Om fyrkanten och varför den är så bra

Dagen börjar med en fotosafari i närområdet. Arbetet med att driva fram och sätta ut aklejaplantor förra året har gett resultat. Det är ymnigt förekommande, särskilt under hagtornet som nu precis blommat över. (bild för uppmärksamhet som det heter)

Mer om typografi.
En skriven text består så klart inte bara av bokstäver utan lika mycket av mellanrum, det som finns mellan tecknen, och de flesta mellanrummen har fyrkanten som byggsten. En fyrkant, är idag ett kvadratiskt tomrum lika högt som typsnittets grad. I gamla tider var fyrkanten lika med käglet, alltså från baslinje till baslinje. Sätter man texten i 10p så är det alltså en kvadrat som är 3,528 mm bred och hög. Men vi blandar inte in millimeter här. (I typografi är basen 12 och inte 2 som i binära system.)
    En helfyrkant passar bra som ett styckeindrag. En halvfyrkant lika bred som ett tankstreck (pratminus säger typografen) och ett pratminus är ett tecken som övriga tecken har ett stipulerat mellanrum runt sig, dikterat av typsnittsformgivarens kerningstabell. 

   När man sätter en  replik, som de facto är ett nytt stycke, med direkt anföring är det vanligt att man först sätter ett fyrkantsindrag och därefter pratminus. Om man inkluderar tecknens inneboende avstånd (kerningstabellen) blir indraget, eller det ljusrum som skapas onödigt långt och är repliken såpass kort att om nästa rad i repliken är utgångsrad och rentav avstavad blir det en glugg, ett ställe där texten släpper igenom ögats vandring till raden under. Fyrkanten kan också delas upp i mindre delar, en halvfyrkant motsvarar alltså  ett pratminus, en sjättedels fyrkant passar bra för att i bland skapa bra mellanrum (se ovan). Inte minst är fyrkanter och delar därav ganska bra hjälpmedel om man behöver korrigera en rad med olyckliga avstavningar. Och glöm inte bort de osynliga tecknen, jag har markerat dem i exemplet härovan. Har man dem aktiverade förstår man ganska snabbt var felen finns.  Sånt här kan såklart ses och uppfattas som petitesser, och är kanske det, men det finns ändå en vilja och tanke att göra läsningen så jämn och behaglig som det bara kan. (Här söker jag efter en fattbar metafor från de fotografiska disciplinerna.)
    För det är kanske så att de här småttigheterna ger läsningen det flyt som läsning behöver och lite extra därutöver. Som en filmsorts särskilda korn eller omfång. Något extra som ligger framför en på upplevelsens väg. Något mer än nivelleringen.
För den som tycker det här verkar intressant kan jag rekommendera https://boktypografen.se/category/typsnitt/. Bra och tillgänglig  fast på en punkt har han fel, tycker jag, men det tar vi nån annan gång.

Kultis i stan

Kultur på stan i Uppsala. Kulturskolan, muséerna öppna. Det låter liksom överallt. Och i kulturkvarteret Walmstedtska är det fullt röj hela dagen. Musik, körsång, författarsamtal, utställningar med mera. 

Kulturskola som repeterar ser det ut som.

Och blev det inte en liten ”foto på ett snöre” också. Penja Hasselbäck, Sture Ekendahl, Lill Sjöström och undertecknad hänger lite bild. Lill med bilder som ger en del vibbar till Ukraina och Gaza.

På scenen äkta dragshow. Om nu dragshow är allt skruvat till max så får det bli en bild med skruvat av allt, korn, oskärpa. kontrast. Lite extra kul är det med drag i frodig försommargrönska. Situationen medgav av olika skäl inte fotograferande från scenkanten.

Samma dag läser vi i tidningen att Kammarsolisterna i Uppland läggs ner. För dyrt. Studieförbunden. spara. Konstfrämjandet (bevars med folkrörelsebakgrund) inga anslag och så vidare. Kulturen lever farligt. Kulturnivellerarna fick liksom gratishjälp av  en inflation och lågkonjunktur.
    Fuji xpro2 hela dagen och Fujinon 23/2.0 mitt favoritobjektiv om än inte det vassaste men tryggt och förutsägbart på nåt sätt. Man blir vän med sina grejer.

(Så var det det där med fyrkanten, all typografis grund-legobit. Som kan delas i mindre bitar och göra olika nyttor. Återkommer med det.)

Tillriktning, ligaturer och andra typografiska småttigheter

Att bokstavstecknen hamnar där de gör är naturligtvis ingen slump utan noga (får man hoppas) uttänkt av typsnittsmakaren. Eftersom de enskilda tecknen i ett typsnitt har olika karaktärer, kantiga, runda, raka, sneda får man lov att justera tecknens avstånd individuellt så att mellanrummen ser någorlunda lika stora ut. Typsnittsmakaren har utformat en kerningstabell som så att säga ger grundförutsättningarna. En tabell som instruerar layoutprogrammet hur det ska bete sig. När man sätter löpande text (brödtext) behöver man sällan tänka på det, utom i sådana fall när man vill dra in en kort utgångsrad eller undvika en ensamrad (utgångsrad i början av ny sida, kallades tidigare för horunge). Genom att tillrikta, minus eller plus hela stycket ifråga kan man ofta men inte alltid få ord att hoppa över till rätt rad eller skapa en ny rad. I pc-miljö är kommandot alt+höger resp. vänsterpil, och nu förutsätter jag att du pysslar i Indesign, idag det vanligast förekommande layout, eller utskjutningsprogrammet som det också kallas. (Hur man gör i andra program som ex.vis open source Scribus vet jag inte i skrivande stund.) Avståndet får naturligtvis inte bli för litet så att tecknen hakar i varandra. Men i vissa fall är det önskvärt därför har flera typsnittsfonter så kallade ligaturer med som ett litet extra godis.  fl är nog den vanligaste, när f hamnar före l byter programmet automatiskt ut tecknen och ersätter dem med ligaturen fl.

Rubriker bör helst kernas något. Kerning innebär att man plustillriktar eller minus mellanrummen mellan bokstäverna allt för att få det att se jämnt ut. Kombinationen IK behöver lite luft emedans LA behöver mindre än vad kerningstabellerna anger. Sånt syns inte som här i brödtext, men drar man upp graden ordentligt ser man ojämnheterna rätt tydligt. Kerningstegen kan man ställa in, standard är 20/1000 av en fyrkant men jag brukar använda 10/1000 istället. Det blir lättare att räkna då. Fyrkant får bli aftonens cliffhanger. Något att återkomma till.

Men till sist, något mer om linjering. Placera bilder så att underkanten vilar på en baslinje. Utforma bildens proportion så att överkanten linjerat med intilliggande styckes x-höjd. Under bilden ska det åtminstone vara en baslinje innan text dyker upp.

Lite mer om typografi och vad en baslinje kan vara bra för.

I typografi talar man ofta om linjering. Att text och bilder är så placerade att underkanter, sidor, x-höjder^∗ med mera linjerar med varandra. Att det finns en grid eller raster av linjer som så att säga knuffar grejerna rätt. Baslinjer helt enkelt, nog så viktiga. Idag i desktopmiljö är baslinje i praktiken samma sak som kägel eller radavståndet. Så en typgrad på 10 punkter får då lämpligen en baslinje på 12 punkter. Själv föredrar jag att sätta brödtext i 9 punkter och 11,5 punkters baslinje om det är en antikva vill säga. Jag använder nästan alltid Adobe Garamond som är ett opentype-typsnitt och har därigenom alla tänkbara typvarianter inbakade i fonten. Riktig kursiv, kapitäler, gemena siffror och annat typografiskt smågodis. Janson är en annan medievalantikva med rötter i renässansens typografi som också är trevlig att arbeta med. Man hittar sina favoriter, ungefär som med  fotopapper.
   Rubriker, mellanrubriker, styckeingångar och bildtexter sätter jag ofta i sanserifen Helvetica, Max Miedingers typsnitt från 1955, världens mest använda typsnitt faktiskt. I löpande text fungerar det däremot mindre bra, det har slutna former i flera tecken, s,g,e bland annat. Typsnitt med öppna former lämpar sig bättre i sådana fall (bokstäverna ska liksom öppna ”munnen” mot nästkommande tecken). Ett bra öppet typsnitt är Gill, ritat av den engelske bokkonstnären Eric Gill framför allt verksam under det tidiga nittonhundratalet. Trist nog, för typografin, Eric Gill har nu mest gått till historien som en person med  sällsynt liberal syn på pedofili och allmänt erotiskt förhållande till den trängre familjekretsen. Synd på ett bra typsnitt som flera organisationer slutat använda sen Eric Gills eskapader blev kända för några år sedan. En liten parentes bara.

   Det finns två andra välanvända typsnitt att uppmärksamma. Times och Futura. Två typsnitt som trots sina uppenbara kvaliteter blivit lite missuppfattade i sin användning och historiska rötter. Times, sedermera Times New Roman blev Microsoft Words standardantikva, men med kännedom om hur ett standardiserat A4-dokument med radlängd bortåt hundra tecken ser ut, och Stanley Morrisons uppdrag och intention var, nämligen att skapa ett nytt typsnitt för tidningen Times som skulle klara av den nya tekniken rotationspressar med dessas krav hur tryckfärg och pappersbana interagerar, och att dagstidningar sätts med smalspalt, sällan mer än 45-50 tecken kan man förstå att Morrisons tankar inte klaffar helt och hållet med Microsofts.
   Vad gäller Futura, ritat av Paul Renner och introducerat i Bauhaus 1928 har kommit att bli synonymt med stil, klass och modern sparsmakad elegans ritades när den tyska Bauhausskolan var som mest sprittande med typografiska experiment som i dåtidens typografiska värld nog betraktades som halsbrytande.

x-höjd är avståndet mellan baslinjen som tecknet står på och en tänkt linje i höjd med gemena x. Avståndet mellan baslinjer styrs av hur höga uppstaplarna är, och hur långt nedstaplarna sticker ner. det ska finnas tillräckligt med utrymme så att nedstapel inte krokar i uppstapel på nästkommande rad och lite till, så att ögat kan särskilja raderna och få en bekväm och ostörd retur till raden under. Med baslinjen som hjälp kan man linjera bilder på ett snyggt sätt i uppslaget. Men det tar jag nästa gång.

Foto i Uppsala i helgen

Passerar ni Uppsala i helgen kan ni se fint foto på Galleri Uppsala. 1-6 juni. Passa också på att slinka in på Walmstedtska gården på andra sidan ån. Kultisdag med massor av aktiviteter hela dagen bland annat ett första försök med ett snöre och lite foto. Med inspiration från olika plank och gerillautställningar.