Kan fotografiet bli politiskt fast det inte är det?

Att en bild kan bli politisk mot sin vilja, att en bild hamnar i ett nytt och i grunden egentligen inte avsett  kontext är inget konstigt i sig. Exemplen är många. Dessutom kan bilder över tid få en förändrad innebörd, beroende på vilket kontext den dyker upp i. Och då kommer frågan näst intill blixtsnabbt. Hur tänkte den som hittade bilden och gav den en ny betydelse. Morgonspringets tanke för dagen. Löprundan får kvalitet av lite mental jogging också. 

Hämtar posten och i lådan ligger där inte en liten broschyr från något som heter Alternativ för Sverige, en ännu mer mörkblå politikyttring och avknoppning än den som sitter i riksdagen. Rubriken i broschyren är, föga förvånande, ”Gör Sverige svenskt igen”. Och visst är det tanken som direkt poppar upp. Om Sverige inte är svenskt, vad är det då? Men så kommer det där lilla ”igen” på slutet. Och då undrar man liksom, när i historien var Sverige svenskt senast, för det måste väl vara innebörden i att Sverige ska bli svenskt igen. På sjuttonhundratalet? 1939? 1970? Tidig medeltid?
   Det var bättre förr säger nån. Jaha, och när då menar du? Brukar jag fråga.

Övrigt trams i broschyren lämnar jag därhän. Man får tänka på blodtrycket sitt.

Barnbarn med nymålad tröja. Jag gillar det där lite punkiga. Bilden har egentligen inte ett dugg med texten att göra. Idag fick det bli färg. Ukrainas flagga kräver det.

Men nu skulle det handla om politiskt fotografi mot sin vilja. Och det är nog ett ämne värt att reflektera över så här ett par månader innan val.
   Och då jag tänker osökt på de relativt oskuldsfulla bilder som skildrar en till synes oproblematisk tillvaro i vårt avlånga sommarland. Röda stugor, lojt vajande fanor mot klarblå himmel, glada lintottar i midsommarfestbestyr, ja ni vet, ser bilderna framför er. Och det är alltsom oftast bilder av hög (digital) kvalitet, trivialbild när den är som bäst kan man säga. Såna här bilder är lätt att kidnappa.
    Men det finns också bilder som rör sig i samma landskap men har några egenskaper därutöver vilka gör att lättsmältheten störs av en  dissonans. Det kontrapunktiska ackordet har en ton som inte smälter in, en ton som leder vidare mot något mer komplext, ibland mörkare. Nåt som gör att betraktaren behöver bromsa in sin bildläsning.  Bilder som inte låter sig kidnappas. Bilder som till förstone är det där svenska landskapet och den där egna variationen av svenskhet alla vill åt på sitt sätt, men som har just den där extra dimensionen av något mer. Ett plus ett är tre. Denotation plus konnotation adderas med privat kontext och något nytt uppstår. En ny tanke, en insikt, ett lite aningen mera.
   Varför det blir så och vilken egenskap hos fotografen som behöver adderas till formeln tål att diskuteras. Men en sak är jag säker på, det att få se många exempel på populistisk medhårsstrykande bilder den närmaste tiden. Och gör jag det är det inte fotograferna som är orsak. Det är, för att låna ord från Bo Bergström som gick ur tiden för ett tag sedan, bilder som är beställarens.

Fortsättning lär följa.

Lite mer om den vackra oskärpan

En anledning till att bilder ser ut som de gör i dag är de digitala kamerornas förmåga att få fram mycket högt dynamiskt omfång. Det blir som att kopiera på mjukt papper samtidigt som man använder hårt. Lite förenklat uttryckt. Moderna digitalkameror kan väldigt mycket mer än förr. Om det nu är något eftersträvansvärt är en annan fråga. 
Om man då börjar med konstaterandet att en bild är en bild. Ett resultat av ett samspel mellan apparatur och ett intellekt. En bild är oftast, nästan alltid en avbild av en uppfattad verklighet.

”Gråsåsighet” är nog ett resultat av stort dynamiskt omfång. En ögonöppnare  och aha-upplevelse om detta fick jag i samband med ett seminarium om bildbehandling arrangerat av Svenska Tecknare som bortgångne Stefan Ohlsson höll. Där han rekommenderade att dra in svart och vitpunkt i histogrammet lite, lite granna. Det resulterar visserligen i en aning sotning i det svartaste av svarta likaväl som en liten, liten utfrätning i det allra vitaste vit. Men resultat blir, om man tillämpar det på gråskalebilder en om man så får säga, snyggare kontrast. Man klipper bort en pytteliten bit av gråtonerna, resultatet syns tydligt i ett histogram. Man går bort från det stora dynamiska omfånget till förmån för en vassare bild. Men motsvarar det ögats sätt att se? Nej, framförallt för att synapparaten ser i färg. Total färgblindhet lär för övrigt vara ytterligt sällsynt. Men en bild är en bild, vilket inte nog kan upprepas. Bilder kan ha olika dialekt och tonfall. Vilket också kan upprepas.

Här blev det svartvitt med tri-x simulering i Efex. Som just skapar en markerad S-kurva, kanske lite väl mycket, man kan jämna ut den lite grann utan att det gör nåt. Om den här oskärpan faller i smaken kan så klart diskuteras. Liljevalchs nya konsthall. (Fuji Xpro2 23/1.4.)

Om traditionen att värdera bilder

Om jag får ett positivt besked från sjukhusets provtagning kan det innebära ett negativt besked för mig. Så positivt och negativt har olika betydelser beroende på var man är i kommunikationen.
   I bildkommunikation talar man bland annat om triviala bilder. Trivialt har ju ett ganska negativt värde i det allmänna samtalet. Men i bildkommunikativa resonemang är trivial värdeneutralt. Så även det lite mer ovanliga begreppet massbild. Det finns definitioner av trivial bild och massbild. Begreppen handlar mest om vilket syfte bilder har, hur de kommunicerar, hur avsändaren utnyttjar en bild i sin kommunikation. Dessutom kan en uttalad konstbild utnyttjas i ett helt annat sammanhang än det den ursprungligen gjordes i. Och vice versa. De som har åldern inne minns kanske kaffeburkarna med Carl Larsson-motiv. Från konst till reklambild. Eller Andy Warhols Brillopaket, från reklam till konst.

(Prosabild eller kanske lite granna åt poesibildshållet. Kanske med litterära ambitioner.)

En bild kan alltså oavsett ursprungligt syfte byta roll till något helt nytt beroende på hur den används. En aldrig så välgjord landskapsbild med konstnärliga ambitioner kan användas som vore den en trivialbild. Och det fina med trivialbilder är att de oftast utnyttjar den grunda betydelsen. De är, som man säger, redundanta. Vilket i vissa fall kan vara en bilds styrka. De tål att användas i flera sammanhang. Trivial är i det här sammanhanget inte en värdering. Trivial betyder att bilden är allmängiltig och kan tolkas på flera sätt oavsett sammanhang.
   Att fotografera bilder som håller för trivialbild är för övrigt inte alldeles lätt. Bra trivialbilder fordrar sin fotograf. Redundanta bilder snyter man inte ut i brådrasket. Skulle man kunna säga. (Bo Bergström skriver om det kommunikativa triangeldramat, fotograf-beställare-mottagare. Ett inte alltid helt enkelt drama. Läs gärna hans böcker om bildkommunikation. Mycket faller på plats.)

(Och här är den föregående bildens kontext. Vad hände? Hur ändrades bilden?)

Men det jag nu tänker ge mig in på är värdering av bilder. Som har sitt ursprung i äldre tider. I artonhundratalets borgerliga salongskonsten men även längre tillbaks i femton och sextonhundratalets konst. Det är värderingsmönster som fortfarande spelar roll. Ja, mönstret att vissa bilder har ett slags högre värde. I så fall måste man ha nån form av skala som i sig grundar sig på något. För att värdera måste man jämföra och för att göra det måste det finnas överenskomna fixpunkter på skalan. Lätt som en plätt, eller hur?
I sextonhundratalets konst var porträtt av kungar och andra despoter högst värderade särskilt om de hade nån form av allegorisk form.  Motiv ur den antika historien smällde högt och den bibliska historien gick inte av för hackor den heller. Landskapsmåleri, stilleben och scener ur allmogens liv hamnade längre ner. På samma sätt var skulpturen högt rankad, oljemåleriet likaså medans den reproducerande bildkonsten, träsnitt, kopparstick och etsningar rankades lågt. (Det var ju bevars tekniker som från början var avsedda till och att göra konsten, eller bilden tillgänglig. Vilket sällan var konstens avsikt i den tiden. Att finkonst redan då var en klassmarkör är ett påstående med väldigt många dimensioner väl värt att återkomma till.) Att konsthistorien senare lyfter Rembrandts etsningar högt är en annan historia.

(Nationalmuseum. En bra plats för den som vill studera dåtidens ranking list.)

Men hur är det med dagens fotografiska landskap? Finns det nån slags ranking list här också? Borde man vara  främmande för tanken att det skulle kunna vara så. Frågan är i så fall hur.
   Det finns naturligtvis en ranking när det gäller fotografisk och teknisk skicklighet. Men även om  bilder kan vara tekniskt fulländade kan syftet och avsikten vara grunt,  vilket gör en nog så skickligt framställd bild som redundant. Den har helt enkelt inte så mycket att säga, den medger inte så mycket tolkningsmöjligheter. Snabbläst skulle man kunna säga. Men. Eftersom läsning av bild allmänt sett inte är någon utvecklad förmåga (bildläsning och bildanalys är sorgligt eftersatta discipliner i svenskt skolväsende), personliga tolkningar av bilder desto mer frekvent (väl medveten om att jag möjligen slänger in en skvätt fotogen i brasan nu) förekommande så kan man fundera över var eventuella fixpunkter i värderingsskalan finns. Hur värderas bilder? Om det är den personliga konnotationen som gäller blir en eventuell värdering meningslös. Och här finns det anledning att vara på sin vakt. Här ligger vi snubblande nära populismens bildsyn. Där bilder ska stryka medhårs.
Men mer om det en annan gång.