Intresse, motivation, talang och så vidare.
Eller hur man nu blir en duktig fotograf
Att bli duktig på något är en intressant och ofta uppkommande diskussion. Den ligger dessutom snubblande nära diskussioner om svensk skola och skolans resultat. Alla har ett recept, men få gör nåt åt det.
Men först, ska egenskapen leda till att man blir en duktig fotograf i termer av yrkesmässighet? Eller en skicklig fritidsfotograf? Det går så klart inte att svara på. Det vet man först senare. Intresset kittlas väl oftast av en inneboende nyfikenhet. Att lära sig det tekniska blir då en relativt enkel process. I bästa fall ska man kanske säga. Det finns många stenar att snubbla på även i detta till synes enkla kunskapsinhämtande. Bara för att man själv såg det som ett lappri betyder ju inte att alla kommer att göra det.
Att sedan lära sig elementa om ljus och komposition är en annan sak. Det är inte alltid helt lätt att förklara, även om man får förutsätta att adepten har en hel del hum om vad ljus och skugga innebär. Och vad poängen med komposition ligger. Men fortfarande kan nyfikenheten vara själva motorn. Det finns en viss likhet mellan att fotografera och att köra bil. Det är inte så många spakar och pedaler att hålla reda på men det behövs en del inlevelseförmåga för att planera körning och förutse det oväntade, precis som i fotograferandet.
Jag undviker ordet talang eller begåvning. För vad betyder de orden? Vad är en talang? Hur har den uppstått? Finns det en särskild avdelning för talangegenskaper i DNA-spiralen? Låter frågan vara obesvarad.
Och här nånstans kommer också tanken om "grit", uthållighet ibland uttryckt som hängivenhet, in i bilden. Begrepp som jag personligen vänder mig lite mot. Det är förvisso ett bekvämt sätt att uttrycka något som egentligen är ganska diffust. För vad är egentligen uthållighetens smörjmedel? Hur orkar man vara uthållig?
Att besitta uthållighet är inte enbart förmågan att kunna visualisera sitt mål utan också ha så mycket på fötterna att målet också blir möjligt. Rimligt genomförbart. Och det är där som den praktiska kunskapen, pedalerna och spakarna är själva basen. Som man kan bygga hängivenheten på.
Om det är en yrkeskarriär som hägrar krävs nog ett visst mått av social kompetens. Därmed inte sagt att man måste vara social för att bli en framgångsrik fotograf. Framgång stavas inte enbart yrke. Framgång kan också bero på i vilken genre man är verksam.
Och hängivenhet? Är den kanske sprungen ur den säkerhet och tillit man känner inför sin förmåga att lösa en uppgift.
Och sen får man inte glömma bort den andra sidan av bild och foto. Mottagaren, läsaren. Den som tolkar fotografens möda. För att vara en bra fotograf är också att ha en publik som avkodar, läser bilderna, förstår berättelsen och då helst på ett i fotografens perspektiv, positivt sätt.
( Det här bloggavsnittet är skrivet efter läsning av en välbesökt och mycket intressant blogg här på FS. Men istället för att fylla på en tråd kan man diskutera i sin egen blogg. Bilder från en provkörning av nya kameran. Xpro2. Fuji 23/1.4. Här nånstans får nog utrustningskontot stanna. Jag anser mig för övrigt inte vara gatufotograf. Genren är förvisso intressant, den har så många uttolkare och är så sammansatt. Men mörkt och regn är ju en bra testbana för utrustning, om inte annat.)
Och i den till synes enkla frågeställningen gömmer sig ett hav av idéer, tankar, drömmar och ännu mer frågor.
Kan bli en väldigt intressant diskussion, eller snarare intressanta diskussioner.
Fortsättning lär väl följa.
//GöranR
Trevlig helg / Gunnar S
Så jag tror att det är viktigt att inse att alla inte har likadan smak, och det gäller såklart även vad gäller bilder! Så lycka till alla bildmakare, de här e inga lätta grejer! :)
/B
Ps. Men man kan jobba smart, och lätt, om man vill ha många likes! ;) :)
Trevlig helg / Gunnar S
Men kanske är det just det, som gör att vi uppfattar bilder olika. För vissa är en solnedgång vacker för andra en naiv bild, som enbart har tagits för att få likes.
Beng H
/ Gunnar S