Om romantiken och det dokumentära

"Genom att lägga en högre innebörd, det vanliga en hemlighets lyster, det kända värdigheten av någon okänt, det ändliga ett oändligt sken, så romantiserar jag det" Novalis.
    En romantiker vill alltså upphöja det vardagliga och låga till något större. En resa till och från arbetet förvandlas till ett stycke poesi. (Citat ur förra numret av Fotografisk tidskrifts ledare).

Vad är det i en bild som kan gör samma motiv till romantik eller dokumentärt. Eller kan en bild samtidigt vara romantisk som dokumentär. Handlar det om bildens kontext, fotografens uppsåt, eller bildläsarens privata kontext? Det är mycket som är förborgat i  och  kring en bild. 
   Men, romantiken ligger i fotografens öga, med bilder att tolkas på ett önskat sätt. Och varför romantiken rinner upp i bildvärlden så här i vad som i en romantisk värld kan tolkas som den punkt i historien när en kultur, ett synsätt och verklighetsuppfattning skönjer något annat som så att säga dyker upp vid händelsehorisontens framkant. Något annat. Kanske alla kulturers fall. För eller senare. I romantiken  ryms en stor andel nostalgi. "I romantiken vilar ett avsked".

Enkelt sagt och uttryckt kanske det handlar om att ge sina bilder en större betydelse. En större förväntan. En position i ett bildlandskap som idag är för stort. Som idag kräver en grovsållning innan det  möjligen romantiska per definition kan dyka upp. Det finns helt enkelt för mycket bilder för att någon överhuvudtaget kan skapa en överblick och ett adekvat urval.
Det är kanske att ta i, och  tanken är inte min egen fabricerade. Jag ska ta en sväng på Nationalmuseum och utställningen  om romantiken. Kanske den bidrar till förståelsen.

Christopher Long. Bilden bakom är inte hans. Googla på honom. Riktigt bra måleri.

Christopher Long - Between Apology Note and Love Poem som vi tittar på i kväll, det är vernissage på Uppsala Konstmuseum.  Christopher finns på min top-ten lista över målare. Men han är inte romantiker. Ändå kan man sjunka in i hans målningar, bli stående mer eller mindre uppslukad. Inte bara för hans teknik, och utnyttjande av pigmentet Viridian med sitt väldigt gröna. Cristopher gör det med självklarhet.
  Och en jämförelse med måleri och fotografi. Det finns mycket så mycket som hänger ihop. I allt uppriktigt bildskapande. Teknik och berättelse.

Last Night in Sweden, ett politiskt fotografi.

Bokförlaget Max Ström gav för snart sex år sedan ut boken Last Night in Sweden med bilder från en vecka Sverige. Förord och inledning av Henrik Berggren. Bakgrunden var väl ett uttalande av Donald Trump, See what´s happening i Sweden last night. Och sanningen var väl att just den kvällen hände inget särskilt annat än livet som har sin gång ( och en delfinal i Mello).
   Det är mycket bra bilder i boken, tidstypiska och naturligt nog daterade. Det är långt ifrån de privata bilderna som kliver ut i publiceringens strålkastarljus. Mer  ett dokumentärt  foto med namn som Paul Hansen, Anette Nantell, Roger Turesson, Jeppe Wikström bakom kamerorna för att nämna några. Tillit är ett ord och begrepp som ligger som en klangbotten i både ord som i bild.
Om man vill ha tekniska synpunkter på fotografiet är det kanske att digitalt färgfoto i den här publikationen så tydligt visar att så är det nu. Det finns inga referenser till en tidigare analog bildvärld. Nu ska det sägas att det är inte det första exemplet på att så är det nu. Men det syns. Inte minst genom nattliga bilder där ett högt iso krävs, något som tidigare var om inte en omöjlighet men som satte sina spår. Och det är också ett tydligt, månne daterat berättarspråk.

Politiskt foto? Politisk fotobok? Ja på bägge. (Jorå, och det finns en politisk gliring nånstans i bokens text.)

Bild: Sverige i juli 2023. Fuji Xpro2 23mm

Om sätt att se färg och lite annat.

Bortsett från att betraktningsmiljön nog har större betydelse än huruvida betraktningsskärmen är kalibrerad intill decimalnivå är det här med att kalibrera sitt eget färgsinne nog så viktigt. Att förstå färgupplevelsen utifrån RGB är en intellektuell utmaning. Jag förslog tidigare att man kanske kan tänka färg utifrån det sätt som NCS arbetar med. Och naturligtvis med vetskap om att NCS sysslar med färg i måleri och liknande sysselsättningar vilket är något helt annat än fotografi.
   Men varför inte använda sig av Lab-färgläge? Cie Lab kan användas i de flesta bildprogram och  baserar sig på hur människor uppfattar färg, alltså rätt likt det NCS . Men det gäller främst normala människor, den så kallade "normalmänniskan". Och vad värre är, Lab är milt sagt bängligt att arbeta med och dessutom mycket instrumentellt. Det har fler parametrar att ta hänsyn till än en vanlig rgb-modell. En utgångspunkt, nollan, i ett medelvärde som översatt till rgb ligger motsvarar medelgrått, men använder två axlar, rödgrön axel och blågul axel. Plus ljushetskomponenten som går från noll till hundra. Det behövs mer intellekt och det är tveksamt om bilderna blir bättre.
   Nä, hellre lite förnuft. Är den här färgen rimlig? Som exempelbilden nedan, och jag tänker då på den gula. (Det är en ganska liten korrigering gjord som i huvudsak handlar om mättnad och en nypa klarhet i. Och jag ändrar mättnad och ljushet i den röda och gröna kanalen. Här är dessutom lagermasker ett mycket bra verktyg.)

Eller den här gula? Det är skillnad på plastbojar och mirabeller. Syntetisk gul eller organisk. (Man kan göra en mycket välsmakande marmelad av mirabeller sagt som en parentes alltså.)

Men färginställningar och pyssel med bilder gäller väl också vardagens bilder, dokumentationen av livets lunk. Man kanske inte behöver ta det allt för blodigt, och var och en hittar med tiden en metod och en alldeles egen kalibrering av synen. Med lite övning...
   Den här bilden, som flimrade förbi på skärmen härom kvällen fick mig att associera till målningar av Vermeer van Delft, lugnet, vardagssysslorna innanför hemmets väggar. Ryggarna som sluter händelsens utrymme. Vad som händer har jag  egentligen ingen aning om annat än att jag anar ett avlägset muller från en skördetröska långt bort. (Serge, som gick ur tiden för något år sedan, Marine och min fru. Hugo i bakgrunden. Fuji Xpro2 18/2.0)

Om Arthur Tress

Arthur Tress. Dags att plocka fram honom.  Senast synlig i en utställning på Galleri Kontrast för ett tiotal år sedan. Men det är inte den Arthur Tress jag är ute efter. Fotografen med lätt surrealistiska iscensättningar i svartvitt såväl som i färg. Nä, den Arthur Tress jag söker är den Arthur som är skyldig till en artikel i Fotografisk Årsbok 1970. En artikel om ett fotoprojekt, ett uppdrag i dokumentär anda. Att dokumentera livet i Appalacherna US, i slutet av sextiotalet. Och som Arthur Tress skriver, i sann efterföljd till FSA, det stora projektet att dokumentera amerikansk arbetarklass, jordbruksarbetare i följderna av den stora depressionen. Ja, det är här vi hittar fotografiska namn som Dorothea Lange, Ben Shan, Walker Evans med flera. Och det är naturligtvis här John Steinbecks Grapes of wraith (Vredens druvor) har sin avstamp.

    Arthur Tress bodde och arbetade för övrigt i Sverige något år i slutet av sextiotalet, inte helt oväntat verksam på Etnografiska muséet. ( En annan inte obekant fotograf, var Andreas Feininger som visserligen några decennier tidigare också verkade i Sverige, med Historiska muséet som bas.)

   Appalacher-bilderna är intressanta i det att de fortsätter en amerikansk tradition att berätta om en amerikansk verklighet, med  ett socialistiskt patos, med en vetskap och kunskap om att det amerikanska, djupt orättvisa samhällets olycksbarn, förlorarna, på gränsen till trasproletariat också  får sin skildring. De som bygger landet. Och berättelsen sker fotografiskt, med bilden som ett definitivt språk.
Det är nog just det där att bilderna talar för sig själva som gör det. De är inte enbart ett illustrerande av texter. Det är också tankar som Sune Jonsson för fram i en artikel, Nio funderingar kring 1/125-delen, den artikel som Bengt Björkbom flaggade för här på FS helt nyligen. 

 Det är i den här traditionen Arthur Tress arbetade, många amerikanska fotografer har som sagt verkat i den. Men även utrikes fotografer som till exempel Hanna Modig och hennes utomordentligt genomförda mer poetiska än dokumentära Hillbilly Heroin, Honey är skapad. Jacob Holdts Amerikanska bilder som kanske är mer av en dokumentär road trip sett med en fotografs öga (mestadels en Canon Dial.)

Det är nog svårt att hitta något tryckt av Arthur Tress men en del bilder finns tillgängliga på nätet. https://arthurtress.com/

Fading memories. Om stora bilder och raster.

Sådär ja. Nu är den uppe, sju liter tapetklister, arton A0+, en inte helt trygg stege och en byig lokal sidvind. Fading memories, en hyllning till empati och altruism så som det gestaltade sig år 1981 när Gottsundaskolans elever samfällt sittstrejkade för en utvisningshotad (rotad) syrisk familj. Fler skolor hakade på, det blev demonstrationer och jo faktiskt, de utvisande myndigheterna lyssnade och familjen fick stanna. 
Jag arbetade på skolan som teckningslärare, hette det fortfarande då, och den här bilden plus några negativark till finns i mina pärmar.

Jag blev inbjuden av konstföreningen Konstjord i Gottsunda centrum att göra "väggmålning nr 12", en slags stafett där konstnärer avlöser varandra med ett verk som sitter uppe ett halvår innan det ersätts av ett nytt. Jag valde att arbeta fotografiskt, väldigt inspirerad av ett projekt som den franska regissören Agnes Varda gjorde tillsammans med en hyfsat ung fotograf, JR. Porträtt, med arbetar- eller lokal anknytning bilder. Kopierade och uppklistrade på väggar och platser i genuin miljö. Det visades en film på SVTplay för några år sedan. Jag har sett en del av bilderna i franska småstäder och nånstans i hjärnvindlingarna föddes nog en tanke om att nåt sånt här vill jag också göra. Och tillfället gavs!
Bilden, naturligtvis ursprungligen analog, är uppdragen till 570x360 cm, punktuppbyggd (bitmap) och rastrerad till 0,5 lpi raster. Det visade sig vara lagom för att uppnå effekten av att bilden så att säga framträder  när man betraktar den från sex, sju meters avstånd. Kopiorna är gjorda på 90 grams papper, tunt med andra ord och helt enligt Agnes Vardas recept. Följsamt men vilket visar sig, endast medger ett försök vid monteringen. Det är ett ruggigt sårbart material att jobba med. 
Ursprungsnegativet är Tri-X fotat med en Nikon F och 28mm.

Empati och altruism är ju inte direkt paradgrenar i dagens politik. Nåt parti gnäller mycket över segreationen men är samtidigt själva mästare i att utöva det. 
( Och det slog mig att min bild lirar rätt bra med Carolina Falkenholts (jättekänd) bild på väggen intill. Punkter, händer. Bilden finns på baksidan av Gottsunda centrum i Uppsala och sitter uppe till slutet av oktober, gissningsvis.)