Keramik

Keramik och lera har blivit populärt. Att syssla med. Det lär skänka utövaren både lugn och ro, eller mindfullness som det numera heter. Det finns kurser för sånt också.
En del arbetar med keramik på ett mer yrkesmässigt sätt, som Eva Hedberg som gjort den här grejen som jag fotograferade till en katalog för några år sedan. Det här är inte ett bruksföremål utan mer av en minimalistisk form med mycket materialnärvaro. Lite japanskt på nåt sätt.

Bilden är tagen i en tillfälligt uppriggad studio med två Elinchromeblixtar och bouncers. Eftersom själva rummet var rätt litet så blev det en del pyssel med just hur starkt ljus  som behövdes, och inte minst hur ljuset fick tillåtas att studsa runt i rummet. Det får inte bli ett enda stort ljus av det hela, en avgörande ljusriktning är att föredra. Det löstes med några lakan  på lämpliga ställen. Sen får man ha i bakhuvudet att bilden ska publiceras i tryck på neutralvitt matt papper. Nikon D800 med ett Nikkor 24-70/ 2.8, ljusstyrka är inte så viktigt, här behövs rimligt skärpedjup med brännvidden 50 mm ( bl.8 1/200 ISO100). Evas skulptur är 15-16 cm hög. Det blev några fler små skulpturer också. Jag drog vitbalansen en aning mot det varmare hållet dels för att ta upp skulpturens färg men också för att  sätta tonen tydligare på det vita pappret (katalogen tryckt i offset med 150 linjers raster).

Om svängrummet och att inte vara exakt..

Idag strävar det fotografiska mainstreamspråket till exakthet. Knasterskärpa. Totalt dynamiskt omfång. Inget fel i det kanske. Fotografi har alltid strävat mot det. Den tekniska fullkomligheten. Bild utan ”svängrum”. Men är det verkligen det som är fotografiets högsta mål?

  En rätt uppmärksammad skrift i åttiotalets bildpedagogik var Betty Edwards ”Teckna med högra hjärnhalvan” som kom ut på svenska 1982. Bortsett från en del lite förenklade teorier, funderingar och praktiseranden av tesen om de två hjärnhalvorna och vad de står för innehöll texten en intressant iakttagelse om tecknarens utveckling från skapare av huvudfotingar till den fulländade tecknaren som återger verkligheten intill exakthet med sin penna och sitt papper. Men. Efter fullkomligheten? Vad händer sen? Jo, menar Betty Edwards, då utvecklas bildspråket till i ett nytt steg, där den fullkomlige tecknaren börjar bearbeta sin egen fullkomlighet och skapa en slags ny bildvärld eller om man så vill, sin egen dialekt, sitt eget språk. Kanske något åt det som ett lite uttjatat Picassocitat ” Det har tagit mig ett helt liv att lära mig teckna som ett barn”. Vilket får mig att tänka på ett utomordentligt bildreportage fotograferat av Jan Olow Westerlund om en konstnärs utveckling. Fotografisk årsbok 1970. Bläddrade i den alldeles nyss.
   Med svängrum kan man nog mena att ha den tekniska förmågan att kunna göra en bild som är (nästintill) perfekt vad gäller skärpa, kontrast, utsnitt, dynamiskt omfång och en del andra eftersträvansvärda parametrar. Men att i det ögonblicket våga fråga, hur går jag vidare? Vad händer om jag tummar lite på skärpan? Hur förändras bildens uttryck? Om jag skruvar lite på kontrasten? Eller för färgfotograferna–att skruva lite, lite för mycket, eller lite mindre på klarhet och mättnad (om vi nu pratar med digitala fotografer) eller drar ner lite på en färgkanal till förmån för en annan. Eller att våga gå från färg till svartvitt?
   Svängrum är kanske den egenskapen, eller modet, att gå utanför regelverket. Att se lite mera. ( Att teckna är att se. En essay av John Berger som jag ofta återkommer till.) Och jag lär återkomma.

(den här bloggen är adresserad även till gatufotografer. Jag tror i min fåvitskhet att det här är en angelägen fundering även för gatufotografer. Som vill utvecklas.) 

Bild. Siesta. 29 grader. Torr vind. Den sommar de mest inbitna klimatförnekare nog till slut fick en klump i halsen. Iphone6. Lite snapseed på det.

Om bilder som saknas och borde ha tagits

Det finns bilder som borde ha tagits, de där triviala familjebilderna. De bilder som är minnets stöd, de bilder som kanske skapar de där länkarna eller bryggorna till nästkommande  generationers minnen. Det handlar inte om bilder som har tappats eller städats bort utan just de bilder som borde finnas där. Men genom underlåtenheter i samtidens registrerande helt enkelt aldrig existerat.

Min kära moster läser julklappsbok för mig. Det borde finnas fler bilder på henne, bilder fram till början av åttiotalet. Då kliver du av som det ibland heter. Bilderna saknas.

Och bilder som hade varit bra att ha till hands för att berätta den historia som kommer nu. Med anledning av premiären på en ny film om konstnären Tove Janson.
Vid ett par tillfällen under efterkrigsåren gick moster ombord på finlandsbåten. I bagaget hade hon färg, duk, penslar och annat konstnärsmaterial. Sånt material som det rådde en skriande brist på i det krigsuttröttade Finland. Hur det kom sig att moster agerade konstkurir är lite oklart. Någon kontakt måste ha upprättats tidigare. I samband med leveranserna kalasades det bland annat på lokal och kinesades både här och där. (Jag har ärvda restaurangnotor som med tecknade mumintroll, poem och andra dekorationer ger syn för sägen om man så säger. Man hade kul om man så säger.)
Tackar för groggen bedårande Clio
skåda vår lyckligt dansande trio
Trenne elektriska ´lespiska´ spöken
mera citronsoda käraste fröken
om ni vill höra
min mening om konstutställningen klart och tydligt en öken (för det mesta)

tagom 〈ishi......?〉 och gladelig kör
man får inte mera skoj än man gör (sig)
Gosh! Fly mig en grogg före fem
För när Clio är sömnig ska alla gå hem och spela Beethoven. Hej hej.

(Tillsammans med Clio och Barbro på Bellevue ätande ryss-seljanka och borschsoppa berättande rövarhistorier
Tove 6/2 48

Moster kom aldrig ut, som det heter. Däremot konverterade hon på femtiotalet som en hel del andra homosexuella intellektuella, till katolicismen. Lite oklart varför, men antagligen måste det ha fungerat som någon tröst och möjlighet. Moster var underhållande och en mycket kär vän. Trots att hon stundtals led av svår psykisk ohälsa, det gick så långt att hon genomgick en så kallad kapsulotomi, en något förfinad variant av lobotomi, lyckades hon ändå leva med nån slags framtidstro och bekymmerslös lekfullhet. Sammansatt skulle man kanske säga i dag. De sista åren hade vi ytterst sporadisk kontakt, no news are good news, något vi var ense om . Moster gick ur tiden 1982 vid 57 års ålder.
Jag ser fram emot  att se filmatiseringen om Toves liv under det sena fyrtiotalet. Och att spara så mycket trivialfoto som möjligt.

I köket och ett fotofynd.

Morgonspring som vanligt. Det är lugnt på ön. Många är hemma i grottekvarnen. Lite kyligare i vattnet men morgondoppet känns fortfarande bra. Lite skogsarbete med att korta ner hasseln vid arbetsbänken. Olja in arbetsbänken. Tecknar en stund och börjar med nån slags färgarbete. Sånt jag inte pysslat med på länge. Och att översätta fotografi till tecknad bild utan att det blir platt upprepning.

Kikärtsbiffar enligt något recept på nätet. Blir nog bra. Kanske lite torra för min smak. Men morotstzatzikin fick godkänt.

(Ett kök i arbete.)

Hittade en bok med David Douglas Duncans bilder på Picasso och Jaqueline. Den påminner rätt mycket om Edward Quinns ”Picasso i arbete”. Hittade i en skänkeslåda med böcker ett stycke bort på vägen. Femtiotalsfotografi. Det här är amerikanskt femtiotalsfotografi. Duncan som en av många krigsfotografer, han hann beta av både det andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget, hamnar i Europas femtiotal bland konstnärer och författare i kulturens mecka Paris St Germain. Berlin som kulturmetropol var skändad sen många år tillbaks. Och vem är störst, och mest bildmässig där? Pablo Picasso så klart. Men Duncans bilder utgår i stället från Jaqueline Picasso, den ständigt närvarande musan. Robert Capa har väl för övrigt tagit en av de mest berömda Picassobilderna, den när han går med ett parasoll på stranden, och skuggar Jaqueline. Ta en titt på den bilden igen om ni inte gjort det. Det finns en ganska tydlig blink i den bilden.
Hur som helst, om man bortser från en lätt panegyrisk text så är det fina bilder. Svartvitt så klart. Behagligt kornigt med en smakfull oskärpa. Om Duncan kan man så klart läsa allt som behövs på nätet.
Om typografin i denna bok. Tidigt åttiotal och lite för mycket halvfet. Trångt kägel (litet radavstånd). Men hyfsad repro, åtminstone för den tiden.

(Ute på skären. Lillskärgården söder om Svartlöga. En plats för om inte inspiration så ändå kontemplation. Lägg märke till kondensstrimman till vänster i himlen. Såna har varit sällsynta denna sommar. Det flygs mindre. Det bullrar mindre.Fuji Xpro2 23/1.4)

Se på konst

 Betraktande av  konst.

(Ett nyfött vildsvin i stearin. Skulptur av Fredrik Strid. Stearin kan synas märkligt men det finns en idé bakom det. I vanitasmotiv ingår ofta ett ljus som en symbol för förgängligheten. Henny Linn Kjellberg har gjort draperierna i bakgrunden. Väv som är behandlade med porslinslera. Mycket subtilt och väldigt effektfullt. Det är mycket svårt att låta bli att stryka lätt med fingret på ytan. Uppsala konstmuseum.)