Vad är det för skillnad mellan pixlar och korn, egentligen?
Det är svårt att enbart i ord beskriva hur den analoga svartvita bilden skiljer sig från den digitala.
I första hand är det nog gradiationen dvs. hur gråskalan ser ut som skiljer bild från film jämfört från sensor.
Ibland, beroende på hur stor bilden är så avslöjar kornigheten att det är film det handlar om.
1. Den digitala färgbilden
Ur teknisk aspekt så blir den digitala bilden "kliniskt perfekt" och går mycket lätt att justera efter tycke och smak så att fotografen upplever den som korrekt och naturlig.
2. Den digitala svartvita bilden
Samma bild som nr 1 ovan, nu konverterad monokromt. Den svartvita bilden blir ganska lik färgbilden i sin framtoning. Även här går det enkelt att förstärka eller försvaga de olika färgernas återgivning i olika nyanser av grått i redigeringen.
3. Den analoga svartvita bilden
Samma motiv fast med byte till analog kamera. Gråskalan blir väsentligen annorlunda och skärpeupplevelsen med kornighet skiljer också från den "rena" digitala bilden.
Omedelbart ser man en påtaglig skillnad hur dammvippan i pilsnerflaskan avbildas.
Lina. Här märker jag att hennes ögon får ett annat lyster på film än vad jag är van vid med digitalkameran.
Gammal Volvo BM still going strong. Bilden andas analogt tycker jag. Det fanns ingen digital teknik när traktorn kom upp i medelåldern och att avbilda den med film känns helt riktigt.
Min förkärlek för traditionell svartvit fotografi "old school" bottnar nog från tonåren och magiken i mörkrummet. Dessutom är min smak präglad av de gamla mästarna, inga nämnda inga glömda.
Det är roligt att fotografera med film i kameran, såväl med gamla klassiska kameror som med moderna kameror utrustade med automatik och autofokus.
Digitaliseringsprocessen från korn till pixlar är fascinerande och photoshop ersätter mörkrummet med bravur.
Silverkristallerna är mikroskopiskt små och när de framkallas samlas de i kluster med diffusa
konturer. Olika typer av film, framkallare och framkallningsmetod ger variationer i det man kallar kornskärpan. Men de kornen är alltså ansamlingar av flera små korn (kristaller).
Om man skannar i hög upplösning eller fotograferar negativen med hög upplösning så ser man tydligt variationererna i olika nyanser av grått vid pixelpeeping.
Paradoxalt däremot är att T-korn (kristaller) är större än traditionella kub-korn men T-kornsfilm är finkorningare och skarpare än traditionell film.
Däremot - efter kameran, är jag digital för hela slanten. jag ser det digitala mörkrummet som en befrielse. Äntligen kan jag återföra bilden till vad jag såg och menade vid fotograferingsögonblicket. Jag behöver inte bara acceptera vad som kom från något labb. I svartvitt hade man visserligen även tidigare ett visst svängrum, men i färg var man låst vid vad andra bestämde om hur det skulle se ut.
Smolket i bägaren är att Kodachrome 25 inte finns längre. Med den filmen i kameran kunde man möta digitalkameran i färg.
När det digitala fotografiet nådde upp till och förbi analogfotot och, inte minst, rawfilerna gjorde sitt intåg och den digitala metodiken satte sig, nä, analogt foto är roligt om an tar det för vad det är, men kvalitativt och metodiskt är det som du säger, ersätter mörkrummet med bravur. Men det underlättar om man har fötterna i den analoga världen, särskilt när det gäller svartvit-konvertering. ( Jag gillar traktorn. Farbror Elof hade en sån.)
/Gunnar S
På gården finns det även en Ferguson från 60-talet.
Jag undrar om folk tycker att en Tesla är vacker om 60 år.