Fotografi–en vit månad

Inte bara kroppens alla inre organ kan behöva en semestermånad då och då. Även fotografiögat kan behöva vila. Måla mera istället...

Men lite pyssel med Nikon F (apropos och inspirerat av Björkboms inlägg) kan inte låtas bli.  För något år sedan skaffade jag en Nikon F med Photomicsökare. Skälet var av ren och pur privatnostalgi. Det kan vara så med bilar, båtar, kameror med mera, markörerna i livets skeende så att säga. Min sjuttiotalets Nikon som jag dumt nog lånade ut till en god vän gick i kras efter ett fritt fall om tio meter minst och direktträff med en skärgårdsklippa. Inte ens Nikon F klarar det. Även vänskap sätts på hårda prov. Men det är historia.

Man kan med viss fog fundera över hur man tänkte när man konstruerade Photomicsökaren för det är onekligen en klump som inte tillför så jättemycket vad gäller ljusmätning eller annat. Den är sällsynt oprecis, ungefärlig är en mild underdrift. "5.6 och 1/125" är både snabbare och mer exakt. Eller en lös mätare. Jag använder ofta en app, Pocket light meter och precis som förr i tiden, man mäter och ställer in i vetskap om att ljuset ändrar sig inte så särskilt mycket, ett steg på bländaren hit eller dit om så behövs. 
   Nåt som kameranostalgiker nog har upptäckt är att sjuttiotalets ESR-kameror ofta drevs med ett eller två små kvicksilverbatterier med 1,35V spänning. Kvicksilverbatterier är numera förbjudna och ersättningen silveroxid eller lithium leverar högre spänning, 1,5V nåt som stökar till det i ljusmätningen. Den här frågan har nog varit uppe på FS tidigare, hur kompenserar man den högre  spänningens inverkan på ljusmätarens utslag. Hur många bländarsteg och så vidare? Hur man gör en ickefråga till något viktigt.
   En annan grej som analoga nostalgiker ibland får ta hänsyn till är att dåtidens kvicksilverceller hade omkastad polaritet i förhållande till själva cellens yttre skal (bland annat Pentax spotmatic-modeller). Den som vill använda ljusmätning där får förutom spänningskompensation också finna sig i att mätaren visar "baklänges", minus blir plus och omvänt.  "Sunny 16" är även här bättre.
En annan olägenhet är att Photomicsökaren inkräktar på utrymmet för filmframdragningsspaken. Men som sagt, nostalgifaktorn är svår att runda. 

Gäst hos dåtiden

Häromdagen fick jag en Zeiss Ikon Nettar till skänks, helt utan förbehåll. En 517/16 W22954 med Novar 1:4.5 i gott skick med läderväskan i behåll. Sånt här sätter igång många tankar. Med en Nettar drog jag mina första lärdomar om foto, oftast rätt hårdhänta knäppar på näsan om vikten av rätt bländare eller tid. Och en del annat. Learning by doing kan man också säga. Och man kan fråga sig om riktigheten i den pedagogiska tanken att sätta en sån apparat i händerna på en åtta-nioåring. Men så såg den fotografiska verkligheten ut. Det var bara att lära sig. Att förstå. Om än det tog tid…
  En annan tanke dök upp, om det nu blir så att jag laddar den med en rulle film. I vilken miljö, i vilket fotografiets utsnittsvärld hör en sån här apparat hemma? Och det är liksom en del pysselmed såna här apparater, som att starta en tändkulemotor. Det är inte bara att trycka av. Som med en modern digital kamera, eller en numera obsolet Instamatic för den delen.

Jag ser ett landskap, en landsbygd, aningen underexponerat med sina invånare i helfigur gärna lite uppställda,och förväntansfyllda, eller lite besvärade, där den omgivande miljön är mycket viktig, men för den oinvigde oidentifierbar. Bilder i kvadratiskt format som ett olösligt pussel. En sån här kamera når sällan eller aldrig ända in till närbildens avslöjande. Och med närgränsen 1,2 är vi ofast i tryggt avstånd från armlängdens begränsning.
   För visst är det så att allt som syns i en bild och dess utsnitt är berättarkomponenter. Det som skapar berättelsen. 

Bokeh

Törs man skriva något om bokeh? Det är uppenbarligen något eldfängt och det finns uppenbarligen vissa fotografiska frågor som så att säga ruskar om. Vilket är ganska kul.
Men bokeh, som inte uttalas eller skrivs bokéh, vad finns det att tycka om det? Att det rent tekniskt har att göra med brister i objektiv, vare sig de har uppstått genom konstruktionsmissar, skador hos det enskilda objektiven. Eller i kombination med kamerorna. Eller en önskad effekt av lämpligt antal bländarlameller kombinerat med en tillräckligt stor bländaröppning. 

   Men nåt intressant runt begreppet bokeh är kanske mer kulturellt än tekniskt.
   Förr i tiden nöjde vi oss med skärpedjup som kunde vara kort eller långt, allt på en glidande skala. Och vi konstaterade att skärpedjupet hängde intimt samman med objektivets brännvidd och inte minst, med vald bländaröppning. Men i början av tvåtusentalet dyker ett nytt begrepp upp. Bokeh. Från Japan dessutom. Ett ord för just det där med oskärpa på vissa ställen i bildutsnittet. Och kommer något från Japan bör man haja till för något som är utmärkande för japansk kultur är den här förfiningen med inslag av icke instrumentella inslag. Ja, vare sig det är att komponera en bukett, anlägga en trädgård, koka te, vika papper så nog finns det en aningen högre form av sådana verksamheter i japansk kultur. Så även oskärpa. Om det här har något med shintoismens påverkan vågar jag mig inte in på, det finns kanske någon religionkunnig därute i FS.
   När bokeh når västerlandet så händer det som så ofta. Man analyserar, sorterar oskärpor, bokeh, i olika sorter och härleder dem till teknikaliteter. Och döper om fenomenet till bokéh. Lite grann av appropiering som det talas så mycket om.
   Redan i Photoshop 3.0 fanns flera filter som kunde åstadkomma nåt som liknade bokeh. Inte lättanvänt.
Ett försäljningsargument numer är som bekant att ett objektiv levererar en ”krämig bokeh”, underförstått att objektivet har tillräckligt många bländarlameller.

Jag måste nog erkänna att det japanska aningen mer relationella förhållandet till bokeh faller mig mer i smaken. Bokeh är något subtilt i bildberättandets verktygslåda. ( Och sen är det den där frågan om vilken kameratyp som är mest skickad att hantera kort skärpedjup. Något att återkomma till.

Sista bilden?

Vi går juldagspromenad runt ån hustrun och jag, så som man gör här i stan. En exponering, sen är kameran, en Fuji Xpro2 tvärsvart. Låst. Tvärdöd.  Nu är det visserligen några minusgrader men med batteriet i fickan så brukar sånt vara lugnt. Och vad gör man nu då?
   Det är ju inget man direkt löser med lite skruvmejslar och tänger. Nej, kameran kommunicerar inte med datorn heller. Man kan ju tycka att om man plockar ur batteriet avstannar alla elektroniska processer och borde återgå till nåt slags ruta ett-läge. Så icke fallet. Det mest irriterande är att det inte finns nån liten fotoverkstad runt hörnet som löser sånt här. Man är helt utkastad på nätet att försöka hitta nåt. VTMB (vad trött man blir).
God fortsättning...

(Hustruns Olympus fungerade klanderfritt...)

Med kameran som skissblock

Nu har jag passerat sjuhundrade bloggen, trägen vinner även om det är långt kvar till över tusen. Om det nu ska ses som något att sträva efter. Men nu ska det handla om kameror och utrustning. Finns här något allmängiltigt, något som kan intressera andra fotografer? Svårt att veta. Alla har nog ett förhållande till den första kameran, eller den där med wow-faktor. Den där som var ett viktigt attribut i berättelsen om ens eget liv. Nog för att andra ting kan ha betytt mycket, en bil, en motorcykel, en båt…men det som skiljer dem från kameran är kanske att kameran är och var ett instrument för att berätta, att beskriva sig själv. Ett instrument i dokumenterandet av självbilden. Inte bara ett instrument för att skapa självbilden utan just att skapa bilden. Ett instrument för att komma ihåg. Vackra saker, minnesvärda, men också för många något mer, lite oklart vad. 
   För mig kom kameran tidigt att förutom som dokumentatör också fungera som ett slags skissblock eller kanske snarare som ett komplement i  verktygen på väg mot en bild. Förutom att vara ett instrument för att skapa fotografier så klart. Och visst, livet hade garnerats med både Zeiss Nettar, Rolleiflex Baby, den där gråa ni vet, och inte minst en Robot Star som blev liksom ingången i en fotografisk värld.
   Den första riktiga var nog en Pentax spotmatic. Svart. Lätthanterlig. Men visst var det ibland lite knepigt att räkna ut exponering över kamerans stipulerade högsta 1600ASA.  Och visst gjorde den ett gigantiskt hål i studiebidraget, som inte helt och hållet kunde lappas ihop genom ensidigt kost, läs snabbmakaroner och andra levnadsomkostnader. En del preskriberat fusk med månadskort på linjen Stockholm-Uppsala ingick. Det var kreativt. Vad man kan göra med en vass skalpell och Rotrings smalaste rörspetspenna. 
Nikon F  gärna i kombination med105/2.5 dessvärre havererad. Att det ens är möjligt kan man undra. Robust är bara förnamnet.
En Nikkormat som var andrakamera. Bänglig tung och svårjobbad.
En Leica M4 Som gick fram och tillbaka på stampen ett par svängar. För att slutligen försvinna bortom livsekonomins horisont. 
En Nikon F photomic En kort bekantskap man borde haft kvar säger efterklok.
Hasselblad. Tack för långtidslån nära nog ett decennium som var mitt verktyg som deltidsarbetande produktfotograf.
Rolleiflexen, pappans gamla, som jag fick. Det fanns något ödesmättat i när han sa ”du får den”. Något förpliktigande kanske. Väl medveten om att den kameran var hans absoluta favorit, och den har hängt med sen 1943.
Och en Nikon FG som blev kameran under ett antal år, Och sen blir det digitalt. Men det återkommer jag till.

( Och bilden ovanför. Fuji Xpro2 23/1.4. Bilden som nu transformerats till en blyertsteckning 50x70 cm. Om den ”håller” ska den upp till format 150x 210 cm, kanske bredare. Det beror på hur mycket bredd det går att jaga fram ur originalet. Jag gillar stora bilder.)