Om korn och det äkta

Tankar om korn, analogt eller digitalt dyker upp med jämna mellanrum, vilket så klart är roligt eftersom det betyder att det finns ett intresse, och ett slags engagemang i fotograferandet. Man kan så klart invända om det egentligen finns ett digitalt korn, en pixel som kommer närmast är väl snarare enheten, en ruta i ett raster.
    Men till dagens tanke. Anar man inte att det finns en kvalitativ värdering analogt visavi digitalt. Där digitalt står för något inte äkta, lite av fake. Ska se ut som liksom. Men det finns verktyg för att åstadkomma ett korn som kan accepteras i den digitala miljön, allt ifrån programvaror till mer eller mindre fantasifulla och kreativa hugskott i datorn.
    I mycket handlar det om att förstå hur datorn och scanner, läs programvaran kommer att hantera ett inscannat analogt korn eller hur det helt digitala bildflödet kommer att påverka upplevelsen av korn. (Att fotografera av negativen är i de flesta fall betydligt bättre ur kvalitets och arbetsflödessynpunkt. Mer om det senare.) Att arbeta traditionellt analogt från film till fotopapper via det klassiska mörkrummet kommer att, beroende på fotografens skicklighet och erfarenhet, resultera i förhoppningsvis excellenta fotografier. Ett digitalt flöde från kamerasensor till utskrift kommer hoppeligen också att ge utmärkta bilder. Det här är nog något som de flesta håller med om. Men det dyker upp ett problem när man går från en värld till en annan, åtminstone om det är det eftersträvade analoga kornet som står i centrum. Filmens korn låter sig inte helt omfamnas av den digitala sensorn, eller inläsningen.

(Digitalt korn hela vägen från kamerans sensor till skärm och publicering. Jag har gjort den här bilden som print också men det är ingen poäng med att visa en avfotograferad utskrift.)

Pixelrastret, det är inte ett raster i egentlig mening men liknelsen fungerar, tar ju inte hänsyn till att filmens korn inte är fyrkantiga ej heller att varje korn kommer ligga exakt centrerat i varje pixelfält. Ett enstaka korn som har ganska hög täthet men ligger så placerad att bara hälften eller en del hamnar inom en enstaka pixels gränser kommer då att registreras som en blandning av kornets täthet och det som finns runt kornet som då kanske har lägre täthet. Det behöver man inte se om den digitala bildens upplösning är tillräckligt hög, de partier i bilden som är mest utsatta är de relativt ljusa delarna med viss variation som till exempel hudtoner.

(Provbild. Tri-X, D76 Nikon FG Micro-Nikkor 55/2.8)

Lite inzoomning på den här bilden och man ser ganska tydligt hur kornet "översätts" till pixlar av varierande trohetsgrad. 
Hög upplösning men inte onödigt är det bästa receptet för att runda problemet med "interferensen" mellan pixelns yta och kornets. Lite huvdräkning bara, och man behöver inte räkna helt exakt. 
    Om du har scannat/fotograferat i en uppösning på låt säga 4000 ppi (Ppi är alltså enheten för bildens upplösning, pixel per inch, inte dpi (dots per inch) som en del envisas med att använda. Dpi är enheten för skrivarens upplösning eller närmare bestämt  den upplösning som Rippen använder för att få fram tillräckligt små punkter så att skrivaren eller plåtsättaren kan få fram tillräcklig kantskärpa i enskilda bokstäver i en utskriven text. Rip = raster image processor, den dator som ursprungligen var avsedd för just enbart denna uppgift, numera ersatt med mjukvara.)  
   Nåväl, hur många pixlar behöver man klämma in på en tum för att bra resultat? Om du behöver en upplösning på 300 ppi - 4000/300≈ 13,33. Du får då en bildyta på cirka 13 gånger 2,5 cirka 32,5 cm. Vi räknar bara på bredden eftersom höjden hänger med proportionerligt genom hela processen. Och vad räcker den upplösningen till? En utskrift i veckotidning, katalogtryck och liknande. Vill man vara lite vassare, och det kan behövas med nutidens höga tryckpapperskvaliteter 4000/350 ≈114 alltså 11,4 gånger 2,5 ≈ 28,5 cm. Upplösningen i ppi ska vara dubbelt så stor som rastrets upplösning (lines per inch). Det här är alltså ungefärligt uträknat och toleransen är ganska stor. Däremot tjänar man inget på att ha allt för hög upplösning på bilden. Inte nog med att bildfilen blir onödigt tung, den skapar också problem för programvaran att skala ner bilden på ett bra sätt. Lagom överdrift är bäst om man så säger. Ska bilden till en bläckstråleskrivare, som arbetar mikroskopiska bläckdroppar, frekvensmodulerat raster, kan man höja upplösningen. Värt att kolla i skrivarens manual eller kontakta tryckeriet.
 Även om de flesta scannerprogram har olika spakar för damm och repbortagning, oskärpa av olika sort är det bäst att skanna utan några sådana inställningar. Damm tas bäst bort fysiskt från negativen. Eller på ett sent stadium i processen med försiktig dammbortagning tillsammans med klonstämpel.

Avfotografering i rawformat är snabbare, ger bättre förutsättning att från grunden förbereda bildfilen. Det finns flera på FS som har skrivit om fördelarna med det. (https://www.fotosidan.se/blogs/janolof/vad-ar-det-for-skillnad-mellan.htm) till exempel.

En lite lustig grej är att ett av de största välrenommerade labben ger det här rådet: "En av de vanligaste frågor vi får är – räcker bildens upplösning för storleken jag vill göra? Svaret blir nästan alltid  – det beror på!"

Slutligen och mitt blygsamma syfte med det här inlägget är att vi tiden kanske är mogen för att sluta betrakta digitalt skapad bild som oäkta, falsk. Den är det den är helt enkelt.

Inlagt 2023-03-22 20:48 | Läst 1158 ggr. | Permalink
Håller kanske med. Hur bilden är gjord är fotograferens ensak. Denne avgör sitt arbetssätt. Så många gånger jag fått påpekande om mitt analoga fotograferande här på sidan. Det har påståtts att det går göra allt jag gör analogt på digitalt vis.
Om jag avfotograferar en målning och visar den digitalt är det äkta och oförfalskat? Gör jag ett tryck av den, hur bli det då? Samma måste ju gälla för alla bilder.... Även analoga. Alla får tycka som de vill... tycker jag.
Ha det gott.
Jerry
Svar från mombasa 2023-03-23 15:20
Hej. Jag håller nog med om det att man väljer det arbetssätt man av olika skäl trivs med. Och jag håller med om att tonomfånget i en korrekt exponerad analog bild oftast är större.Posterizing uppstår aldrig i det analoga mörkrummet. Men å andra sidan kan nog en digital bild mäta sig väl med en analog, om den nu överhuvudtaget ska göra det. En bild är en bild som du skriver.
Ha det gott
/Gunnar S
En analog bild har en "oändlig" gråskala om man gör en papperskopia. En digital bild har begränsningar. Att göra en bild analogt hela vägen kan ge ett annat tonomfång än den digitala bilden. Den analoga fotografens arbetssätt ligger närmare målarens än det digitala. Resultatet kan vara liknande.
Hur bra det digitala mörkrummet är jämfört med det analoga värderar jag inte.
En bild är alltid en bild. Oavsett tillkomst.
Tack Gunnar för en uttömmande och tydlig genomgång. Mycket uppskattat.
Samtidigt så läser jag att Adobe precis släppt ”Firefly” som betaversion, alltså en AI-generator som skapar helt nya bilder utifrån en skriven instruktio av egna och andras befintliga bilder. Naturligtvis utlovas också maskininlärning, alltså att datorn lär sig ”din bildstil”.
Tanken svindlar när jag tänker på vad det kommer att innebära i fråga om äkta och inte i en nära framtid…
Allt gott/per-erik
Svar från mombasa 2023-03-23 15:23
Det var roligt att få vara till glädje. Vad som väntar runt hörnet med AI känns inte bra. Det kanske är dags att helt återgå till papper och penna, eller färg och penslar, på riktigt alltså.
Ha det gott
/Gunnar S
Värdefull genomgång! Avsnittet

"Ett enstaka korn som har ganska hög täthet men ligger så placerad att bara hälften eller en del hamnar inom en enstaka pixels gränser kommer då att registreras som en blandning av kornets täthet och det som finns runt kornet som då kanske har lägre täthet. Det behöver man inte se om den digitala bildens upplösning är tillräckligt hög, de partier i bilden som är mest utsatta är de relativt ljusa delarna med viss variation som till exempel hudtoner."

blev en aha-upplevelse för mig. Hade ju haft på känn att det behövs ganska så hög upplösning för att scanna/avfotografera kornen och här blev det satt på pränt.

Jag har googlat för att hitta bilder av enstaka korn (alltså extrem närbild på enstaka korn, taget med mikroskop) men inte hittat några. Har du sett såna bilder?
Svar från mombasa 2023-03-23 15:26
Det är alltid roligt att få vara orsak till den sortens aha-upplevelser.
Jag har letat lite på nätet efter bilder på uppförstorade enstaka korn men inte hittat. Vi får plocka fram minnesbilderna från våra gamla akroskop, eller uppsöka ett mikroskop i närheten och kolla av ett negativ.
Ha det gott
Gunnar S
Min spontana första tanke kring digitaliserade korn handlar om själva silverkristallernas omvandling till kornighet. När de mikroskopiskt små kristallerna exponeras och framkallas så bakas de ihop tillsammans i kluster. Dessa "kakor" eller korn ser väldigt olika ut beroende på just hur mycket ljus de fått och hur de framkallats.
Med en bra filmskanner som har en reell upplösning på 4000 ppi eller högre får man en tydlig bild av kornstrukturen. Likaså med en systemkamera och macro-objektiv.
Mycket högre upplösning än så tillför egentligen ingenting i praktiken. Som Gunnar säger så ställer för stora filer till det i onödan.