Oskarpt

Ibland vill jag ha oskärpa. Rätt ofta. Ibland vill jag ha riktigt svart. Som Daido Moryama, en favoritfotograf. Men det är inte alltid riktigt lätt i en digital värld. Som man skulle kunna tro. Och den här är inte supersvart den heller, så som jag vill. Utgångspunkten är inte den bästa heller. Ja, oskärpan den fanns där från början, fattas bara annat. Men att anstränga sig för  dålig kvalitet? Hur är en funtat egentligen?

(FujiX10 NY. En hel del pyssel i CR, Ps och Silver Efex. )

Rivningen fortgår

Så fortsätter rivningen av Ulleråkers sjukhus. Mentalvård, hospital, sinnessjukhus. Det tar tid. Det är ett solitt bygge och otroligt mycket större än vad man i förstone tänkt. Man klipper sönder husen nu för tiden. En jättelik sax knipsar bit efter bit. Och jag kommer osökt att tänka på en patient som jag mötte på sjuttiotalet. Som klippte tidningar. Bild efter bild, i allt mindre bitar. Dag efter dag.

Fujifilm 23mm. Lite pyssel i Efex.

Giacometti

kom jag att  tänka på en grå dyster dag. Ett helt gäng faktiskt. Man ser det man vill.

Airstream

kom jag att tänka på, en lördag eftermiddag. Ralph Goings superrealistiska målning från 1970. Fast, ja, den enda gemensamma nämnaren är väl husvagn. Och ljuset som också är hårt och knasterblått.
Ingen hemma. Det är inget kul här ute på fältet när det blåser. Kallt. Känner naren i händerna. Det här måste vara sista utposten att parkera sin husvagn efter alla avhysningar.
(Fast tusan vet om jag inte skulle behålla den i färg i alla fall...)

Fujinon 18/2

Apropos manipulation

Den här bilden är en delförstoring, en ganska kraftig sådan. Om man gör en sådan med ett ganska högt ISO och tänker svartvitt med hög kontrast vad hade det varit på den gamla tiden? Undrar jag då och då. Ibland med tanke på debatter om bildmanipulation.
Jag tänker att jag kanske pressat Tri-X till 3200, gjort en delförstoring och dragit upp rejält. Inte minns jag mycket om framkallare och kemi. Men jag hittar en och annan bild i mapparna, alltså riktiga pappersmappar, som ser ut som beskrivet.
Nu gör jag en procedur i det digitala mörkrummet som på något sätt motsvarar det analoga pysslet. (Varför säger man analogt egentligen?).Så bra ser det så klart inte ut. Tråkigt grynig eller brus skulle man kanske säga. Simuleringen av korn? Kan det hjälpa? Nånstans kliver man över gränsen både för det acceptabla och manipulationsgränsen.
Fast det enda gjorda är bara olika kontrastinställningar. Och om jag passerat gränsen , hur ska jag bete mig för att utifrån detta skapa ett nytt värde åt bilden?
foto/indval