Det där med hud. En iakttagelse i tiden.

Nja, det är kanske inte hud i bokstavlig bemärkelse utan mer av hud som en metafor. Kanske en metafor för individualism. Kanske en bild av vår utsatta tid. Och det är som att den mjuka kontrasten, omvänd s-kurva, är ett av tidens viktigaste uttrycksverktyg. 
Men det är kanske så. Fotografer talar om objektiv och bländarlameller. Den som ser bilden talar om något annat.
Jag har sett väldigt många bilder från yngre fotografer, utbildade, professionella vars bilder uttrycker något åt just det individuella. Alltså, det individuella som begrepp. Jag har väldigt svårt att sätta fingret på riktigt vad det är. Men en sak känns säker. Det är mycket ett utnyttjande av digital teknik. Digitalt bildskapande med allt av vad det innebär i skärpa, dynamiskt omfång, verktyg i bildbehandlingen. Och. Att behandlingen är tydligt adresserad till vilken reproduktionsform bilden ska publiceras i.
Att fotografer arbetar med och utnyttjar tekniken är väl ganska naturligt. Och att fotografer gottar ner sig i de bitarna faller helt på sin plats. Men min fråga är, hur tänker, hur reagerar, hur tolkar mottagaren bilderna? När bilden har nått sin adressat är den så att säga färdig. Då har nästan hela kommunikationsprocessen gått i mål. Återkopplingen saknas, och den i sig är en egen historia.

Men nu till saken.Tonje Thilesen, en fotograf porträtterad i det senaste numret av den norska tidskriften Fotografi. (Fotosidan får ursäkta men här finns en hel del tidningsmässigt och redaktionellt  att lära.) Det här är just det hudnära fotografiet, livligt understött av matt papper och av det följande, raster och profil. Samtidigt upptäcker jag som ”bildpolis” ( Ja, jag odlar lite grann en språkpolisiär ådra också.) att Tonje gör sig skyldig till ett flagrant brott i bildvärlden. Spegelvändningen. En ung kvinna porträtterad i enlighet med rådande konsensus har en ring i vänster mungipa. Och, hon återkommer några sidor senare med ringen i höger mungipa. Dessutom, vilket bör få varje bildpolis att dra batong, hon har en jeansjacka med damknäppning. 
Okay. Ringar här och där må vara en sak. Men skillnaden mellan dam och herrknäppning, det går man inte förbi. Särskilt inte på jeansjackor.
Alldeles oavsett bildmässigt uppsåt. Vilket i det här fallet är bra, jag gillar verkligen Tonjes bilder. Men det finns vissa språkligheter att ta hänsyn till. Eller?

(Ja, det bör väl vara en bild på hud i ett sånt här inlägg. Den här bilden har dock väldigt lite av det jag försöker beskriva här. Man ska väl helst ha nytagna purfärska bilder i bloggen. Men det gick inte att åstadkomma idag.)

Tre viktiga bilder

Tre, för mig viktiga bilder av Georg Oddner. Tre bilder som, bortsett från alla andra bilder av olika fotografer i olika tider, på något sätt etsat sig fast. Så att varje gång  jag ser dem säger jag ” Och hur står det till med dig min gamle vän?”
För den som mot förmodan är obekant med Georg Oddner finns det så klart en hel del på nätet att läsa. Men för analoga stofiler rekommenderas Per Lindström:Svart på vitt-om Tio Fotografer. Historiska media. ( Om den inte finns på ett bibliotek nära dig brukar den inte vara omöjlig att hitta på Bokbörsen.)
Då får man tillfälle att läsa lite mer om Tiofotografer och en tid i svensk fotografi som oavsett vad man tycker och tänker varit väldigt viktig för utvecklingen i svensk fotografi.

Den första är den här”Mannen med boken”. Du har säkert sett den tidigare. Den är en ikon.

Nummer två är”Den dansande matrosen”. Samma här. Vill du veta mer finns det en hel del på nätet.

Och till sist, min favorit Fåraherden i Azerbadjan. Jag hade den som affisch, inramad och snygg, men som mycket annat försvinner saker i livet skeende. Det här är en bild som bara säger, Se och lär. Från det absolut påtagliga, grundkurs A komposition, till nån slags överkurs. Vad berättas egentligen med hjälp av komposition och andra fotografiska excesser. Vad är den berättelse som gestaltas? Är det en universell, evig fråga och berättelse. Kan man överhuvudtaget göra det mer effektivt än i den här bilden? 

(Ett blogginlägg utan en bild låter sig inte göras. Jag plockar fram en gammal bild ur förrådet, som i sina uppenbara tekniska brister är en bild som jag önskar att jag kunnat gjort bättre. Men det föll på fel brännvidd och en inte riktigt skärpt fotograf. I vissa stunder av omnipotens kan jag ändå tycka att bilden skulle kunna snacka med Oddners. Dock lite oklart hur och varför.) 

Men alltså, hur oskarpt får det va?

är en replik jag överhörde på Fotografiska för nåt år sedan eller så. Jag ska inte avslöja vilken fotograf det rörde sig om men jag kan gå i god för att vederbörande kan prestera knasterskärpa om så önskas.
Men nu gick mina tankar till Martin Bogren och ”August Songs”. För om vi bortser ifrån att det här är ett poetiskt, sammansatt och mycket skickligt genomfört projekt så dyker naturligtvis frågan upp. Hur oskarpt får det va egentligen? Signaturen vän av ordning.
Ja, det får väl vara hur oskarpt som helst. Men frågan är, den fråga som kan tänkas engagera en kader av fritidsfotografer, hur oskarpt får det vara med en fotografisk heder i behåll. Ja, om man betänker att det är lika svårt att åstadkomma bra oskärpa som  bra skärpa finns det i varje fall inget som kan ifrågasätta handaskickligheten i oskärpa. Och i en digital värld, hur gör man då? Att skapa bra oskärpa är nämligen inget man snyter ut i brådrasket. Om man inte har ett riktigt risigt objektiv tillhands vill säga. Eller en leksakskamera. Men att skapa oskärpa så att säga i efterhand är en grannlaga uppgift.
Jag fick anledning att plocka ut Martin Bogrens Lowlands ur bokhyllan. En liten fin volym med mycket poetisk känsla, tycker jag. Och läste i samma veva ett reportage i den norska fototidskriften Fotografi om just Bogren och hans projekt ”August Songs”. Där oskärpan är en viktig och nästan nödvändig berättarkomponent. En intressant aspekt på det hela är att i Bogrens bilder får oskärpa ett absolut egenvärde, den kan läsas som inte bara ett tonfall utan till och med som ett eget språk. Titta gärna på länken här nedan.

https://youtu.be/glhrLRhVV8E

(En kuling från NNV härjade på morgonen. Vi ligger i lä. En bild från morgonturen och sen hem i värmen och mixtra i datorn. Det gick åt tre oskärpemetoder och en plug-in för att åstadkomma bilden. Det hade förmodligen varit mer rätt och riktigt att göra bilden analogt. En tanke väcks att mycket oskärpa inte är helt överens med Sölvesborgsdoktrinen den heller.)

Francesca Woodman. Apropos fotografer i utkanten av FS

Sällsynt fotograf i FS bloggar men det finns, fanns ett fotografi vid sidan om de genrer vi mestadels engagerar oss i. Och nu är vi i ett sjuttiotal. Och bilder som är iscensättningar. Det gjordes en fin liten utställning med Francescas bilder på Moderna Museet för några år sedan. Signerad Anna Tellgren om jag inte minns helt fel. Och en fin bok, med förklarande texter. För det här är bild som behöver ledsagning. Dett är starkt.Och det visades en film om Francesca, på SVT, med hennes föräldrar i bakgrunden. Om Francescas historia finns så mycket på nätet att jag tänker inte trötta ut någon här.
Men som sagt, jag såg utställningen. Det var då jag upptäckte att anledningen till att jag hade svårt att uppfatta de sällsynt små kopiorna, på gränsen till kontaktkopior, troligen beror på starr eller något annat synfel.
Att skapa bilder i Francescas anda, på ett seriöst och allvarsamt sätt är inte lätt, men nog var Francescas bilder och öde en kittlande upptäckt för svårmodiga tonårsflickor i kursen fotografisk bild A.
Att hitta en egen bild som lever upp till Francescas bilder är inte enkelt. Så det får bli vad det blev. Nakenhet och kanske en möjlig utsatthet kan vara en gemensam faktor. Men så mycket mer är det inte.
(Jag misstänker  att Francesca Woodmans bilder och eventuell uppmärksamhet på hennes fotografi inte lirar helt klockrent med Sölvesborgsdoktrinen.)

Stig T Karlsson

Huruvida det här är Stig T Karlssons mest kända bild låter jag vara osagt, men som bekant den mest reproducerade. Blir man frimärke så blir det lätt så. Annars är boken ”Rumpan har gått” ganska lätt att få tag på antikvariskt. Och det handlar om flottning, närmare bestämt de sista flottningarna och följaktligen de sista flottarna. En epok som ligger alldeles, alldeles bakom hörnet. Så alldeles, att jag har träffat bekanta som något överraskat insett att flottning, det finns inte längre. Dock inte en av mina ungdomsvännner som valde den akademiska banan och skrev sin doktorsavhandling om just flottningen i Sverige. Han hamnade sedermera på Riksrevisionen men det är en helt annan historia som det heter.
Men tillbaks till boken som är en dokumentär skidring av flottningsverksamheten i norrländska älvar. Saklig, handfast med ett litet stråk av vemod kanske, åtminstone anas det i Stig Sjödins texter. Det är svartvitt, repron är kanske inte riktigt på topp, med Stig T Karlssons bilder som lirar lite på samma planhalva som Sune Jonssons. (Typografin är tidstypisk. Fyra Förläggare och Aktuell Fotografi.) Nåt att fundera kring är Stigs påtagliga, rent fysiska närvaro och närhet på brötarna. Det är inte helt ofarligt att balansera kring på hala timmerstockar. Och den här bilden på Mickel, det här är inte gymbroilermuskler utan sånt man får av kokkaffe och fläsk med bruna bönor. Och anar man inte prillan under överläppen. Det här är definitivt ingen tid att romantisera kring. Slit och släp och dåliga arbetsvillkor. Farligt på många sätt. Det var inte bättre förr men annorlunda, oftast sämre, vilket är nyttigt att komma ihåg.
Om Stig T Karlsson kan man så klart läsa en del på nätet. Om man vill.