Smaklökarna

Ramslöken är en växt som dyker upp i alla kocksammanhang nuförtiden. Vanligare än man tror. Hur många har jag inte träffat som glatt utbrustit i ett: jag har minsann hittat ramslök i min trädgård! Men ack så kort säsong.
Får jag föreslå ( om den inte redan börjat gulna hos dig) ramslökspesto. 2dl skurna blad, 50 gr rostade solrofrön, en tesked citronsaft, 1 dl olivolja. Mixa ihop till en slät massa, blanda i 1dl riven västerbottenost. Smaka av med lite salt och peppar om så behövs. Gott till pastan.
(En liten bit av det här goda livet, det som alla borde få ha.)

Lite färg för omväxlings skull

Kulturfestival och parad på stadens gator. En myckenhet plymer, sambadans och hela världen. Här är det romsk dans som gäller. Flamenco typ. Googla på det.

Udda instrument

Idag konfronterades jag med ett rätt udda instrument. Lite fågelholksliknande. Höghusfågelholk.  Och vad är nu detta? Rätt gissat! En kontrabasblockflöjt. Låter som en sådan också. Bilderna i bakgrunden har konstnären Eva Hesslow gjort. En skicklig konstnär som arbetar med en nästan japansk känsla. Hon som gömmer sig bakom instrumentet heter Anna Petrini. Och om du nu blir nyfiken på hur de låter : www.youtube.com/watch?v=pVD1HdQpbcw.

glömd skulptör

Den egendomliga skulpturen utanför gamla Kemikum,(kemiska institutionen) numera Konstvetenskapen. Gjord av Robert Nilsson, för övrigt far till fotografen Pål-Nils Nilsson, vars bilder jag just suttit och bläddrat bland. Skulpturen heter Vågspel. Kanske en aning malplacerad. Jag ser få kopplingar mellan en kemisk institution och en söt sjöflicka, eller sjöjungfru kanske. Borde åtminstone vart en fontän i omedelbar närhet. Liksom lite Milles, solglitter. 

Skulpturen har för mig en omisskännlig doft och klang av femtiotal.( den är för övrigt gjord 1958)

 Jag minns den här skulpturen från den tid vi lekte i Engelska parken. Och det luktade ibland skunk från Kemikum.Vad mixtrade de med där innanför det öppna fönsterraderna? Men skulpturen hade en särskild lockelse. Hon sitter där, lite stiliserad och fingrar på en sjöstjärna medans hennes fiskstjärtsben böljar, inte olikt en bläckfisks armar. Hon håller huvudet stolt.

Robert Nilsson är nog ganska bortglömd trots en stor oeuvre med en hel del konst placerade i kyrkor och liknande inrättningar.

Konstnärsporträtt

Ola Terje, är han bekant? Ni i Sydsverige.

Jag hittade ett par häften på Myrorna här i stan, "I närbild", utgivna av Skånes konstförening 1965 och 1968. Konstnärsporträtt. En intressant genre som jag i all blygsamhet pysslar lite grann med själv. Ola Terjes bilder är mycket fina, tidstypiska, bra fotografi och bra närvaro. Skitbra helt enkelt. ( Och bara det, tidens repro, raster, tryckteknik.) Samtidigt. Det pretentiösa. Inte fotografens fel utan mer hur konstnärerna själva vill framstå. Det smittar av sig på nåt sätt.

Här en bild på en tysk konstnär, jag har glömt namnet, men han var/är  en bra skulptör, och kanske typisk för en lite, lite annan tid.