november. fortsättning följer
Det kom en hel del regn. 30 mm säger mätaren. Skogen och tomterna är sjöblöta. Vädret är en effekt av klimatet. Och man undrar varför det blivit en aningen lågmält ute på sociala medier när det gäller just frågor om klimat och väder.
Jag går i skogen och rafsar ihop en kasse trattkantareller. Men varför får jag inte lyckas med att hitta den där skocken av svart trumpetsvamp, det svarta guldet? Det frågar jag mig då och då.
Och om bilden. Grabben längst bort på scenen, han med mössa är trummis och slagverkare. Och äldsta barnbarn (är farfar stolt eller?) De är flera i rytmsektionen och alternerar mellan olika rytmiska uppgifter. Att spela i storband betyder att ingå i ett sammanhang, att vara behövd. Men också, inte minst för blåsarna, att höra sin stämma smälta samman med de andra stämmorna och bilda en harmoni, ett ackord. Något som är större än summan av delarna. Och gemenskap. Kulturskola med andra ord. Sånt som marknadsekonomer gärna vill dra in på, det lönar sig ju inte. Musik, bild, teater och sånt. Och det är inte bara ett utslag av nyåterkommen marknadsliberalism. Kultur och människor som tänker själva är farliga saker. Det är inte bara marknadsekonomer som vill dra in på kultur. Behöver man säga mer...
/B
Det var en skådespelare som hette Hanns Johst som myntade uttrycket, "När jag hör ordet kultur osäkrar jag min browning!"
B)
Ha det gott
Gunnar S
Det var fråga ett - fråga två blir: Vad har sådant på en fotosida att göra?
Efter som det är en fråga som rör kultur och just kulturella yttringar i form av fotografi så tycker jag att frågan har relevans. Allt från museer till lokala fotoklubbar och möjligheterna att ställa ut och möta en publik. Eller att se intressant fotografi på Stockholm Stadsmuseum, eller arbetets museum i Norrköping.
Svaret på frågan om svart trumpetsvamp blir jag dock skyldig.
/Gunnar S
Det är ju så att om man tittar på reglerna för Fotosidan så skall bloggarna inte användas som politiska redskap, det vill säga till politiskt pamflettskriveri.
Även om ledningen för FS har svårt att sätta makt bakom orden, så tycker jag att man skall respektera givna regler. När jag går in på FS vill jag syssla med fotografi, inte tröttas av det sedvanliga politiska bjäbbandet.
Själv tar jag aldrig upp politik på min blogg, och jag startar aldrig några politiska diskussioner här på FS - men när andra torgför sådant i en provokativ form, tycker jag att det är OK att gå i svaromål i kommentarfältet.
Om nåt inte lönar sig varför ska det gemensamma med sina högst begränsade medel stötta det när det finns viktigare saker att betala för såsom vård, polis, militär och rättsväsende? Är det inte rimligare att privatpersoner får stötta det olönsamma så att det gemensamma slipper?
Mvh
Fredrik
Att som ungdom vara med och spela i en gemenskap, som ett storband kan vara en viktig del i detta att utvecklas som människa. Och även om ungdomarna inte slutar som musiker har de lärt sig en del andra bra saker i vuxenblivandet.
(Om vi ska tycka att kultur är en onödig kostnad ska vi kanske också räkna in rot-bidrag, rut-bidrag, räntesubventioner. Sånt kostar en hel del av det allmänna. För att åtnjuta rotbidrag måste du dessutom äga din fastighet. Det blir en hel del skattefinansierade verandor och soldäck.) Väldigt mycket av kulturkonsumtionen betalas för övrigt med egen plånbok.
/Gunnar S
Du skrev så vackert om att spela i ett band för att sedan ”likställa” det med ”kulturskola”. Sedan påstår du att man som marknadsekonom är emot kultur och människor som tänker själva. Marknadsekonomi handlar ju precis om att människor tänker själva som individer och tar beslut på en marknad utifrån sina personliga preferenser. Motsatsen är ju att politiker ges makt genom skatteuttag för att sedan portionera ut resurser ur ett kollektivt perspektiv. Individens makt över sig själv förminskas. Vad de tänker själva saknar betydelse. Det viktiga är kollektivet typ.
Och ja, det finns nog personer på bägge sidor i det politiska som tänker okritiskt. Men jag tror att vänner av stor stat där politiker tillåts bestämma så mycket är mindre benägna att tänka självständigt och kritiskt. Verkar logiskt för mig.
Jo, rut- och rotbidrag är jag egentligen inget fan av. Statliga subventioner bör vara minimala. Men, för att ha råd att anställa personer som utför tjänster i ett land där marknadskrafterna satts ur spel genom kollektivavtal och höga skatter så kanske dessa sjuka bidrag behövs? Är ingen expert på rut- och rotbidrag eftersom det inte berör mig eftersom jag för 24 år sedan lämnade mitt födelseland delvis eftersom jag inte gillade hur det styrdes. Kan inte påstå att jag ångrar mig när jag ser vad som hänt Sverige under dessa 24 år.
Kulturskolan eller som tidigare kommunala musikskolan är nog rätt oomtvistat en såbädd fär det svenska musikundret. Det finns övertygande många vittnesmål om det, om man vill skjuta in sig på det marknadsekonomiska. Jag vet inte vilka musikaliska erfarenheter du har, om du musicerar själv eller har gjort, men pratar man med ungdomar som får tillfälle att börja i storband så att säga från ruta ett är att det är en sån häftig grej att höra sin egen stämma, sin egen insats, förstå ett sammanhang i viket man är del av, det är i sanning utvecklande för den egna personligheten.
I gymnasiet hade jag turen och förmånen att ha en engagerad musiklärare som på sin fritid, i skolans musiksal (se där kom det allmänna in) startade ett storband. Från ruta ett kan man nog med fog säga.När man fattar att utan ens egen stämma så blir Basin Street blues, eller Night and Day ganska futtiga.
Jag läser idag om konsthallar på landsbygden i Sverige som trots massor av besökare imen utan stöd troligtvis behöver slå igen. Om museer och kulturförvaltningar där detaljstyrning om konstnärlig verksamhet dyker upp. Kraftigt reducerade anslag till folkbildningsverksamheten, till de estetiskt inriktade folkhögskolorna. Röster som tycker att skolämnen som bild, slöjd musik kan bantas eller rent av tas bort helt. Och det är i detta landskap fotoklubbarna och fotografer befinner sig i. Bibliotek som tvingas till nedskärningar och slutar med de där små lokala fotoutställningarna, eller för att det inte finns någon lönsamhet i en utställningslokal.
Och det märkliga att det drivs av två rätt olika intressen. Den värdekonservativa som vill detaljstyra utifrån sitt rätt grumliga partiprogram. Jag har läst det flera gånger.
Och det andra spåret, marknadsliberalismen som odlas i statsministerns parti som inte vill styra något utan överlåter styrningen till att bli en fråga om tillgång och efterfrågan. Det blir en lite märklig allians av rätt olika intressen, en liten sörja. Att det går så fort är kanske något att sörja över.
Fotografer sysslar alltsomoftast med kulturella yttringar och kulturen styrs till stor del av politiken så nog finns det en koppling värd att diskutera.
Det om detta för denna gång
/Gunnar S