Septembermelankoli

September är alltid ett inneboende avslut och avsked. Så tänker jag på både Sven Barthel, och Göran Brunius som även han beskrev skärgården i text och bild. Sven Barthel fick ju hjälp av Roland Svenson som bildskapare, och den duon har nog satt prägel på hur stockholmarna upplever sin skärgård än i dag. Trots att Barthels texter hämtar sig i förra seklets tidigare del.
   Brunius epistlar sträcker sig fram till in på sjuttiotalets första hälft, naturlyrik sett från sittbrunnen i Anders Zorns gamla klipper Mejt, Som faktiskt finns kvar om än fullständigt förbyggd. Rorkulten är det som återstår av originalet. Sånt kan räcka för den som vill. En liten parentes. Brunius böcker gavs ut på Gebers förlag i inlageformatet 120x200 ett numera rätt ovanligt format men som medger en radlängd om 55-60 tecken och ändå ett luftigt marginalförhållande vilket passar Brunius texter såväl som illustrationer. Inbundna, kartonnage och skyddsomslag med en typografi som skulle kunna leda till minst sagt nördiga utvikningar om typsnittsval och tillriktning. Vilket härmed besparas i från.
  Nu är det heller inte det första jag tänker på med stäven mot varvet och båtupptagning. En sydlig kuling med horisontellt regn har övergått i en smårivig och  bitig västsydväst. Men den ger det jag är ute efter, någorlunda sjölä. Väl rundat vid Askören blir det snart vind i aktern, kurs innanför Blåbärsholmen och in i Blidösundet känns igen som alltid, hur många gånger jag seglat, snurrat eller rott i det vattnet. Och hemma i kvällen. Mörker. Stjärnklart. Man anar Vintergatan. Man plockar ihop.
   Det där att känna igen sig i ett landskap, att hitta vägen. En process som uppstår omärkligt.
(Bild:landskäret, Hägnadklippan som den heter, dagen innan. Nordostlig och styv till hård bris. Fuji xpro2 med kitzoomen.
Lite pyssel i CR.) 

Om eftertanken

I eftertanken runt ett val. Något jag är lite konfunderad över är att ett relativt litet parti som MP, låt vara under en tid med ministerposter lyckades med konststycket att lägga ner en stor del av den svenska kärnkraften, detta trots att övriga partier i landet knappast kan ha varit okunniga om MP:s agenda och övergripande visioner. Om den överväldigande majoriteten i Sveriges riksdag hade tyckt annorlunda hade väl inte MP:s vilja och önskan gått igenom? I Sverige styrs landet med hjälp av lagar, som tar en stund att utforma så det kan gå ett tag från ax till limpa (vilket många kommer att få erfara när man ser att vallöften inte är verkställda nästa vecka.) Riksdagen godkänner också regeringens budget, alltså de skatter som ska tas ut. Och om man nu inte vill förbjuda något så är skatten det andra styrmedlet riksdagen har att ta till. Har vi parlamentarism eller inte? 
  Ja, så blev det lite politik den här gången också, men man kan ju alltid scrolla förbi. Och som grädde på moset i dag, en eventuell talmanskandidat blir skogstokig när public service inte gör som talmanskandidaten vill och tycker.
   Har vi nog med problem?
Nästa blogg ska inte vara politisk

( Hemma hos god vän och ett eftertänksamt samtal, han har en bakgrund i Riksrevisionen och brukar berika samtalen med genomtänkta och välgrundade, efter vad jag kan förstå, inlägg. Fuji Xpro2 23/1.4. En yvig krukväxt fick stryka på foten med hjälp av  klonstämpeln i PS. Detta avsteg från verkligheten nu redovisat.)

I ett kärnkraftverk 1973

Jag besökte Forsmarks kärnkraftverk nån gång i april maj 1973. Då är bygget i full gång. Lite anmärkningsvärt är att reaktorn startas först och ansluts först sju år senare 1980. På grund av Harrisburgolyckan 23 mars 1979 sköts starten inte oväntat upp ytterligare ett år. Villkorslagen (som betyder att slutförvaret av avfall ska vara garanterat innan reaktorn får tas i bruk), från 1977 innebar också den en nagel i ögat för de mest entusiastiska kärnkraftskramarna. Så blev det folkomröstning med ja, nej och nja som alternativ. Det har runnit en hel del vatten under broarna sen dess. Intressant i detta är att kärnkraften varit i gång i snart femtio år och frågan om slutförvar av avfallet har först nu nått nån slags juridisk, politisk ände (det vill säga, villkoret är inte uppfyllt och kommer med största sannolikhet aldrig bli de. Tidsperspektivet är alldeles för långt). Den verkliga änden för detta står dessvärre skrivet i stjärnorna.

1973 var kärnkraftverket inte klassat som skyddsobjekt, därav fotografierna. Det var alltså fullt möjligt för en ”långhårig student” att fotografera inne i den blivande turbinhallen såväl som inne i det allra heligaste. Ja, landet Sverige var lite öppnare och tillitsfullare på den tiden.

Många tänker att kärnkraft är en säker och trygg kraftkälla och det är den. När den fungerar. Det är besvärande många både planerade och oplanerade snabbstopp i kärnkraft, både i svensk som internationell. Är det ändå inte som en näsknäpp från gudarna när man måste förlänga stopptiden för Ringhals 4 ett par månader till. Vindkraften må vara oberäknelig men ett som är säkert är att det blåser nånstans jämt, dock inte på samma ställe. Det är faktiskt ytterst  sällsynt att det inte blåser på ett visst ställe i fyra månader i sträck om man så säger.

(Och så lite om bilderna. Pentax Spotmatic 28mm Tri-x. Sista bilden är något beskuren. Det kan vara svårt att mjölka ut tillräckligt med kontrast  ur såna här negativ. Dessa är scannade i en Epson V750. Betydligt bättre menar jag att fotografera av negativen mot ljusbord i rawformat och göra den första redigeringen i CR, eller någon annan konverterare. Vilket programvara man sedan väljer, PS eller nån annan beror väl på egna preferenser. Själv använder jag PS CS6 så länge det går. Min favorit är första bilden och det mitt punctum med pekfingret som askar cigaretten.)

Gatufoto. En recension

Idag blev det en titt in på Galleri Fotografi. Adress Hornsgatan Stockholm. Bengt Hansson, känd från FS ställer ut gatufoto.
   Och för det första, det går alldeles utmärkt att blanda färgbild med gråskalebild. Är printarna dessutom exemplariskt välgjorda med superb färghållning där färgtemperaturen är på graden när rätt då kan man förstå att det här blir en nöjsam läsning. Bengt Hansson kan sin sak. Det är naturligtvis ett urval av bilder, men det handlar också om att välja ur den mängd exponeringar som jag förutsätter finns. Vissa bilder har jag sett publicerade tidigare och då är det extra roligt att se dem fysiskt så att säga. Det är nu så, bilder på papper trumfar.

Och om berättandet då? Kan man hitta ett anslag, ett fotografens förhållningssätt till det han gestaltar? Ja, jag tycker det. Det finns alltid en tanke bakom Bengts bilder. Det finns ofta en slags rytm i berättandet (Bengt är basist och musiker så fattas bara annat). Och det är ett fotografi i en humanistisk tradition.

Har ni möjlighet ska ni och är i huvudstaden, ta en sväng till Galleri Fotografi. Titta, se och lär. Och ut och fotografera.

Det där med naturfoto

Är väl kanske inte det man mest behöver oroa sig tre dagar innan valet. Naturfoto är nog den minst utsatta genren inom fotografi i en eventuell mörk framtid, förutsatt att sådant fotografi håller sig på mattan vill säga. Det går ju som bekant att praktisera naturfoto på ett både radikalt och utmanade sätt. Naturfoto håller sig som mest på mattan, åtminstone efter vad jag har sett. Men, jag kan ha fel.
Detta helt och hållet på grund av en animerad diskussion här på FS om naturfoto. Läs den, följ den och pass på efter en stund halkar den inte helt oväntat in på materialfrågor och teknik.

Jonas Classons bild på lappugglan ( och en hel bok om lappugglor) har väl inte gått Naturfotosverige förbi. Det är ett exceptionellt fotografi i alla bemärkelser, och ett resultat av en enastående förmåga i alla naturfotografiets dimensioner. 
   Men, så kommer djävulens advokat in. Det är något med den där bilden. Kan det vara det vi ibland kallar disneyfiering? När djuret får mänskliga egenskaper och uttrycksmedel. Alldeles oavsett, det är med största sannolikhet inte syftet, inte avsikten, Men det blir så i alla fall. När bilden, i det här fallet Jonas fenomenala bild på en lappuggla skickas vidare till mottagaren att läsas, värderas, tolkas så uppstår en bild som tack vare bildens denotationer tolkas av mottagaren med sina privata kontext och bilder att jämföra med. Krånglig process? Jo, visst. Men samtidigt enkel. Vi läser ugglans ”minspel” och jämför med det minspel en människa har och struntar helt i att en lappuggla är en uggla med sitt liv och sin verklighet, troligen väldigt långt från en människas verklighet. (Det finns en människovärld, en lappugglevärld, en noshörningsvärld… och alla ska de samsas,)

(Bild: Iphone 6. Rätt kraftigt beskuren. På morgonens löprunda gäller denna utrustning. Trött, lite sliten rådjursget på grannens uppfart. Såg ut att ha lite löss i pälsen men det ska de inte ha på sommaren om jag förstått saken rätt. Kan vara nåt fel men jag inväntar svar från jaktkunnig i grannskapet.)