Inte nödvändigtvis punctum.
Att sättet att handskas med bilder och bildkommunikation skulle ändras så dramatiskt levde Roland Barthes i lycklig ovetskap om. Om detta hade påverkat hans teorier om studium och det för alla fotografer lite kittlande begreppet punctum lär vi aldrig få reda på. I Barthes sextio- och sjuttiotalsvärld är inte minst trivialbilden och det som numera ibland kallas massbild, inte att förväxla med massmediabild, fortfarande ganska hanterbar. Men kunde Barthes ens tänka sig paradigmskiftet som både handlar om teknik, som förhållningsättet att på alla nivåer kommunicera med hjälp av fotografiet? Troligtvis inte. Kanske en nutida Barthes. Men en sån skulle nog inte ha samma referenser som den gamle. Det privata kontextet ändras för de flesta bildläsare över tid. Och det är ur mottagarens privata kontext som det eftersträvansvärda punctum skapas. Följdfrågan är nu som då, kan fler mottagare dela samma punctum? Nej, men flera mottagare kan skapa sina egna punctum ur samma denotationer.
Härom dagen hämtade jag ut Joseph Koudelkas Invasion 68:Prague . Den har stundom varit svår att få tag på men en ny utgåva från förlaget Aperture ska väl fylla hålet en tid. (Sist jag var i Prag hittade jag boken, som så sant är något av ett nationalepos, med texten på tjeckiska och då min tjeckiska är rudimentär, milt sagt, egentligen frankt uttryckt, obefintlig tänkte jag nog att den hittar jag på nätet. Vilket inte varit så lätt.) Apertures utgåva har fin repro och tryckt med 175 linjers raster i duplex, sånt gillas.
Två av Joseph Koudelkas bilder fångar mig snabbt, apropos tidigare inlägg om begreppet punctum här på FS. Som i den här bilden. I all dramatik, rörelser och riktningar och linjespel fastnar mitt öga för en detalj. En detalj jag sen inte kommer förbi. Här kommer en stormakts vapenmakt men det är ett slitet hampsnöre som håller ner pansarvagnens radioantenn. Det där snöret sitter fast på min näthinna. Jag tror inte det här är ett äkta Bartheskt punctum, Koudelka bör ha sett snöret han också, och antagligen lagt en berättande betydelse i det han med.
En annan bild med en liknande detalj som fäster min blick på gränsen till punctum. Titta på motorhuvens svetsfogar. När jag var i tjugoårsåldern gick jag en arbetsmarknadsutbildning och blev bland annat svetsare. Och om jag hade visat upp en sån svets för någon av de bistra yrkeslärarna hade det blivit Gör om, gör rätt! Återigen, en stormakts armé i sin styrka samtidigt så slarvigt, bristfälligt. Såg Koudelka den detaljen? Hur många ser den? Men är den ett punctum i ordets rätta bemärkelse? Tveksamt.
(En nattbild från Prag får bli dagens bild. Med uppskruvat korn. Och lite duplexfejk. Fuji X10 som inte är eller var världens bästa nattkamera.)
Med vänlig hälsning, Gunnar S
I Koudelkas bild med stridsvagnen och snöret ser också jag snöret men också de purunga invaderande soldaterna. Dom kom till ett civiliserat land och överlevde troligen. På tjeckoslovakiska sidan blev det blodspillan och dödsoffer men kunde gått mycket värre.
/Gunnar S
Jag gillar bilden.
Jag är inte bra på det där med punctum.
Men, ibland kommer någon med ett påstående om mina bilder som jag inte tycker stämmer för mig, men säkert stämmer det för betraktaren. Detaljer, eller vad den tycker bilden säger eller annat jag inte tänkt på. Jag gör likadant med andras bilder. Det jag ser för ögonblicket skymmer det bilden egentligen säger. Jag lägger mina egna tillkortakommanden eller erfarenheter in någon annans bild istället för att analysera den. Det kan vara en ljusfläck eller en svetsfog. Men, sedan tänker jag -vad har den för betydelse?
Ursäkta mycket svammel... se det som ett punctum.
Ha de gott.
Jerry
För det är ju precis det här att bilder så ofta medger olika läsningar. Det kan vara småsaker, detaljer i en bild som avgör varför läsaren drar i väg åt ett håll. Ofta tvärtemot vad man själv hade tänkt sig som bildmakare. Sen har det nog gått lite inflation i det där med punctum men frågan dyker upp då och då. Och det är nog bara att gilla läget, det är mottagarindividen som styr över sitt eget punctum.
Ha det gott och gott nytt år
/Gunnar S
F ö såg jag inte inte snöret i Koudelkas bild förrän du påpekade det. Jag såg bara folkmassans förtvivlan och den stålbepansrade anonymiteten hos soldaterna. Jag känner alltid först av stämningen i en bild mer än jag ser detaljerna. Oftast är det ”trycket” i bilden jag slås av helt enkelt. Och närvaron.
Allt gott/per-erik
Pragboken är som du skriver helt imponerande. Jag har sett många av bilderna i andra sammanhang men att ha de innanför en pärm, det är mäktigt. Total närvaro är nog huvet på spiken. Och att han är så nära, ofta innanför armlängdens avstånd tack vare 28:an. Och ibland är han uppe på pansarvagnarna också.
”Trycket” i bilder är ett bra uttryck, lite som summan av bildens olika uttryck eller denotationer, det lägger jag till mitt vokabulär.
Ha det gott och gott nytt år
/Gunnar S