Tour de France. Les marrons

I slutet av september och fram i oktober är det tid för kastanjer. Vi plockar i vägkanten. Men attans att nåt kan vara så taggigt och stickigt.

Och så rostas de senare på kvällen. Över öppen eld i den öppna spisen i ett hus i Pannecot (pannså´) en liten by invid Canal Nivernais , i den franska landsbygden. Med ett glas bourgogne i näven. Har vi det bra eller?

Tour de France 2018

Hur det började. Vi tog tåget till Köpenhamn och vidare mot Hamburg-Offenburg-Strassbourg-Paris. Vi gjorde en resa. Att resa med tåg är att se ut över förbipasserande landskap. Att läsa en bok. Att fundera och slumra lite grann. Att möta människor i kupéer. Att byta tåg på stationer och känna kontinenten i fotsulorna.

(Vad gör man av ett antal bilder? Rätt många. Bortsett från den obligatoriska rensningen och papperskorgen. Det som blir över. Ska det bli en berättelse och hur ska den i så fall berättas? Vart vill jag komma? Hur skapar man en berättelse som har något av allmängiltighet? Vilket språk ska jag använda?)

Huvudet rätt

Den här bilden är tagen 1981. I Rom. Jag minns att jag var rätt nöjd över att jag fick in romarens huvud i hjulhuset på en japansk turistbuss. Antagligen tyckte jag att jag ”fått till det”. Om jag varit lite mer behärskad i framkallningsprocessen...nja då hade det nog varit i kategorien ”strax över normalbild". ( Förutsatt att läsaren förstått bildens antagligen något dunkla undermening. Konnotation som man också kan säga.) Och är då detta en bild med lång eller kort livslängd? För att förstå när bilden är tagen, utifrån det som syns i bilden, finns det få denotationer som indikerar tidpunkt. En Opel i högra hörnet av äldre modell skulle kunna vara en sådan. Men för att placera i tid behövs fler tecken. En fotografisk kunnig skulle kanske, utifrån korn, kontrast sluta sig till tidpunkt. Det här är en relativt neutral bild. Det finns inget privat i den som likt ett släktfoto kan placera fotograferingen i tid.
Det verkar som att för att kunna avgöra lång eller kort livslängd behövs en hel del information i bilden. Den information som ger oss pusselbitarna för att sätta igång en läsning. Och hur blir det då med utpräglat estetiska bilder? Grästrån, gräslök i motljus, kossor och trädsiluetter? Har de bilderna generellt kort eller lång livslängd? Och vad avgör i så fall det? Något att grunna på...

(Nikon F1.  28mm)

Ny bekantskap

I går träffade jag en ny bekantskap. Awni från Syrien. En syrisk fotograf och tecknare som kom hit till Sverige för snart tre år sedan. Vi har mycket att prata om. Men vi spar en del till nästa gång vi ses. Det här kommer att bli spännande. Hur vi kommer att närma oss varandra.

(Konsten att delta är ett projekt som syftar till att underlätta för utlandsfödda bild- och formskapare, nyanlända och de som varit en längre tid i landet att bli en del av den svenska bild- och formbranschen. )

Sprättgök

eller kanske snarare tupp. Men sprätter gör han, grannens väckarklocka. Han har en egendomlig rullande gång, det är som han snavar på sina sporrar för varje steg. Borde kanske varit i färg här men jag kan avslöja att det är varmt ljusbrungult som gäller. 

Det liksom ruskar till bland bloggarna ibland. Något händer. Jag försöker läsa varje dag, skumma igenom flödet. Det roar mig. Allt kommenteras inte, men läst blir det mesta. Särskilt roligt är det när bloggaren utvecklar ett resonemang. Där bilden eller bilderna blir som ett avstamp för tankar om ditt och datt. Politik är inget hinder. Den fotografiska bilden har gått hand i hand med politiken allt sedan begynnelsen. En del skriver om teknikaliteter vilket företrädesvis den manliga blogghalvan tycks hysa stort intresse för. Ibland svävar det iväg väldigt djupt in i optikens innersta skrymslen  och då blir det på något egendomligt sätt extra roligt att läsa. Vetskapen om att det finns folk därute som är djupt hängivna. En sund hängivenhet är aldrig fel.
En del sprutar fram bilder, en varje dag, vilket manar till efterföljd. Och så dyker det upp en knasterskarp drillsnäppa eller något annat flygfä. Att det finns en fotografisk entusiasm är uppenbart.
Vad jag saknar är kanske ett fotografiskt samtal om bilderna som kommunikation. Om varför tekniken spelar roll för berättelsen. Men det är kanske svårt att få till i ett sånt här forum.

( Så mycket om tuppar blev det inte. Men en bild kan alltid sätta igång en tanke. Ibland lite oklart varför.)