Quiberon +32°

Det drog iväg fram på eftermiddagen. Mot trettioåtta. Ok eller uthärdligt tyckte parisaren på semester. Men jobba hemma i Paris, njäe...
Ja det är det där med klimat, man ska leva i det också.

(Tour de France 2023)

Bokeh

Törs man skriva något om bokeh? Det är uppenbarligen något eldfängt och det finns uppenbarligen vissa fotografiska frågor som så att säga ruskar om. Vilket är ganska kul.
Men bokeh, som inte uttalas eller skrivs bokéh, vad finns det att tycka om det? Att det rent tekniskt har att göra med brister i objektiv, vare sig de har uppstått genom konstruktionsmissar, skador hos det enskilda objektiven. Eller i kombination med kamerorna. Eller en önskad effekt av lämpligt antal bländarlameller kombinerat med en tillräckligt stor bländaröppning. 

   Men nåt intressant runt begreppet bokeh är kanske mer kulturellt än tekniskt.
   Förr i tiden nöjde vi oss med skärpedjup som kunde vara kort eller långt, allt på en glidande skala. Och vi konstaterade att skärpedjupet hängde intimt samman med objektivets brännvidd och inte minst, med vald bländaröppning. Men i början av tvåtusentalet dyker ett nytt begrepp upp. Bokeh. Från Japan dessutom. Ett ord för just det där med oskärpa på vissa ställen i bildutsnittet. Och kommer något från Japan bör man haja till för något som är utmärkande för japansk kultur är den här förfiningen med inslag av icke instrumentella inslag. Ja, vare sig det är att komponera en bukett, anlägga en trädgård, koka te, vika papper så nog finns det en aningen högre form av sådana verksamheter i japansk kultur. Så även oskärpa. Om det här har något med shintoismens påverkan vågar jag mig inte in på, det finns kanske någon religionkunnig därute i FS.
   När bokeh når västerlandet så händer det som så ofta. Man analyserar, sorterar oskärpor, bokeh, i olika sorter och härleder dem till teknikaliteter. Och döper om fenomenet till bokéh. Lite grann av appropiering som det talas så mycket om.
   Redan i Photoshop 3.0 fanns flera filter som kunde åstadkomma nåt som liknade bokeh. Inte lättanvänt.
Ett försäljningsargument numer är som bekant att ett objektiv levererar en ”krämig bokeh”, underförstått att objektivet har tillräckligt många bländarlameller.

Jag måste nog erkänna att det japanska aningen mer relationella förhållandet till bokeh faller mig mer i smaken. Bokeh är något subtilt i bildberättandets verktygslåda. ( Och sen är det den där frågan om vilken kameratyp som är mest skickad att hantera kort skärpedjup. Något att återkomma till.

Tour de France 2023 mellanlandning i Paris

Att sakta rulla in  på Paris Est och efter en stund möta vår franske vän och sen ut till Saint Maur i ett tretttiotvågradigt Paris. Och träffa den här nya lilla medlemmen. Född fem veckor för tidigt, nu fyra veckor kvar till estimated birth. Betyder det att hon, Mae, liksom lever i nån slags minusålder som minskar fram till planerad födelse och därefter börjar uppsamlingen av dagar,veckor år, det som ska bli ett liv. Nå, söt är hon och mamman mår bra, så även pappan och storebror också. I huset som aldrig tycks bli riktigt färdigt.
   En sväng till marknaden några kvarter bort blir det så klart så lördag  det är. Lördagsmarknaden är en studie i det goda livet. Gommens förväntningar som ska uppfyllas. Och det kan inte nog poängteras. Det franska köket är inte komplicerat, men bygger på en känsla inför råvarorna. Det franska köket tar tid, det är en process, från inhandlandet till det slutgiltiga ätandet.

   Om man nu vill inhandla en chèvre, som finns i minst tio olika skick och fasoner, eller en camembert i lika många skick, så nog är den där tummen framme, den som med erfarenhet sekundsnabbt kan avgöra vilken ost som har den rätta spänsten.

Vi handlar broccoli till kvällens broccolipuré. Det vegetariska inslaget i franskt kök kan inte överskattas.

Kvaliteterna hos lufttorkade korvar från Dordogne ska så klart resoneras lite grann om.

Det är nåt glädjerikt i det franska kökets alla dimensioner.

I morgon styr vi kosan mot Bretagne.

(Något om resans fotografiska utrustning. Fuji Xpro2 med ”kitzoomen” 18-55 2.8-4 och ett 23mm 2.0 dedikerat för eventuellt gatufotografi. Fuji X10 får hänga med som back-up. Samt kameran på fickan. Huvudsakligen fotograferat i raw, vilket kanske inte var det bästa beslutet om man bara har en Ipad som lagring och bildredigering. Snapseed gillar inte RAF-filer. Och en rawkonverterare är inte alldeles enkel att komma åt via knastriga internetuppkopplingar på den franska landsbygden.)

Om gammalt svartvitt

Gamla svartvita filmer, som den här,Hamnstad, Ingmar Bergman är nåt jag gillar starkt. Kanske för replikerna, ett annat språk, en annan satsmelodi (men jag förvånas över att det talas väldigt lite göteborgska) inte minst för fotot, där var och varannan bildruta är uttänkt vad gäller ljussättning. Den här rullen med Gunnar Fischer som filmfotograf.
   Storyn må vara tunn, regin nog snäppet bättre och skådespeleriet tidstypiskt. Men det svartvita hanterandet av ljus och skuggor, där finns det en hel del, även för en stillbildsfotograf att lära.

Nu undrar du, vän av ordning vad den här miserabla bilden har att göra i det här sammanhanget. Men filmen Hamnstad kastade mig tillbaks i en historia om släkt och familj i Majorna Göteborg. Om sjömansänkor och Wilhelm Lundgrens stiftelse, barn och vad som hände sen. (Bilden tog jag för några år sedan uppe vid Masthuggskyrkan och syftet och tanken var just det diffusa. I sökandet efter en historia. Kanske lite grann Marcel Proust; À la recherche du temps perdu. Svårigheten i att bilden inte alltid är sanningsvittnet. Som att bilden rör till det. När bilderna saknas och man får efterkonstruera. Går det ens att publicera en sån här text, en sån här bild? Jag vet uppriktigt sagt inte, men efter att ha tillbringat en längre tid i en miljö av vackra bilder (där svan på lugnt vatten allt som oftast är en bärande ingrediens) känns det som om inte annat än just provokativt. 

Om vackra bilder och lite grann om klimat

Jag bevistade härförleden en föreläsning om vackra bilder, mobilkamera vs systemkamera, lite mer om ditt och datt. Jag blev inte klok. Inte klokare heller. Men en sak förstod jag, svanar är hett eftertraktade i fotosammanhang. Nu ska jag inte göra mig lustig över detta. Men en vacker bild och vägen dit är tydligen något som engagerar. Och vackra bilder kräva svan i motljus. 
   Sammanfattning: Man fotograferar tidigt på morgonen, eller sent på kvällen. Sant. Ljuset är oftast bättre vid dessa tidpunkter. Det finns dimma och dis som diffuserar ljuset det vill säga gör ljuskällan större. Ju tidigare desto bättre vilket är ett hån mot de som lättjefullt trynar i sängen var och varannan morgon. 
   Det ska vara vackert väder. Alltså sol men inte riktigt uppe. Det där kan jag hålla med om, rent tekniskt, men kanske inte rent estetiskt. Jag som föredrar grått och rivig sydväst, gärna duggregn. Eller dimma. Man känner sig provokativ. Mera svärta, mera korn!
   Det om detta.

Vad mer engagerar? Kanske en och annan politiker (inga namn nämnda) på den blåbruna sidan som i populistisk emfas inte riktigt förstått det där med värmelära och liknande. Och hur man med trovärdighet ska förklara det vädertillstånd som råder i Europa och resten av världen. Där vi hamnat i nån slags bubbla som innebär oväntat traditionellt svenskt sommarväder. Och har ni tänkt på att om klimatdebaclet faktiskt till stor del beror på mänsklig verksamhet så borde det rent logiskt vara reversibelt, det vill säga vi har en viss rådighet över det hela och det är ju ingen dum tanke. Eller hur?

Det här borde vara blogg nummer 800. Trägen vinner som man säger.