Men alltså, hur oskarpt får det va?

är en replik jag överhörde på Fotografiska för nåt år sedan eller så. Jag ska inte avslöja vilken fotograf det rörde sig om men jag kan gå i god för att vederbörande kan prestera knasterskärpa om så önskas.
Men nu gick mina tankar till Martin Bogren och ”August Songs”. För om vi bortser ifrån att det här är ett poetiskt, sammansatt och mycket skickligt genomfört projekt så dyker naturligtvis frågan upp. Hur oskarpt får det va egentligen? Signaturen vän av ordning.
Ja, det får väl vara hur oskarpt som helst. Men frågan är, den fråga som kan tänkas engagera en kader av fritidsfotografer, hur oskarpt får det vara med en fotografisk heder i behåll. Ja, om man betänker att det är lika svårt att åstadkomma bra oskärpa som  bra skärpa finns det i varje fall inget som kan ifrågasätta handaskickligheten i oskärpa. Och i en digital värld, hur gör man då? Att skapa bra oskärpa är nämligen inget man snyter ut i brådrasket. Om man inte har ett riktigt risigt objektiv tillhands vill säga. Eller en leksakskamera. Men att skapa oskärpa så att säga i efterhand är en grannlaga uppgift.
Jag fick anledning att plocka ut Martin Bogrens Lowlands ur bokhyllan. En liten fin volym med mycket poetisk känsla, tycker jag. Och läste i samma veva ett reportage i den norska fototidskriften Fotografi om just Bogren och hans projekt ”August Songs”. Där oskärpan är en viktig och nästan nödvändig berättarkomponent. En intressant aspekt på det hela är att i Bogrens bilder får oskärpa ett absolut egenvärde, den kan läsas som inte bara ett tonfall utan till och med som ett eget språk. Titta gärna på länken här nedan.

https://youtu.be/glhrLRhVV8E

(En kuling från NNV härjade på morgonen. Vi ligger i lä. En bild från morgonturen och sen hem i värmen och mixtra i datorn. Det gick åt tre oskärpemetoder och en plug-in för att åstadkomma bilden. Det hade förmodligen varit mer rätt och riktigt att göra bilden analogt. En tanke väcks att mycket oskärpa inte är helt överens med Sölvesborgsdoktrinen den heller.)