Kära vän, ur tiden.

Jag scannar och letar bland gamla negativ. Och hamnar tillbaka i den gamla Konstfackstiden. När Konstfack låg på Gärdet. Rött tegel. Fyrkantigt. Modernt. Spånskiva, treetex. Det är möjligt att vi gör en uppgift om porträtt eller personfotografi. Det finns många negativ. Pentax spotmatic. En 35:a. Det här är en bild jag tänkt publicera. Men först, en koll om det är OK. Lite sök på Google, lite på Eniro, Hitta.se. Inga träffar. Osäker. Sen får jag reda på, vägarna är ofta outgrundliga, du finns inte längre med oss. Livet har sin gång.
Och ska jag lägga upp bilden? Ja. Jag tänker i nån aspekt som bildmakare, såna som vi var både du och jag, att den här bilden håller nog. Jag tror att du tycker det också. Så, det är väl det minsta jag kan göra. Vila i frid. Kära vän.

Walter Hirsch

I kväll blir det Walter Hirsch, det stora svarta snygga bokverket som gavs ut Arena bokförlag 2012. Inte bara för Londonbilderna utan den här gången mest för reklambilderna för Dobberjeans. Och så klart för den ikoniska bilden till Roy Anderssons ”En Kärlekshistoria”.

Jag som säkert många andra, har ett lite kluvet förhållande till den kommersiella bilden, framför allt annonsbilden, reklambilden. Anders Wester på Arbmans gav uppdraget, jag känner inte historien runt det, men det resulterade i en portfölj mycket intelligenta reklambilder. Bilder som kommunicerade på ett tydligt sätt. Det är ESP (emotional selling proposition), ja, kommers men på mottagarens villkor. Ett samtal. Där sändaren de facto uppfattar mottagaren som en jämställd. Där samtalet är vågrätt. Sånt gillar jag.

Sen kommer jag att titta länge på bilden av Vilgot Sjöman från filmen ”Ni ljuger”. Vilken blick, vilken underdog! Och Bilden till en kärlekshistoria. En ikon.

Och en grymt snygg form av Jonas Westman. DIN Schrift och Garamond.

Det är kul med böcker.

Gatufoto, lite mer om ryggar.

En fotograf som blir avfotograferad. Bakifrån så att vi kan se vad fotografen själv fotograferar. Då blir det en ryggbild. Alternativet vore att ta bilden från motivets synvinkel. Då hade det blivit en bild som föreställer en fotograf, och fotografens bild, alltså han i kostym, inte vår, hade varit en bild som föreställer hans modell och en fotograf som fotograferar fotografen. Nu fotograferar vi ju också fotografen, kan man invända. Med all rätt.
De två fotograferna är ute i olika syften. Vi-fotografen sysslar med något som per definition är, en dokumentär, ett reportage, en slags prosabild utifrån en slags fotografisk överenskommelse som kallas gatufotografi.
Den avfotograferade fotografen porträtterar i bästa fall en vän, eller kanske troligare en knäpper en  "massbild", ett reseminne,  ett "vi var där".

(Nikon F  35mm. Tri-X. Bilden som synes beskuren. Rom tidigt åttiotal)

och lite mer gatufoto...

Och här kommer ett gatufoto av strax under normalgraden. En av poängerna i gatufoto är att personer i bild ska göra något, interagera med nåt, liksom. Problemet med det är att människor på bild alltid gör nåt. Även om de är fulllständigt stillastående så gör det något. De är stillastående vilket på bild faktiskt är att göra nåt. Om en ung kvinna med aningen asiatiskt utseende vandrar längs gatan så, ja?  Munskydd är inte så vanligt i vår del av världen, men ändå, som detalj? Nä, det  räcker inte för att lyfta den här bilden. Inte ens om man beaktar att ynglingen till vänster just nu snyter sig. "Förkylt på Drottninggatan" vore kanske en lämplig titel. Man kan så klart tycka att det påtagliga bruset och oskärpan möjligen förstärker vinterslasket och känsla av vinterinfluensa. Men, nja, det håller inte. Och är det inte ett höftskott dessutom? Nix, det är ett armhåleskott, ett nytt innovativt sätt att plåta street på..Forts. följer.

(Här är det Fuji X1pro med en 23mm, en hel del beskuret dessutom.)

Sjunkande skepp

har vi sett då och då i vår lilla hamn. Såna här restaurangskepp är ganska sorgliga historier. Gamla nitade skrov, som i princip är uttjänta har fått överbyggnader, ofta i flera omgångar och utan  större insikter om hur fartyget egentligen borde se ut. Skrov från förra seklets början, överbyggnad från sent åttiotal toppat med verandadäck från tvåtusentalet. Att de förr eller senare sjunker är inte så konstigt.

Men det är inte så länge sedan man kunde se riktiga båtar här som gick spannmålstraden upp till kvarnarna vid ån. Det var Pavona, Sydfart och Larghetto  (ex. Östfart) som höll ut i det längsta. Sydfart var nog hon som la på haspen. Minns en grå oktobermorgon när hon tuffade söderut nerför ån. Hon gick på lätten och såg på något sätt märkvärdigt befriad ut.

Pavona seglar efter vad jag kan förstå fortfarande, välskött och Bristol fashioned  under nederländsk flagg.  Sydfart har tagits om hand av en intresseförening och är i goda händer. Hon lär vara Sveriges äldsta ännu seglande fraktfartyg. Östfart har haft  en mer brokig historia. Hon lär efter ett antal äventyr, konkurser, kvarstader med mera hamnat  nånstans i Afrika. Pavona

Och här lite grann om Sydfart

och slutligen lite grann om Larghetto

(Bildkvaliteten är inte riktigt på topp här. Scannade negativ  och bilderna togs aldrig i något direkt syfte att vara fotografiska mästerverk utan mer av kameran som skiss och kom-ihågblock . Jag använde bilderna till en serie teckningar som gick under titeln "Natt vid ån". men som skisser dög de i alla fall.)