Om bilder som saknas och borde ha tagits

Det finns bilder som borde ha tagits, de där triviala familjebilderna. De bilder som är minnets stöd, de bilder som kanske skapar de där länkarna eller bryggorna till nästkommande  generationers minnen. Det handlar inte om bilder som har tappats eller städats bort utan just de bilder som borde finnas där. Men genom underlåtenheter i samtidens registrerande helt enkelt aldrig existerat.

Min kära moster läser julklappsbok för mig. Det borde finnas fler bilder på henne, bilder fram till början av åttiotalet. Då kliver du av som det ibland heter. Bilderna saknas.

Och bilder som hade varit bra att ha till hands för att berätta den historia som kommer nu. Med anledning av premiären på en ny film om konstnären Tove Janson.
Vid ett par tillfällen under efterkrigsåren gick moster ombord på finlandsbåten. I bagaget hade hon färg, duk, penslar och annat konstnärsmaterial. Sånt material som det rådde en skriande brist på i det krigsuttröttade Finland. Hur det kom sig att moster agerade konstkurir är lite oklart. Någon kontakt måste ha upprättats tidigare. I samband med leveranserna kalasades det bland annat på lokal och kinesades både här och där. (Jag har ärvda restaurangnotor som med tecknade mumintroll, poem och andra dekorationer ger syn för sägen om man så säger. Man hade kul om man så säger.)
Tackar för groggen bedårande Clio
skåda vår lyckligt dansande trio
Trenne elektriska ´lespiska´ spöken
mera citronsoda käraste fröken
om ni vill höra
min mening om konstutställningen klart och tydligt en öken (för det mesta)

tagom 〈ishi......?〉 och gladelig kör
man får inte mera skoj än man gör (sig)
Gosh! Fly mig en grogg före fem
För när Clio är sömnig ska alla gå hem och spela Beethoven. Hej hej.

(Tillsammans med Clio och Barbro på Bellevue ätande ryss-seljanka och borschsoppa berättande rövarhistorier
Tove 6/2 48

Moster kom aldrig ut, som det heter. Däremot konverterade hon på femtiotalet som en hel del andra homosexuella intellektuella, till katolicismen. Lite oklart varför, men antagligen måste det ha fungerat som någon tröst och möjlighet. Moster var underhållande och en mycket kär vän. Trots att hon stundtals led av svår psykisk ohälsa, det gick så långt att hon genomgick en så kallad kapsulotomi, en något förfinad variant av lobotomi, lyckades hon ändå leva med nån slags framtidstro och bekymmerslös lekfullhet. Sammansatt skulle man kanske säga i dag. De sista åren hade vi ytterst sporadisk kontakt, no news are good news, något vi var ense om . Moster gick ur tiden 1982 vid 57 års ålder.
Jag ser fram emot  att se filmatiseringen om Toves liv under det sena fyrtiotalet. Och att spara så mycket trivialfoto som möjligt.