Kortkommandon kan vara rätt bra att ha.

På den tiden när min yrkesutövning gick ut på att bibringa kunskaper i bildbehandling och typografi var utlärandet av kortkommandon en av mina käpphästar. (Tråkigt nog delades inte min faibless för tangentbordets mysterier och möjligheter av eleverna. Kan bäst själv, liksom.)
   Och hur många av mina kollegor visste och förstod att i Word döljs ett system av arbetsbesparande kommandon, som inte bara sparar tid utan även uppkomst av tennisarmbågar och mikroskador i händer och leder. Ingen större framgång i missionen där heller. Men det kanske är fler än jag tror som använder tangentbordet. I så fall är allt bra.
   Ctrl Z, X, C och V har nog satt sig hos de flesta men hur många använder alt-kommandon i Officepaketet? Eller möjligheten att skapa egna kommandon i Adobe?

Den som håller ner alt-tangenten i Word kommer bli varse att alla kommandofält markeras med en bokstav. Tryck ner den på tangentbordet och det som fältet indikerar händer. Utan musförflyttning eller annat. Ibland kommer man in i en ny meny. Minns då att understrukna bokstäver via tangentbordet leder vidare till nya kommandon. Memorera gärna såna bokstavsramsor, till exempel alt W I 8 = dölj/visa dolda tecken. Alt-kommandon finns även i Excel och Powerpoint.

I Adobeprogrammen, här med exempel från Photoshop CS6 64bits kryllar det som bekant av kortkommandon och möjligheten att skapa egna är inte dumt. Alt-kommandon finns även där. En understruken bokstav betyder som bekant att om man håller ner alt-tangent och trycker ner den bokstavstangenten aktiveras det fältet och man kan bläddra vidare i det, så klart med piltangenterna. Att hoppa framåt mellan fält görs med tab-tangent och backa med shift+tab. Fast det där är allmängods och funkar även i Officeprogrammen samt i  de flesta webläsare.(För ett antal år sedan hade jag nöjet att diskret påpeka det för en rätt snorkig banktjänsteman som under illa dolda suckar navigerade igenom en blankett om nåt som hade lån att göra.)

Fönstret kortkommandon får man fram med alt+shift+ctrl+K. Ligger i redigera. I fallet ovan väljer jag att använda Skift+ctrl+L till exponering istället  för det i mitt fall sällan använda automatisk toning.
   Lager f7 tangent. Till visa/dölj Justering väljer jag  ctrl+shift+alt+7. Duplicera lager ctrl+J. Och så där kan man hålla på,  och gymnastisera hjärna och minne.

Och glöm föralldel inte, växla mellan aktiva program på skärmen med alt+tab eller alt+shift+tab om man vill bläddra baklänges. Växla mellan flikar i webbläsare med ctrl+tab.

Och, jo jag vet, för många är det här vardagsmat men det är väl ingen skada skedd om någon tjatar om det en gång till.
( Applemänniskor använder sina tangenter, mina exempel är i pc-miljön)

Naturfoto

Beskrivningen av naturen om den nu är litterär i olika former eller i form av bild är väl lika gammal som den tänkande människan själv.  Vi lever i naturen, åtminstone tills för nåt hundratal år sedan.
Lascaux, eller den egyptiska målningen ni vet, den med den  jagande prinsen i papyrusvassen med klart identifierbara fåglar men samtidigt en demonstration i den tidens värdeperspektiv, den lilla slavinnan mellan benen på huvudpersonen. Dürers grästuva eller haren.  Linné med lärjungar. Bruno Liljefors, Harry Martinsson och så vidare. Eller Thoreau-Walden Pond, Isaac Walton-The complete angler och annat som står i min bokhylla, Lord Grey of Fallodon- the charm of birds inte att förglömma. Och alla andra naturbeskrivare och uttolkare som kantat mitt litterära sökandes väg. Glömde jag Gunnar Brusewitz…Och då är inte bildmakarna nämnda. Målare, tecknare, fotografer. Känns det igen? Hur vi urbana moderna männniskor väver in oss i natur. Men skriver vi poem i Harry Marinssons efterföljd? Mer sällan. Noveller, musikstycken? Njäe. Måleri i akvarell och oljefärg? Mer ofta. Fotografi? Jodå, här har vi beskrivningen av natur och dess skönhet i allt. Den demokratiska tillåtande metoden att återge sin längtan. 
   Men hur gestaltar sig den? Knasterskärpa. Stort dynamiskt omfång.Två faktorer som lägger en av ribborna för naturfoto i tvåtusentalets första fjärdedel. Exotismen inte att förglömma. Eller fotografiet i naturen som en bedrift. Fotografiet som ett förtäckt bevis på en beundransvärd prestation. 

Dagens drama. En ung korsnäbb tar närkontakt med ett fönster. Placeras i rabatt med lite vatten i ett teskedsmått. Vingarna verkar ok men sämre med benen. (Korsnäbbar ser jag sällan men finns följaktligen i närområdet.) Utgången känns oviss men efter ett par timmar har den spottat upp sig lite och blir provocerad med en våt tops i näbben. Gillas inte. Hen får ligga kvar men är borta framåt eftermiddagen. Kameran i fickan.
   

Kvaddad

På eftermiddagen ligger det en död bålgeting i ateljéfönstret. Bålgetingar är stora saker, man känner faktiskt vikten när man försiktigt lyfter den. Den har liksom krupit ihop i fosterställning som att hon på något sätt värjer sig. Hon är en, låt vara steril arbetare, getingar, humlor och bin  är matriarkat, en mycket  vanlig samhällsordning på jorden. Och jag undrar vad som hänt mer än det faktum att du förirrat dig in i den här inglasade dödsfällan vilket jag tycker är mycket tråkigt. 
   Bålgetingar anses vara snälla nyttodjur och när det brummar runt i trädgården associerar man gärna till  golden retreivers lufsande runt, lite planlöst så där. Vänligt och lite självupptaget sökande efter godbitar. 

Krolllijorna som blommar just nu har den där tunga kamferliknande doften som fotografiskt nog kan översättas till aningen underexponerat, kort skärpedjup med påtaglig oskärpa både här och där. D800 55mm macro, ett ”analogt” objektiv. Idag fotograferar man macro och skapar stackade bilder, med högsta möjliga tekniska kvalitet som kan göra en kamerafabrikant överlycklig. Det är väl inget fel med det perfekta, men missar man ändå inte lite av en poetisk dimension.
   

Analogt, digitalt, filmsimulering…

(och, inte minst Sesambild-metoden, anden i flaskan eller AI som det också kallas.) Ämnen dyker upp med rätt jämna mellanrum om analogt vs digitalt, och det mesta handlar nog om personliga preferenser, om argument för att uppdatera sin utrustning eller kanske rent av en fotografisk nyfikenhet. Det förnuftiga tänket är så klart att gå all in i det digitala. Det finns ingen kvalitativ anledning att inte göra det. Digitalt fotografi och dess teknik passerade den analoga gränsen för femton tjugo år sedan. Så varför hålla kvar vid det analoga? Och svaren på det torde bli högst individuella. Men att det finns en teknisk nyfikenhet, och ett intresse för sånt som passerat bäst-före-datum är nog den fundamentala kryddan. Sålunda äger jag en moped av märket Ciao eller Yashica om den vore en kamera. Den tar mig från punkt A till punkt B på ett i huvudsak tryggt och smidigt sätt. Naturligtvis vore det roligare att åka till ICA med en Puch Dakota eller en Crescent "raketarslet" den som jag så länge hett eftertraktat och som väcker beundran. På samma sätt tar min Yashica, om jag nu ägt någon, fullt tillfredställande bilder. Men en Leica väcker mer beundran.

Taffeln är bruten. Vi njöt av en av döttrarnas canelloni, kreativt byggd av färska lasagneplattor. Vinet som jag valde i en urplockad vinkällare var inte på topp. Lite för mustigt för att gifta sig med ricotta och spenat. Och vi diskuterar AI och alla tänkbara applikationer av det. Bild, musik, litteratur. Tentamina. Hjälpmedel i jobbet. Nån slags samstämmighet? Kanske ett i något nyktert betraktningssätt. Svärsonen gör en AI-musik på min hustru och trädgård. Musikaliskt nånstans i trakten av  Melodifestivalens bottensegment. Vad är det som saknas? Kanske någon form av kontrapunkt eller de där moll7-ackorden, ett dim-ackord som förädlar, eller irriterar det förväntade. 

Olika typer av fysiskt arbete (  Nu  ska det sägas att barngenerationen var synnerligen involverade i bärande och pusslande med Ölandstenarna.)

Vi ser en serie på Netflix "Tom Ripley", en svartvit historia bokstavligt, filmad, eller konverterad till svartvitt vem vet. Men det som slår en efter trettio sekunder är att om man är ute efter en femtiotals svartvitkänsla så är man alldeles oavsett väldigt långt därifrån.
 Bildutsnitt, klippning, klipphastighet, allt talar om 2020-tal. Och det är kanske meningen. Modern film med en modern syn på det där med svartvitt. 
   Så alla svartvita nostalgiker, det är inte bara korn och kontrast som gäller. Skicka en tanke till utsnitt, skärpedjup också. Och vad vi vill berätta.

Full stop. Over and out. För den här gången.

Baskerville. Inte hunden. Lite mer typografi och nördnivå.

I sånt som sorterar under begreppet ovidkommande kunskaper hör nog identifieringen av typsnitt hemma. Och vem behöver kunna skilja på en medievalantikva, en vertikalantikva eller en transantikva? Mina mediaelever, en gång i tiden tyckte i alla fall att det var onödig kunskap, ej värd att vare sig bekymra, eller ödsla kraft på. Och så kan säkert vara.
   John Baskerville (1706–1775) är inte bara känd för typsnittet Baskerville, som fått många uttolkningar sen det första gången 1756 satte sitt avtryck på ett pappersark. Och inte vilket pappersark som helst. John Baskerville utvecklade metoden att glätta pappret med varma järn, ungefär som när man stryker en skjorta. En sammanpressning av pappersfibrerna, ett aningen blankare papper som naturligt nog mötte trycktypen på ett nytt och annolunda sätt än det gängse förekommande lumppappret. Det fanns utrymme för mer exakthet. Typsnittskärarens alla små finesser kunde nu även nu ses av läsaren. 
   Och vad är nu speciellt med Baskerville, typsnittet alltså? (Det finns naturligt nog ett antal uttolkningar av det ursprungliga typsnittet.) Baskerville känns särskilt igen på två saker. Svansen på versala Q. Nu är versalt q milt uttryckt sällsynt i texter men gemena g har en typisk underögla som i Baskerville är öppen, bildar liksom nåt som ser ut som en liten släng. Gissa varför man benämner såna här g för glasögon-g. Men Baskerville är ganska brett, tar mer plats än till exempel Times. Färre ord per rad helt enkelt. Och bägge räknas till familjen transantikvor, alltså formmässigt nånstans mellan medievalantikvor och vertikalantikvor. En familj som lånar lite form och egenskaper från de bägge nämnda. Och det är väl här nånstans som medieeleven hoppade av tåget så att säga. Fast svårt att förstå är det inte. Häng på. Medievalantikvor har förhållandet tunn linje och tjockare linje diagonalt orienterat i Adobes Garamond inte så accentuerad men syns tydligt i gemena e. Den formegenskapen bidrar till att bokstäverna liksom rullar framåt. De har inte så stor skillnad i bredd i linjetjocklek vilket ytterligare förstärker den jämna läsriktningen. Garamond, uppkallat efter den parisiske stämpelskäraren Claude Garamond, han som lade grunden för ett otal medievalantikvor, alla stammande från ursprungstypsnittet. (Garamonduttolkningarna och alla andra är en källa för ett otal bloggar, och där hamnar vi lite väl långt från fotografi, typografisk överkurs kanske.)

Vertikalantikvorna, de strama eleganterna (här exemplifierat med Bodoni) är det sena sjuttonhundratalet, tidigt artonhundratal. Nyklassicism, empire och Giambattista Bodoni, formgivaren, megastjärnan från Parma. Känns igen från nutidens design och modepress. Vogue, Harpers Bazaar, Vanity Fair med flera. Älsklingstypsnittet, ofta i ohelig allians med Futura, den där strama sanserifen från tyska Bauhaus.
    Times som liksom Baskerville räknas som transantikvor, alltså typsnitt som lånar ur bägge familjerna, verikal och medieval.
  Och är vi nu nere på detaljnivå, titta på Jansons gemena a, den lilla knaggen på överdelen som associerar till kalligrafi, när en bredpenna tvärt byter riktning. (Om Jansons historia kan den som vill fördjupa sig här.)