September och den illustrerande bilden

I morgon bär det av till människobyn, för ett par dagar. Tandläkare, ärenden, ett vernissage att besöka. Frakta hem vad odlingarna gett. Vardag liksom. Men åter på lördag kväll meddelar jag grannen. Vi har haft blåsigt hela sommaren (utom en dag men då strejkade startbatteriet och  turen till yttersta skären blev till stoft och ouppfylld längtan). Sydlig, S till Sv och  sällan under 6-7 m/s. Trevlig vind att segla en styv båt i men inte köra en lite för kort motorbåt i. En bra sommar för vindkraft kan man också säga. Vilket också visar sig på elpriset läser jag i avisen. Varmare-mer energi. Ångmaskinens princip, som fysikmajjen beskrev det  en gång i tiden. Framtill hit fungerar nog bilden som  en illustration till texten. Väg=på väg nånstans. Kraftfulla moln=klimat och väder. Vägkrök åt höger= vart är vi på väg, riktning framåt.
Integration, dagens andra tanke i huvudet, ryms inte i denna bild. Får försöka hitta en annan bild till det. 

Rembrandt, korn och beskära.

Den här bilden är beskuren. Jag tog bort en del överflödigt som inte tillförde något. Jag har kastat rawfilen. Jag har inget behov av att ångra mig. Det är bra som det är.
   Det finn olika skäl till varför man väljer att  beskära  en bild. Batavernas trohetsed, Rembrandts målning som hänger på Nationalmuseum, lite grann på nåder, en privat donation garanterar hängningen åtminstone en tid framåt (marknadsekonomins kultursyn) är ett bra exempel på beskärning, dock av lite annorlundas skäl. Från början var den fem och en halv meter bred och lika hög, men av inte helt utredd anledning, dock sannolikt, beroende på beställarens synpunkter om måleri och en avsaknad av som det heter, tillräckligt hög heroisk ansats i målningen. Det där med armlängds avstånd eller inte är nu inget nytt.
   Var det bortskurna hamnade vet man inte, vore jag Rembrandt hade jag skrapat bort målning såväl som grundering och målat nya tavlor på dukresterna. Återanvändning är inget nytt fenomen.
   Men hur målade Rembrandt? Att han var en mästare på ljus så klart är oomtvistat. Porträttfotografer sätter gärna ljuset som så kallat Rembrandtljus, chiaroscuro,. Metoderna för att uppnå det är många, men vill man pricka åt det rätta hållet kan man studera Riddaren och falken som hänger på Göteborgs konstmuseum eller Kökspigan på Nationalmuseum. 
   

Rembrandt använde en relativt gammal teknik för att bygga upp ljuset i målningen. Renässansens målare använde den tekniken fast med en undermålning i tempera, oftast äggoljetempera. Rembrandt bygger upp ljuset med, antagligen rätt mager oljefärg och får samtidigt en reliefartad struktur. Något som blir lite av en genväg. och ett nytt uttryck när han likt traditionen från renässansen tar fram färgtonerna med tunna lasyrer, och då med en begränsad palett.
   Vad kan en fotograf lära av det? Att ljuset ofta byggs bäst i ett svartvitt läge, att färgen därefter, redan i redigeringen, kan hållas lite kort och att fotografen gärna får hålla lite koll på ljusförhållandena i bilden. Om en bild innehållsligt eller berättartekniskt  tål att beskäras gör man det (Jag brukar ofta bläddra i boken om Beata Bergström . Signum 2013) . Att oskarpa bilder, som ofta tenderar att hänga på papperskorgskanten, med beskärning då och då kan bli nåt. Och att raw-formatet, guds gåva till digitalfotografen tillåter väldigt mycket mixtrande. Att oskärpan, Rembrandts sfumato-teknik hop med det pastosa ljusmåleriet är just oskärpa.
   Och titta på Batavernas trohetsed med vågplanet i bordskivan, de yttre gestalterna aningen beskurna. Ljuskällan dold bakom en figurant, avsaknaden av ett uttänkt gyllene snitt. Om det funnes en gyllene snittkomposition försvann den med all säkerhet den dagen då Rembrandt, antagligen i viss affekt  skar ut händelsen berättelsen. Den berättelse som funnits att se i Sverige sen slutet av sjuttonhundrtatalet Översätt det bildspråket till fotografiskt bildspråk. Man kan lära sig en hel del av detta.
   Och vad kan vi lära oss av impressionisterna. Något att återkomma till.

(Bilden ovan har inte ett Rembrandtljus. Ljuset faller i stället  in från en ljuskupol gott och väl tio meter upp. Och det oviktiga är kastat. Jag drar in svart och vitpunkt i den mån det behövs.Vägen mot svartvitt innebär en procedur Silver Efex. Jag använder helst Plus-X pan-simuleringen men lyfter svartpunkten en liten aning. Tillbaka i PS kollar jag återigen kurvan. Ska bilden vidare till tryck eller print ser jag till att den får en svag S-kurva, att kontrasten får en liten skjuts och att jag lägger på en liten aning klarhet för att få kontrast i mellantonerna. Om bilden ska publiceras på nätet får den en lite granna omvänd kurva, inga dramatiska spakdragningar. Det här är receptet för att få lite mer stuns i kornet. Tycker jag.)
 Nikon D300 24-70 2.8. )

Om vackra bilder och lite grann om klimat

Jag bevistade härförleden en föreläsning om vackra bilder, mobilkamera vs systemkamera, lite mer om ditt och datt. Jag blev inte klok. Inte klokare heller. Men en sak förstod jag, svanar är hett eftertraktade i fotosammanhang. Nu ska jag inte göra mig lustig över detta. Men en vacker bild och vägen dit är tydligen något som engagerar. Och vackra bilder kräva svan i motljus. 
   Sammanfattning: Man fotograferar tidigt på morgonen, eller sent på kvällen. Sant. Ljuset är oftast bättre vid dessa tidpunkter. Det finns dimma och dis som diffuserar ljuset det vill säga gör ljuskällan större. Ju tidigare desto bättre vilket är ett hån mot de som lättjefullt trynar i sängen var och varannan morgon. 
   Det ska vara vackert väder. Alltså sol men inte riktigt uppe. Det där kan jag hålla med om, rent tekniskt, men kanske inte rent estetiskt. Jag som föredrar grått och rivig sydväst, gärna duggregn. Eller dimma. Man känner sig provokativ. Mera svärta, mera korn!
   Det om detta.

Vad mer engagerar? Kanske en och annan politiker (inga namn nämnda) på den blåbruna sidan som i populistisk emfas inte riktigt förstått det där med värmelära och liknande. Och hur man med trovärdighet ska förklara det vädertillstånd som råder i Europa och resten av världen. Där vi hamnat i nån slags bubbla som innebär oväntat traditionellt svenskt sommarväder. Och har ni tänkt på att om klimatdebaclet faktiskt till stor del beror på mänsklig verksamhet så borde det rent logiskt vara reversibelt, det vill säga vi har en viss rådighet över det hela och det är ju ingen dum tanke. Eller hur?

Det här borde vara blogg nummer 800. Trägen vinner som man säger.

Mest om ett gott nytt år

Torsdag den 29 december kväll. Det regnar och termometern visar på +6 grader. I går vid samma tid var det -5. Det rör sig i äggkastrullen kan man säga. Först på måndag nästa vecka ska det kila ner på minus 5 igen. Att vädret har blivit livligare har nog inte undgått någon, även om extremer alltid funnits. En del politiker hävdar gärna att det inte råder någon klimatkris, troligen i brist på kunskaper i elementär skolboksfysik och i nån slags tro att klimatkrisen kommer som något slags Harmageddon, apokalypsens ryttare som galopperar över jorden, överallt. Vilket den inte gör. Kapitlet värmelära.
  Och varför dessa tankar som kan uppfattas som oönskade politiska? Egentligen bara läsningen av en artikel signerad Arne Schmitz i Fotografisk årsbok 1971 om fotografiet och miljövård. Lite grann av en uppmaning och önskan om ett fotografi som arbetar i miljövårdens tjänst. Låt vara att 1971 diskuterade man miljö i ett Rachel Carson-perspektiv, försurningen av sjöar, DDT, kvicksilverbetat utsäde, hormoslyr och liknande problematik. Klimatförändringen på grund av växthusgaser genererade av mänsklig aktivitet var något som fortfarande låg på ett fåtal forskares bord. Men blotta tanken att kunna använda fotografi och det fotografiska språket som en del av debatten fanns redan då. Hur mycket av det ser vi idag? Naturfotografi som vågar ta steget lite längre. Jag ställer frågan, jag betraktar mig själv som en rätt medioker naturfotograf om ens som någon. Men visst finns det ett perspektiv som utmanar, eller hur? Förutsatt att man är med på tåget.
Med tillönskan om en bra avslutning på det eländiga året 2022. Och en tillönskan om ett åtminstone aningen bättre 2023 runt om i världen.

Opponent

Jag brukar då och då ta en sväng upp till universitetshuset för att testa objektiv, inställningar i kameran och material för kommande efterbearbetningar. Där finns en del gipser som är fina, och lättillgängliga, ljuset är vackert men lite knepigt och det är dessutom en väldigt högtidlig miljö. Inte bara Torilds ”Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större” över ingången till aulan utan hela miljön fylld av historiens vingslag. O, gamla klang och jubeltid...och sånt där. Det är där nånstans  som den där tanken dyker upp, inte så konstigt en gråfuktig dag sent i november, vid den här tiden åkte vi tefat i backen nedanför efter skolan, det där med klimat och väder och att det finns en hel del forskare som tycker annorlunda än rådande konsensus. Hur många forskare i klimat, väder och närliggande ämnen finns det i en befolkning som nyss passerade åtta miljarder? Hur många av dessa uttryckt i procent tycker annorlunda? Femtio, tio, en procent? Siffror på det. Det andra är, all vetenskap bygger på oppositionen som prövning av utsagor, teorier, hypoteser. Minsta doktorsavhandling utsätts för en opponent. Det finns och ska finnas en opposition och ett ifrågasättande. Det är en inte oviktig del av empirisk forsknings natur. Hela universitetsbyggnaden är som impregnerad med detta. Alla köper inte det...

   Det om detta. Objektivtestningen går så där. Resultatet blir under förväntan framförallt med 12/2.0 men även testet av det betydligt vassare 23/1.4 visar inte superresultat. Jag och den imaginära opponenten i bakhuvudet ser samma resultat. Opponenten ger med tvekan godkänt. Jag vet att 23:an är superbra, här gäller konsensus som opponenten vägrar ta till sig. Därför måste jag undersöka resultatet en gång till och i den undersökningen kommer nya fakta fram. Det som hänger på min näsa. Jag skaffade nya glasögon förra veckan. Där fanns orsaken. Höger öga i sökaren, EVF och "microprismor" i kombination med en felaktigt inställd dioptriväljare. Då blir det som det blir. Opponenten hade inte undersökt saken riktigt och det tog en stund innan jag kunde övertyga denne. Och ett nytt test nästa vecka.

Ja, så där kan man få dagarna att gå.