Om bilder som saknas och borde ha tagits
Det finns bilder som borde ha tagits, de där triviala familjebilderna. De bilder som är minnets stöd, de bilder som kanske skapar de där länkarna eller bryggorna till nästkommande generationers minnen. Det handlar inte om bilder som har tappats eller städats bort utan just de bilder som borde finnas där. Men genom underlåtenheter i samtidens registrerande helt enkelt aldrig existerat.
Min kära moster läser julklappsbok för mig. Det borde finnas fler bilder på henne, bilder fram till början av åttiotalet. Då kliver du av som det ibland heter. Bilderna saknas.
Och bilder som hade varit bra att ha till hands för att berätta den historia som kommer nu. Med anledning av premiären på en ny film om konstnären Tove Janson.
Vid ett par tillfällen under efterkrigsåren gick moster ombord på finlandsbåten. I bagaget hade hon färg, duk, penslar och annat konstnärsmaterial. Sånt material som det rådde en skriande brist på i det krigsuttröttade Finland. Hur det kom sig att moster agerade konstkurir är lite oklart. Någon kontakt måste ha upprättats tidigare. I samband med leveranserna kalasades det bland annat på lokal och kinesades både här och där. (Jag har ärvda restaurangnotor som med tecknade mumintroll, poem och andra dekorationer ger syn för sägen om man så säger. Man hade kul om man så säger.)
Tackar för groggen bedårande Clio
skåda vår lyckligt dansande trio
Trenne elektriska ´lespiska´ spöken
mera citronsoda käraste fröken
om ni vill höra
min mening om konstutställningen klart och tydligt en öken (för det mesta)
tagom 〈ishi......?〉 och gladelig kör
man får inte mera skoj än man gör (sig)
Gosh! Fly mig en grogg före fem
För när Clio är sömnig ska alla gå hem och spela Beethoven. Hej hej.
(Tillsammans med Clio och Barbro på Bellevue ätande ryss-seljanka och borschsoppa berättande rövarhistorier
Tove 6/2 48
Moster kom aldrig ut, som det heter. Däremot konverterade hon på femtiotalet som en hel del andra homosexuella intellektuella, till katolicismen. Lite oklart varför, men antagligen måste det ha fungerat som någon tröst och möjlighet. Moster var underhållande och en mycket kär vän. Trots att hon stundtals led av svår psykisk ohälsa, det gick så långt att hon genomgick en så kallad kapsulotomi, en något förfinad variant av lobotomi, lyckades hon ändå leva med nån slags framtidstro och bekymmerslös lekfullhet. Sammansatt skulle man kanske säga i dag. De sista åren hade vi ytterst sporadisk kontakt, no news are good news, något vi var ense om . Moster gick ur tiden 1982 vid 57 års ålder.
Jag ser fram emot att se filmatiseringen om Toves liv under det sena fyrtiotalet. Och att spara så mycket trivialfoto som möjligt.
Skillnaden är om en vardaglig familjebild med intressant text hänger ihop. Då blir vi nyfikna blir inbjudna till något som fotografen vill berätta. Men vardags familjebilder, är oftast enbart intressant för nära och kära. Det hände förr att man i timmar blev inbjuden och titta på diabilder på någons barns barnkalas systrarnas barn och övrig släkt, och man med artighet lyssnade vem som var vem.Samtidigt som man önskade, inte ett magasin till!.
Bengt H.
Bengt H.
Naturligtvis var moster moster och varken mer eller mindre oavsett läggning. Det som oroade släkten och framför allt mina föräldrar var den psykiska ohälsan. Många samtal och hjälpande händer lades ner på det.
Sen kan jag, med ett hyggligt perspektiv och några pusselbitar till ana mig fram till en historia och ett människoöde.
/Gunnar s
Bengt H.
Jag funderar ibland runt det här med den triviala bilden och den mer allmänomfattande bilden, bilder som vi ser i fotografiska årsböcker från förra seklet. Där finns många intima familjebilder ofta med barn. Bellanders svit med barnbilder till exempel. Men där finns ju en fotografisk dimension, bilder som har ett igenkänningsvärde.
Så min bild, som jag inte tagit själv (den habile pappan håller i Rolleiflexen) och som dessutom besväras av en del tekniska bristfälligheter har i sig inget annat värde än att den skulle kunna vara en liten pusselbit i en historia som vi inte riktigt dokumenterade. Varför har jag däremot inget svar på.
/Gunnar s
Bilder blir naturligtvis varken bättre eller sämre om det är flator inblandade - och flator kan vara av bättre och sämre sort, som alla andra. För mig var Tove Janson av bättre sort.
Med dokumenterande bilder verkar det vara lite som att; "hur man än vänder sig, har man ändan bak". Jag har ända sedan 1960-talet dokumenterat min vardag. Jag har samlat materialet i album som jag kallar "Fotografisk anteckningsbok". Nu visar det sig att jag knappt lämnar efter mig någon som kan tänkas vara intresserad. Så gick det med den saken - men det är kul och värdefullt för mig att rekapitulera vad som är vad i det som har hänt.
Eftersom jag har en slags relation till Tove så samtalar min bild och den kommande filmen om Tove på något, kanske oklart men ändå på nå något sätt.
/gunnar s
Det är svårt att välja vad som skall vara intressant i framtiden (kristallkula saknas). istället är det framtiden som väljer, vrakar och avgör.
Exempelvis trodde samtiden år 1897 att Oscar II invigandes den berömda utställningen i Stockholm skulle vara hyperintressant för framtiden. Man lade ner stora pengar på ett högklassigt material. Men vi skiter i stort sett i Oscar - vi skulle mycket hellre sett andra saker från det året, saker som inte blev fotograferade eller sparade.
Det är alltså en svår uppgift att välja bland många gånger triviala vardagsfotografier, och försöka avgöra vad framtiden kommer att tycka.
En spännande familjebild. Tapeten,fotöljen, och kläderna berättar... Berättande personer i bilderna och attiraljer som talar om vilken tiden är bär fram fint. Din text var också fin.
Ha det så gott.
Jerry
Kul att du uppfattar tapeter, fotölj och alla de andra tidsmarkörerna. Som sagt, det är inte jag som är fotograf men en aningen underexponerad bild med det mjuka kopieringsförfarandet som fortfarande var a la mode i början av femtiotalet. Till fotografens heder kan ändå sägas att han passade på, lite snapshot över det hela.
Ha det gott
Gunnar S
moster hade sannolikt inte haft så djupa problem om samhället varit mer öppet
- hat och förakt har förstört många människors liv
på Mosebacketorg finns en skulptur som heter "två systrar" - två unga kvinnor dränkte sig i Hammarby sjö någon gång på 20 talet - ihopbundna - detta är sant
/inger
Den där historien om skulpturen har jag hört nån gång. Tack för påminnelsen. Ska tänka på det nästa gång jag passerar Mosebacke torg
/Gunnar S
lycka till
/inger
Men den här historien är för tunn i dokumentationen. jag hittar ingen ingång i berättelsen.
Ha det gott
Gunnar s
du hittar din egen ingång till berättelsen
och
fyller på med din berättelse där det fattas av det dokumentära materialet
lycka till!
/inger
/B
ha det gott
Gunnar S
Tycker det är en otroligt fin bild. jag önskar att det fanns mer bilder från mina släktingars vardag som man kunde ta del av.
/Gunnar S