Vardagskamera och massbilden

Om jag väljer att fotografera med min FujiXpro2 istället för kameran på fickan–IphoneS frågar folk i och kring händelsen vilken tidning jag kommer från. Dock inte Peter R Ericson, mannen bakom Under vinrankorna, Monica Zetterlund, Sommarkort, Cornelis Wreesvijk och lite annat i den svenska musikparnassen. 
   Ja, det var sjuttiotalet, musiken, skivinspelningar, konsten, fotografiet. Timmar i replokaler, gigs både här och där, Chevrolet Suburban, med släp. Och nog fanns det en önskan om att jag skulle lira lite à la Clarence Clemons, även om hågen stod mer mot Sonny Rollins. Nä, man såg kanske inte alltid sina begränsningar. Och i den tiden var ju allt möjligt. Vår tid.)

Och apropos detta,Hatte Stiwenius bilder på Stockholms Stadsmuseum bör ni inte missa. Stockholms musikscen tio år senare, punken, energi. Mycket bra foto (och mörkrumsjobb)!

(Fuji Xpro2 23mm  2.0. Peter kåserar och berättar om den tiden och vad som hände sen. Lite signeringar mitt i alltihopa. Uppsala Musikarkiv–Stadsarkivet.)

Varför ser man inget fotografi i tidningen Fotosidan?

Eller i andra fototidskrifter? Frågan kan så klart tyckas provokativ. En kvällstidningsrubrik kanske. Men sanningen är att fotografi ser vi inte i fototidningarna.

Däremot ser vi mängder av reproduktioner. Reproducerade fotografier. Reproducerade på en skärm eller tryckta och det är tekniskt sett ganska långt från något skrivet med ljus, ett fotografi. Därom är nog också de flesta överens.
   Bob Bovin har ett intressant inlägg här på FS (länk), tack för det. Om förebilder. Att försöka förstå och att efterlikna. Sebastiao Salgado, Robert Capa, HCB till exempel. När man tittar på deras bilder sker det sällan som betraktandet av ett regelrätt fotografi utan oftast som just en form av reproduktion. Där den reproducerande tekniken adderar något till bilden, det kan gälla kontrast, mättnad, valörrikedom, korn etc. Med en skicklig repro kan man förvänta sig en god samstämmighet med originafotografiet men så är inte alltid. Till exempel vid bildläsningen på skärmar. Hur vet vi ens något om hur väl ens upplevelse av bilden på  skärmen  stämmer med det inlästa? Det vet vi inte förrän vi jämför skärmbilden med originalfotografiet. Och ju längre avståndet är mellan betraktningstillfällen, desto mindre exakt blir jämförelsen. Ett fenomen som särskilt påverkar vår uppfattning om färgnyanser.
   Eller så struntar vi i det här och skapar våra egna tolkningar av originalen. Och gillar det. Försöker skapa något som påminner om, är en tolkning. Det är kanske där nånstans det digitala fotografiet faktiskt befinner sig, och hela tiden har befunnit sig.

Att det handlar om reproduktioner kan vara en viktig bit i tolkningen av AI-genererade bilder. Montage eller collage. Att ett fotografi blir ett fotografi först när tillkomstprocessen kan verifieras. 
   Något att återkomma till, som det heter.

(Fuji Xpro2, 18-55mm. En process som kanske påminner lite om Plus-X D-76, men är helt och hållet digital.)

Last Night in Sweden, ett politiskt fotografi.

Bokförlaget Max Ström gav för snart sex år sedan ut boken Last Night in Sweden med bilder från en vecka Sverige. Förord och inledning av Henrik Berggren. Bakgrunden var väl ett uttalande av Donald Trump, See what´s happening i Sweden last night. Och sanningen var väl att just den kvällen hände inget särskilt annat än livet som har sin gång ( och en delfinal i Mello).
   Det är mycket bra bilder i boken, tidstypiska och naturligt nog daterade. Det är långt ifrån de privata bilderna som kliver ut i publiceringens strålkastarljus. Mer  ett dokumentärt  foto med namn som Paul Hansen, Anette Nantell, Roger Turesson, Jeppe Wikström bakom kamerorna för att nämna några. Tillit är ett ord och begrepp som ligger som en klangbotten i både ord som i bild.
Om man vill ha tekniska synpunkter på fotografiet är det kanske att digitalt färgfoto i den här publikationen så tydligt visar att så är det nu. Det finns inga referenser till en tidigare analog bildvärld. Nu ska det sägas att det är inte det första exemplet på att så är det nu. Men det syns. Inte minst genom nattliga bilder där ett högt iso krävs, något som tidigare var om inte en omöjlighet men som satte sina spår. Och det är också ett tydligt, månne daterat berättarspråk.

Politiskt foto? Politisk fotobok? Ja på bägge. (Jorå, och det finns en politisk gliring nånstans i bokens text.)

Bild: Sverige i juli 2023. Fuji Xpro2 23mm

Två utställningar. Två konstnärer. Nåt gemensamt.

Katrina Loelv är en konstnär jag känt länge. En konstnär med en konstnärlig integritet. Som gör väldigt fina bilder. Då och då tecknar och målar hon på ritfilm, nåt vi är överens om att det är ett utomordentligt material. Katrinas bilder är subtila men samtidigt väldigt påtagliga.De är det dom är, men samtidigt  mycket poetiska. 

Anders Rönnlund ställer ut i den andra lokalen. I rätt skarp kontrast till Katrinas, men helt uppenbart lirar hans skulptur, en avancerat uttänkt rörlig skulptur, datorstyrd som med droppar ritar beställda bilder med vattendroppar i en stor bassäng. Det här är ett maskineri som i sin framtoning av rostfritt, vatten och programmering uttrycker något synnerigen subtilt.

   Det här är nog konst som ligger en bit från mittfåran, både Katrinas och Andreas. Och det krävs nog lite, lite grann av betraktaren. ( Läs gärna lite mer om dem i länkarna.)

(Idag, en regntung plus tiogradig dag i mitten av november inbjuder till lite redigering i Tri-X anda.)

november. fortsättning följer

Det kom en hel del regn.  30 mm säger mätaren. Skogen och tomterna är sjöblöta.  Vädret är en effekt av klimatet. Och man undrar varför det blivit en aningen lågmält ute på sociala medier när det gäller  just frågor om klimat och väder.
  Jag går i skogen och rafsar ihop en kasse trattkantareller. Men varför får jag inte lyckas med att hitta den där skocken av svart trumpetsvamp, det svarta guldet? Det frågar jag mig då och då.

Och om bilden. Grabben längst bort på scenen, han med mössa är trummis och slagverkare. Och äldsta barnbarn (är farfar stolt eller?) De är flera i rytmsektionen och alternerar mellan olika rytmiska uppgifter. Att spela i storband betyder att ingå i ett sammanhang, att vara behövd. Men också, inte minst för blåsarna, att höra sin stämma smälta samman med de andra stämmorna och bilda en harmoni, ett ackord. Något som är större än summan av delarna. Och gemenskap. Kulturskola med andra ord. Sånt som marknadsekonomer gärna vill dra in på, det lönar sig ju inte. Musik, bild, teater och sånt. Och det är inte bara ett utslag av nyåterkommen marknadsliberalism. Kultur och människor som tänker själva är farliga saker. Det är inte bara marknadsekonomer som vill dra in på kultur. Behöver man säga mer...