En dokumentation 2004-2024.

Jag är inne på sluttampen av ett mer än tjugoårigt projekt: konstnärer-publik-händelser-möten, en dokumentation av Uppsala Konstnärsklubb 2004-2024.
    Montera bilder, med tilltagande skrivkramp försöka få till nån slags ledsagande text. Finputsa ett bildspel och allt som oftast drabbas av den där "gör om-gör rätt"-rösten. (Så tänker man att det är väl ingen j-vl som ser att det klickar på en sekund i en övergång. Eller gör de?)
    Spontanporträtt-porträtt som är tagna i stunden i befintligt ljus och en spontan överenskommelse med den fotograferade. En del har jag som sagt låtit printa.

Hursomhelst, på lördag blir det utställning. Spontanporträtt och bildspel. Galleri 2 Walmstedtska gården i Uppsala . Alla använda bilder har digitalt ursprung och ser man det inte annars så ser man det nu. Den enormt snabba utvecklingen inom digitalt fotografi. Vem minns till exempel en Sony Mavica idag?
    Samtidigt i denna vånda dyker frågan upp, hur mycket ska man retuschera? Digitalt foto drabbas ju sällan av dammkorn eller andra brister i negativen. Eller ska bristerna i bilderna få hänga med. Som tidsmarkörer för hängivna fritidsfotografer. Nån trycksak lär det inte bli, då hamnar ribban på en annan nivå.

Istvan Varga, skulptör.

Hospitalet

I ett litet meningsutbyte häromsistens dök det upp minnesbilder från en tid när jag jobbade extra på Ulleråkers sjukhus, ett av alla stora mentalsjukhus som lades ner på sjuttio och åttiotalen. Nu har jag många andra bilder från Ulleråker. Här trycker jag grafik när andan faller på, här arbetade jag - Både bildsal, musiksal, drama och hela särskoleenheten var lokaliserade där i den gymnasieskola jag tjänstgjorde i sexton sjutton år innan jag blev friherre. Nu finns det en hel del andra verksamheter där, bland annat ateljéer för konstnärer, författare och andra kulturskapare.
   Huvudbyggnaden är anslående. Den kallas för vingmuttern. För att förstå det ska man helst se byggnaden ovanifrån. De modernare byggnaderna är nu rivna, till förmån för i huvudsak nybyggna bostadsrätter, känns mönstret igen? Om jag inte missminner mig var det till vänster om granen, i fönstren där det lyser som jag oftast  tillbringade min arbetstid, mestadels  dagtid (även om ett och annat inhopp på kväll och natt plussade på kassan lite extra).

I några salar håller Uppsala Konstgrafiska verkstad till. Just nu är estetelever från Viks folkhögskola där och trycker högtryck. Och i korridoren, en sinnebild för allt vad sjukhusvård innebär, hänger trycken på tork

Trots att jag är sällsynt bekant med miljön blev det litet av ett återbesök i  dåtiden, mycket beroende på att jag tittade in på Medicinhistoriskt museum som också ligger inom det gamla sjukhusområdet. Värt ett besök om man har vägarna förbi. Bortsett från en imponerande samling av gastuber, rör, slangar, apparater och verktyg, med betoningen verktyg finns också en ganska ny museiavdelning som handlar om psykiatrin. Välgjord och speglar inte bara psykiatrins utveckling också sjukhusets utveckling från att vara en liten värld i sig, med trädgårdar, köksträdgårdar, växthus, verkstäder med mera, till en lite mer modern syn på psykisk ohälsa.

Det finns mycket bild och konst skapat av de då intagna. Bland andra Augusta Strömberg som är aktuell med en utställning på Bror Hjorts museum här i stan.

En av de mer namnkunniga patienterna, han syns  näst längst ner till höger, Gustaf Fröding. Patienterna fotograferades  så klart, allihop.

I det avslutande rummet ställs en relevant fråga till  framtiden.

Passepartouter, hur gör man?

Förr eller senare vill man publicera sina bilder, rama in dem för sina egna väggars trivsel eller rent av för att ställa ut. Om man vill ha en passepartout runt bilden finns det några knep och tips som kanske kan vara till nytta.
   Fotografier får oftast förutbestämda proportioner beroende på fotopappers traditionella format. Samtidigt har de flesta ramar i handeln standardiserade format. (Man kan så klart slöjda till ramar själv, eller specialbeställa udda format.) När man köper syrafri kartong är sådan som har låg gramvikt i förhållande till tjocklek att föredra. Den har högre bulk och är något lättare att skära i.

Exemplet nedan utgår från en ram med formatet 30x40 centimeter och ett fotografi med måttet 24x30 cm. Stående format alltså, och hur får man nu hålet att hamna rätt. Allt ritande och mätande gör man på passepartoutens tänkta baksida som man  själv får välja. Man börjar med att ta fram den optiska mittpunkten genom att dra en diagonal. Man avsätter bredden på kartongens höjd  sida. Dra sedan den andra diagonalen. Där diagonalerna skär varandra ligger den optiska mittpunkten men flytta mittpunkten till kartongens mittaxel så blir allt rätt. Nu är det lätt att markera ytan på det hål som ska skäras ut. Hålet bör vara någon cm mindre på bägge ledderna så att passepartouten överlappar bilden.
   Lägg märke till att sidorna är lika breda medans underkanten är väsentligt bredare. Och så ska det vara, den så kallade passepartoutregeln. Men, här finns lite utrymme för eget tänkande. Man kan sänka ner "hålet" ett par millimeter  om man tycker att foten blir för bred men inte mer än att huvudet  upplevs som lika brett som sidorna. (Det är tur att synvillorna är på vår sida.)

Så är det dags att skära ut hålet och till det behöver man en vass kniv, en brytbladskniv med 9 mm brett blad passar bra. Köp en av någorlunda hygglig kvalitet. En bra linjal behövs också, aluminiumlinjal gärna med glidskydd på baksidan och så kallad tuschkant. 60 cm lång eller längre. Det finns tunga stållinjaler att köpa men de kostar en vacker slant. En tillräckligt stor skärmatta behövs också. Till nöds kan  man istället använda en boardskiva ("masonite").

Så är det bara att sätta igång. Beroende på om man är höger eller vänsterhänt. Högerhänt börjar på vänsterkanten, lägger linjalen utmed markeringen och trycker försiktigt men bestämt ner spetsen i början på linjen. Håll knivbladet lite vinklat mot linjalen så att snittet blir lite vinklat. Skär sedan med milt men fast tryck hela vägen ner. Musklerna ska ligga på linjalhanden, knivhandens fingrar ska inte vitna. Efter fem sex snitt är man igenom. Släpp inte taget om linjalen under proceduren. Andas lugnt och skär mot kroppen. Ta sedan den andra långsidan  och därefter kortsidorna. Längst ut i hörnen kan man behöva ett rakblad för att försiktigt lossa mittbiten. Om det mot förmodan blir lite fnasigt i skäret tar man ett fint sandpapper och tar några försiktiga drag.

Och så här gör man med ett liggande format. Centrera hålet mot passepartoutens format. Lycka till, och byt knivblad ofta. (Översta bilden redigerad 241001)