Omvänt perspektiv
Den långa färden mot en cassoulet
En cassoulet är om man vill ett extraordinärt pyssel som tar lång tid men innehåller inga särskilt komplicerade moment. Gott om tid och en viss planering. Definitionen slow-food är uppfylld.
Jag tog en liten bildbläddring i kokbokshyllan. Kokböcker är en företeelse som verkar öka genom delning i sagda hylla. Matbilder är intressant, bruksfoto med rätt hög svansföring. Matfoto under femtio år. Det finns ett "paradigmskifte" i den här genren, gissningsvis om man ser utifrån en svensk horisont i och med publiceringen av Monika Ahlbergs Rosendals Trädgårdscafé med fotografi av Ewa-Marie Rundquist utgiven på Nordstedts, 1994 kom första upplagan. Bildvinklar som gynnar det korta skärpedjupet, lite motljus och överstrålning, här någonstans går kokbokens bildpråk över från ett instrumentellt bildberättande till ett relationellt. Mer sensuellt helt enkelt. Och man kan undra hur rätt i tiden låg det här bildspråket, det är här nånstans mat blir mer än en mätt mage i alla hem. Femton år tidigare kom en annan kokbok, Cattelins kokbok med text av Lars Falk, formgiven av Ove Pihl med bilder av Jan Åke Bengtsson. Den här publikationen utgiven på Alantis förlag 1978 har ett helt annat uttryck, så i framkant som även den också låg. Bilderna, maträtterna i god skärpa fotograferade vertikalt, utan krussiduller, typografin är milt sagt trång med kraftigt knipna rubriker och ett påtagligt underkägel i brödet ( litet radavstånd i den löpande texten). Men så skulle det se ut på den tiden.
Och tittar man ännu längre bak så ser det kanske ut så här: Pellaprat,Den franska kokkonsten. En internationell publikation som gavs ut på flera språk. Här serveras kall laxöring Bellevue. Anspråksfullt är bara förnamnet.
Som sagt, kokboksbilder är bruksfotografi som skildrar sin tid, precis som all annan bruksfotografi såväl produktfoto som reportage. Man arbetar i den tid man lever i, med tidens värderingar och synsätt. Och om någon nu tror att en sanning ska levereras här blir denne besviken. Men titta gärna själv på bilder från förr, hur såg den tidens kontext ut.
Om utförandet av en cassoulet återkoms det till. Med ambitionen att matfotografera.
Clafouti, någon?
En clafouti är en dessert i det franska köket som vi inte kände till. En slags omvänd tarte de pomme men betydligt friare i kompositionen där allt toppas av en pannkaksliknande smet. Vi använder plommon. Vårt lilla plommonträd dignar av frukt. Bra pollinering och knastertorr juli-augusti, nåt vi får vänja oss vid i Roslagen, stressar växterna att sätta frukt i mängder. Sista gången liksom, efter detta döden är trädets "tanke", hör vi samstämmigt från närmaste arborist som en närstående botaniker. Otippade effekter av klimatförändringen. Vilket inte innebär att det kommer upprepas år från år. Träd kan tröttna de med.
Nåväl, plommon delas och urkärnas. Äggvitor vispas fluffigt och det ingår både vetemjöl som vispgrädde och är det på franska ingår ett flertal bunkar, skedar med flera köksredskap. Frukten läggs i botten på en smörad och sockrad springform, ovanpå det ett par lager av smet varefter allt går in i ugn. Gräddas och serveras med vaniljglass. Gillas särskilt av kökspersonalen.
Vardagsbilder ligger nära begreppet massbild. Och var hamnar exponeringarna. Bilder nära nog direkt ur kameran. Men ändå, bilder som i ett familjärt sammanhang har lite längre bäst före datum, åtminstone om morfar har vett att lagra bilderna på ett vettigt sätt.
Vardagsliv
Det regnar halva dagen, välbehövligt. Sitter inne, läser tidningar och nyheter. Nu ska det ta fart med vindkraft. Är det inte lite granna fascinerande att höra högste ministern med entusiasm deklarera beslutet. Samme minister och regering blott för några månader sedan angav en helt annan inställning. Det är sånt man funderar över. Och plockar med bilder och en massa administration som blivit liggande, ja, ni känner igen det.
Plockar lite grönt nere vid bryggan, kajp heter det på gotländska men vi säger skogslök. Den är som finast nu. Hacka ner i en sallad eller stek den snabbt i lite olivolja och strössla över lite flingsalt. Gott till det mesta.
Herr och fru nötskrika har under veckan börjat bygga bo i skorstenen. Ingen ansökan om bygglov. Jag röker ut dem. Resolut. Sen klättrar jag upp och plockar ner bygget. Jag får en känsla av att det här kan utvecklas till ett ställningskrig...
Om objektiven och utsnitten.
Men man borde kanske mer fundera runt objektiven, utsnitten, sättet att göra beskärningen av det ögat ser.
Säg den analoga fotograf som inte börjat sin karriär med 50mm och sedan gått vidare mot mer vidvinkel, eller mot lite mer tele. Här räknar jag inte in ornitologer och liknande som av naturliga skäl går direkt till väsentligt större brännvidder.
Kameran ska fungera som en handske men objektivet är ögat, det som ser, om metaforen tillåts. Kamerans främsta del är sökaren. En bra sökare är A och O. Något de flesta digitalkameror saknar. Är det kanske tilltron till bättre och bättre autofokus som är skälet? Antagligen. Och visst finns det en rimlig tanke i att tekniken gör jobbet och du kompositionen. I den bästa av världar. Men så fungerar inte samspelet mellan fotograf och utrustning. Vet man överhuvudtaget hur många ”fotografer” som ständigt kör på automatläget, oavsett kamera? Att få mina elever att våga sig fram till bländarförval tog ungefär en termin i bästa fall, som jag mins det, jag är ju arbetsbefriad av ålder gudskelov.
Men riktigt bra sökare. Har någon nåt tips?
Men den egentligt viktigaste delen i det tekniska systemet är objektivet, och, den möjlighet att skapa utsnittet. Väl medveten om glaskemi, om slipningar etcetera så är funktionen att ändra utsnittet genom att välja brännvidd det absolut primära i fotografi. Det är utsnittet som berättar. Så var det sagt.
Och det är väl bara att återkomma till det. Fortsättning följer.
( Fuji xpro2 23/1.4. Den unga damen på bild har inte druckit champagne. Hon är bara glad ändå. Den champagne som överraskningsvis har nåt oss i vår stora 70+70+40 festlighet. Champagne och confit de canard. Funkar bra. Bilden handlar alltså om flera jubilarer samtidigt och några dagars firande av det.)
Nyttigheter ute i spenaten
Nu är skogslöken som bäst härute på ön. Den växer rikligt på sina ställen och en liten brandskattning då och då gör ingen skada. Jag brukar steka den i lite olivolja och strössla på lite flingsalt (så där som alla TV-kockar gör). Ramslöken är på gång den också. Med den kan man ersätta vitlöken i den marinad där kycklinglårfiléerna ska ligga och vila. Eller göra pesto.
Gräslöken verkar ha trivts med en kall vår. Kämpahög är kanske en överdrift men åt det hållet. Vitlöken som sattes i november trivs den med. I år blir det kanske en skörd som räcker hela året.
Och häromdagen sattes både den gula och den röda löken. Färsk lök är inte på något sätt fel i köket.