I ett kärnkraftverk 1973
Jag besökte Forsmarks kärnkraftverk nån gång i april maj 1973. Då är bygget i full gång. Lite anmärkningsvärt är att reaktorn startas först och ansluts först sju år senare 1980. På grund av Harrisburgolyckan 23 mars 1979 sköts starten inte oväntat upp ytterligare ett år. Villkorslagen (som betyder att slutförvaret av avfall ska vara garanterat innan reaktorn får tas i bruk), från 1977 innebar också den en nagel i ögat för de mest entusiastiska kärnkraftskramarna. Så blev det folkomröstning med ja, nej och nja som alternativ. Det har runnit en hel del vatten under broarna sen dess. Intressant i detta är att kärnkraften varit i gång i snart femtio år och frågan om slutförvar av avfallet har först nu nått nån slags juridisk, politisk ände (det vill säga, villkoret är inte uppfyllt och kommer med största sannolikhet aldrig bli de. Tidsperspektivet är alldeles för långt). Den verkliga änden för detta står dessvärre skrivet i stjärnorna.
1973 var kärnkraftverket inte klassat som skyddsobjekt, därav fotografierna. Det var alltså fullt möjligt för en ”långhårig student” att fotografera inne i den blivande turbinhallen såväl som inne i det allra heligaste. Ja, landet Sverige var lite öppnare och tillitsfullare på den tiden.
Många tänker att kärnkraft är en säker och trygg kraftkälla och det är den. När den fungerar. Det är besvärande många både planerade och oplanerade snabbstopp i kärnkraft, både i svensk som internationell. Är det ändå inte som en näsknäpp från gudarna när man måste förlänga stopptiden för Ringhals 4 ett par månader till. Vindkraften må vara oberäknelig men ett som är säkert är att det blåser nånstans jämt, dock inte på samma ställe. Det är faktiskt ytterst sällsynt att det inte blåser på ett visst ställe i fyra månader i sträck om man så säger.
(Och så lite om bilderna. Pentax Spotmatic 28mm Tri-x. Sista bilden är något beskuren. Det kan vara svårt att mjölka ut tillräckligt med kontrast ur såna här negativ. Dessa är scannade i en Epson V750. Betydligt bättre menar jag att fotografera av negativen mot ljusbord i rawformat och göra den första redigeringen i CR, eller någon annan konverterare. Vilket programvara man sedan väljer, PS eller nån annan beror väl på egna preferenser. Själv använder jag PS CS6 så länge det går. Min favorit är första bilden och det mitt punctum med pekfingret som askar cigaretten.)
/Gunnar S
Gissa vilken linje de flesta där röstade på i folkomröstningen 😃.
//Anders
Förutom att samhället på nåt sätt var öppnare och mer tillitsfullt så fanns väl fortfarande en inställning av att ”lite radioaktivitet har väl ingen dött av”./Gunnar S
(Jag hade en liknande Epsonskanner och gav upp, resultatet dög om orientering men det blev inga pangbilder. Nån sorts avfotografering blir nog bättre. Jag hade CS6 men blev tvungen att byta dator och därmed system, använder nu Affinity, hög inlärningströskel men nu klarar det sig.)
Vad gäller scannrar så är mjukvaran rätt viktig. Epsons programvara är inte lika bra som Silverfast. Dessutom behöver man uppdatera drivrutinerna med vissa mellanrum. Vilket inte går längre när programmen passerar ålderstrecket. Affinity har jag testat. Det verkar bra, men det ska ju till en omprogrammering av styrenheten innanför pannbenet också.
(Ljusbord för fotografering finns numera till anständiga priser, det finn still och med ett ljusbord som app till Ipad. Några saker är uppenbarligen faktiskt bättre nu än förr.)
/Gunnar S
Bodde i Forsmarks bruk på 50/60-talet. Inte en tanke på kärnkraft då.
Det var väldigt fint där ute där kärnkraftverket ligger nu. Hade vänner med stuga i de trakterna. Vet inte vad som hände med dessa hus.
Var ut dit för länge sedan för att titta på sälarna som höll till i en damm.
Då där vi kom till avspärrning för obehöriga sa de att när vi skulle till sälarna var det bara att köra förbi.
Kul att se bilder inifrån.
/Gunnar S