Mest om brännvidd och jättelite grann om gatufoto.

Alla fotografer känner till att brännvidd kan översättas med termen utsnitt. Att göra en delförstoring av en bild, croppa säger en del anglicister, är samma sak som att byta brännvidd, eller att zooma om man vill göra det steglöst. Men om man delförstorar för mycket uppstår kvalitetsförsämringar, skärpa, pixlar, brus med mera. Det är så klart inget nytt. Alla som stått i ett mörkrum har den erfarenheten. Att öka brännvidd är inte att komma närmare. Man kan inte zooma med fötterna, som en del lite lustigt uttrycker det. Ungefär så. Ett givet resonemang och föremål för laborationer om just brännvidd och hur motivet fyller ut bildutsnittet. Självklart kan man tycka. 
  Men vad är egentligen ett format? Bra fråga.

En särskilt bra fråga när man börjar prata om olika brännvidders fördelar i olika genrer. Nu kan vi bortse från ornitologfoto. Där gäller mest är bäst. Men i andra genrer och uttrycksområden? Där utsnittet handlar mer om subjektiva idéer. Om känsla och liknande.
Och nu lite om ovanstående tabell. Inom stafflimåleriet finns ett antal format där förhållandet längd x bredd varierar beroende på vilken genre eller motiv konstnären kan tänkas skapa sina målningar i. Längst till vänster har vi K som står för kubistformatet, ett relativt modernt format (typ 1900-talets början). F för figurformat, särskilt lämpat för modellstudier. L som står för landskapsformatet och M de som har störst skillnad mellan bredd och höjd, marinmålningar ska av tradition vara mycket långsträckta. 
   Det här med givna format är ett mycket gammalt påhitt, så gammalt att det var norm och rättesnöre på den tiden fotografiet tog sina första stapplande steg. Och hur tänkte man då runt fotografiets utsnitt? Bortsett från de rent tekniska begränsningarna som linser och kamerahus skapade? Ja, man hade ju en norm som sa vad som borde gälla, även in om fotografi. Nån som blir förvånad om jag påstår att gyllene snittet poppar upp även här? Och den mer hanterbara tredjedelsregeln.
   Men vad har brännvidd med format att göra? Vad ska man fotografiskt beskriva inom ramen för ett format? Och det är här nånstans det klurar till sig. Formatet är en avgränsning av den verklighet som man har för avsikt att beskriva. Utsnittet är kamerans och objektivets avgränsning av vad som ska och kan  beskrivas. Och var befinner sig nu kameran-fotografen i den verkligheten? Hur mycket verklighet går det att klämma in i utsnittet kan man fråga.
   Det fotografiska formatet kan vara negativrutans proportioner men lika gärna det utsnitt man skapar med maskrutan under förstoringsapparaten. Det är naturligtvis även fullt möjligt att beskära bilder så att de följer måleriets gamla principer även om det nog  sker mer sällan.
   Och hur mycket har nu detta med gatufotots faiblesse för 35 mm kan man undra. Hur mycket som ska hända, eller handla innanför formatet är så klart kopplat till vad fotografen förmår. Detta vill jag ha med i min tavla. Jag väljer mitt ögats position i förhållande till det jag vill beskriva inom formatets gränser. Och ögats egen brännvidd som ligger nånstans runt 100 mm om man bortser från ögats förmåga att scanna av verkligheten. Omärkligt, nästintill automatiskt.
   Och räknar vi in skärpedjupet i det här resonemanget blir det nästintill ogörligt att tänka tanken färdigt.

Men, antagligen, går det alldeles utomordentligt att åstadkomma bra fotografi utan såna här tankar. 

Mera William Klein

Jag återkommer till William Klein och en av hans böcker, Life is Good &Good for You in New York. William Klein kom in på fotot relativt sent i sin karriär. Han pluggade sociologi i USA och hamnade senare, militärtjänst, i Europa bland annat i Paris där han studerade på Sorbonne, studerade konst för Ferdnand Legér och antagligen lite annat pyssel. Inspirerades av  grafisk form från Bauhausrörelsen och den europeiska moderna, läs abstrakta konsten. I början på femtiotalet experimenterade han en del med fotografi. Han var rätt tidig med att arbeta med mycket korn, Oskärpa, hård kontrast och vidvinkelobjektiv. Just detta är ovannämnda bok ett bra exempel på. Samtidigt som han fotograferade en del för modemagasinet Vouge skapade han en slags bilddagbok från New York. Projektet lär ha tagit ett halvår att genomföra och under en viss kreativ press. Mörkrumsarbetet lär ha varit väldigt improviserat. Inga arbetskopior utan mer av direkt på i nån slags improviserat mörkrumsarbete. Bland annat arbetade han med fotostatkopiering ( i Vouges redaktionslokaler!) Överhuvudtaget var Kleins efterarbete väldigt långt från ett vedertaget fotografiskt finlir som rådde på tidningarna och magasinens sidor. Och hans bilder blev inte så väl mottagna av den samlade amerikanska fotoexpertisen,. Det var nog både ris och rosom man så säger. Klein har gjort och också blivit känd för ett antal fotoböcker om olika städer. Han har fått Hasselbladspriset och nämns väl alltid i samma andetag och mening som de andra stora elefanterna under nittonhundratalet. Hans böcker kan vara svåra att få tag på och kostar oftast en modig slant. Om allt detta kan man naturligtvis läsa uttömmande och kronologiskt korrekt i olika bibliografier om Klein.

Men vad jag kom att tänka på är hur de ”stora” fotograferna påverkat en själv. Finns det avtryck i ens egna bilder? Tål att fundera på. Hur mycket är intryck och var går gränsen till epigoneri? Dessutom, med vetskap att alla bilder redan är fotograferade. Att det som idag kan upplevas som nytt och modernt ofta har flera decennier på nacken.
Vi söker nog ofta och fortfarande efter nån slags självuppfunnen originalitet, helt i enlighet med modernismens idéer om det unikt nya.    Eller så handlar det om att vårda sin bildsyn, det man tycker om, det som känns spännande, lite kittlande. Eller vilka uppsåt man nu har.
(Återanvänd bild. NY.)

Amerikanskt foto

William Klein är en fotograf som dyker upp i bakhuvudet då och då. Ofta den här bilden. Den får mig att associera till målare som Hieronymus Bosch eller någon annan tidig renässansmålare. Genom att lyfta övre vänstra hörnet på fotopappret i förstoringsapparaten blev det här förvrängda och föga insmickrande perspektivet till. Många av Kleins bilder är också väldigt nära, präglade av hårt beskurna utsnitt. Många bilder är förvånansvärt lågmälda i sitt berättande. De propsar inte på komiska poänger men fylls däremot ofta av nån slags misantropisk ironi.
En grej som jag uppskattar i Kleins bilder är avsaknaden av tablå-tänkande som är så vanligt i modernt gatufoto. Kleins bilder har ofta mer av det här med betraktaren-fotografens närvaro inne i bilden. Närvarande i bildens händelse. Inte nödvändigtvis delaktig men ändå på plats.

En bild får i mina ögon gärna vara öppen för tolkning. Ibland räcker det med en blick som den här för att en bild ska ha en ingång. Tycker jag.

(FujiX10. Prag. Lite pyssel i Efex. Klicka på länkarna för att se Kleins bilder.)

Fotofynd. Okänd historia. Del 2

Jag fortsätter bläddrandet bland okända bilder. Här en vy som säkert någon idag kan placera. Jag har ett par ortnamn att hänga upp mitt detektivarbete på. Ludvika, Västanfors och Klackberg. Google maps är ett bra verktyg. Jag vill skapa en bild av en trakt, ett geografiskt område där bildernas berättelse hör hemma. Och bildernas tid, ungefär runt andra världskrigets utbrott. 1938-1940. Den tid jag nyss läst om i Henrik Berggrens Landet utanför, Sverige under kriget 1939-1940.
Här är i alla fall ett landskap och ett vatten där det bedrivs flottning. Bilden har ingen kommentar så man kan anta att fotografen är bekant med miljön. Och ett vattendrag där man flottar timmer måste ta vägen nånstans.

En badplats någonstans, gissningsvis i närheten av Västanfors. Men det kan så klart vara någon annanstans i ett svenskt Bergslagen. Även den här bilden borde gå att placera i geografin för den som är bekant med trakterna.

En tredje bild som talar mycket beredskapstid. Kall vinter. Vem är mannen? Vilken relation har mannen i militär fårskinnspäls till fotografen? Och var är skidornas skidåkare just för tillfället? 

I fotoalbumet finns två bilder föreställande ett tvåmotorigt bombplan. En flygintresserad bildläsare kan säkert bestämma både typ och modell, och kanske rent av miljön. De två herrarna med myndiga paraplyer berättar att här är det frågan om någon form av besök, inspektion kanske. Och i vilket förhållande till händelsen står fotografen?

Tre bilder från Klackberg i närheten av Norberg år 1940. Ett timrat bostadshus som är byggt med långsidan mot en väg. Vi ser den skymta i bakgrunden bakom elstolpen. Ett litet sällskap och kaffestund i gröngräset, nån gång i juni av blommande hundkex att döma.  Nästa bild kommer att avslöja vem som hållit i kameran och dessutom med största sannolikhet, vilken eller vilka som äger kameran och är upphovsmän till fotoalbumet.

Jo, där är han.Kostym, slips och något litet i kavajslaget. Lägg märke till att han inte är riktigt helt avspänd i förhållande till sin fotograferande hustru ( om de nu är ett par, de är kanske syskon). Kan ni höra repliken "glöm inte att spänna slutaren" eller nåt ditåt. Och vad är de som är värt att fotograferas? Kanske en bemärkelsedag eller något annat som firas. En bild på en person som av någon bör vara identifierbar. Och slutligen en bild på den lilla flickan. Enligt albumet heter hon Ragnvi och är gissningsvis i fyra femårsåldern detta året 1940. Hon skulle idag kunna vara i åttiofemårsåldern om jag räknar rätt på mina fingrar. 

Ett album med frusna ögonblick, stunder att minnas, viktiga händelser. Det dokumenterande fotografiet som drivs av viljan att komma ihåg och lusten i att gestalta. 
Trivialfotografi så som det gick till för åttio år sedan har tack vare att just de här har lyckats bli sparade fått en historisk dimension. Något att tänka på inför vår hantering av de enorma mängder bilder som vi sparar. Det är nog dags att ta fram det kritiska ögat och använda delete-knappen lite mer.

Fotofynd. Att se in i den okända historien

Vi hittade ett gammalt fotoalbum i samband med en vindsröjning. Hur albumet hamnat  där, vems album, vem är fotograf, vems historia är det som berättas? Det är mig fullkomligt okänt. Men det är bilder från den tiden när en bild var något lite mer än något i ett flöde. När bilden fortfarande var en markör på en tidslinje, markör i en människas eller en familjs liv. Små 6x9 kontaktkopior nogsamt inklistrade med celluloidhörn, ibland lite skojigt så där på snedden. Inte utan en viss omsorg.

Två för mig okända män vid bygget av läkarbostaden i det för mig okända Västanfors. Året är 1938. Vissa bilder har kommentarer.
Och ibland går det att lägga ihop ett plus ett. 

Och här är det nån slags karneval i Ludvika och året är 1938. Vad betyder en sån här bild? Jag var där, eller är det en journalistisk intention? Och att ett Bergslagen börjar tona fram.

Två män. Goda vänner? Bekanta? Affärskontakter? Var?

Och vem är hon? Syster? Flickvän? Kompis? Nånstans finn svaren. Eller fanns. När försvinner berättelsen förbi historiens horisont.
Det finns fler bilder i albumet. Ett flygplan verkar vara viktigt i berättelsen. Människor som dricker kaffe, män i stora byxor och bara överkroppar, ett besök på Skansen (brun- och is-björn). Ett besök i Nyköping finns med (vyer från Nyköping, de bilder som vi alla tar eller har tagit. Att bildintygande om att fotografens jag var där.) En badplats. Sjöar, vatten. Sånt som var viktigt i fotografens värld.