. På så sätt blir den en mästare på kamouflage.

Den här riktigt röda som vi hittade under vår senaste resa var lite nyfiken, men också försiktig. Det händer att bläckfiskar, i synnerhet stora exemplar, skickar ut en tentakel för att undersöka en dykare lite närmare.

Den här var lite trevande mot både mej och Fredrik men vågade inte riktigt. Bläckfisken har smaksensorer i sina sugkoppar, så när den skickar ut en tentakel provsmakar den bara lite.

Resultatet blir ungefär så här när en bläckfisk smakar på en kamera (med fisheye) i ett undervattenshus. Inte så bra. Eftersom lyftkraften i varje enskild sugkopp dessutom är imponerande, även hos en ganska liten bläckfisk, gör man bäst i att dra sej tillbaka lite och lirka med sej sin utrustning. Jag har hört att det blir tydliga sugmärken om de "smakar lite" på bar hud.  

Ha en bra kväll

Lena

2012-08-29 08:07   lersaker

Jag kan förstå att bläckfiskar ger upphov till myter och fantasifulla filmer, kul att få läsa dina fakta kring dem! Häftiga bilder! Jag skulle nog inte våga gå så nära!

Besvara

Svar från Lena Holm 2012-08-29 20:08

Hej Anne-Sophie,
jag kan inte motstå dem och när de sträcker ut en liten undersökande "arm" blir jag mest förtjust, om den inte är för stor. Vi har stött på ett par bamsingar, med sugkoppar stora som en handflata, då backar jag undan.
Hälsningar Lena

Svara

2012-08-29 08:14   Mikael Sundberg

Härliga bilder! Måste fråga om det finns mycket djur undervatten i Sverige eller är det mest liv utomlands? Antar att utomlands har mer djur men ändå är det mycket här i Sverige också? Vilka djur är svårast att hitta här i Sverige? Allt gott :)

Besvara

Svar från Lena Holm 2012-08-29 20:17

Hej Mikael,
jag har visat bilder från Sverige och Norge i ganska många inlägg, men på sistone har det blivit mest från Kanada. Det finns mycke att se under vatten i Sverige också, mer än folk tror. Det finns t ex små vackra bläckfiskar på västkusten, men jag har ännu inte haft möjlighet att se någon. Alltså ett exempel på något som är svårt att hitta. Det förekommer även vissa hajarter i Sverige men de är också mycket ovanliga. Det kommer mer bilder från Norden under hösten, för det är trots allt något som jag gärna visar. Antagligen blir det även nattdyk i någon liten insjö i höst, då ser man en massa trevliga djur.
Hälsningar Lena

Svara

2012-08-29 20:35   Ewa Kirjavainen

Jättefina bilder Lena!
Det är verkligen vackra skapelser.
//Ewa

Besvara

Svar från Lena Holm 2012-08-29 20:42

Tack Ewa, jag gillar när de rullar ihop tentaklerna till små kringlor där man kan se rader av små sugkoppar. Det är så härliga att titta på och förundras över.
Hälsningar Lena

Svara