Kohandel

Kohandel: "kompromisspolitik där man byter eftergifter med varandra". (Bonniers Ordbok). "Förhandlingar som syftar till kompromiss" (SAOL)

(Eftersom dagen bjöd på västsydväst, rätt snygga moln och ljumma vindar blev det en vandring ut till fälten. Fuji Xpro2 23/1.4)

Stora antika grejer

650Mb är rätt mycket kan man tycka. Eller man tyckte så en gång i tiden.

Så mycket att liknelsen av bokhyllor och hyllmetrar var passande. På den tiden alltså. Innan antal fotbollsplaner blev ett vanligt sätt att ange storlek. Fast hyllmetrar var nog bättre i det här fallet.

Det hände att jag plåtade såna här grejer, och ibland fick man rita lite också. På åttiotalet jobbade jag en del med produktfoto, en ganska lukrativ bransch på den tiden och med en liten trygg kundkrets blev det om inte snurr på verksamheten så åtminstone ett inte oävet tillskott till hushållskassan. Just den här grejen var rejält stor och i företagets ögon dessutom synnerligen märkvärdig. Robust till sin utformning är en underdrift. Och dyr. Nu har jag som de flesta en liten ask på bordet med ett tiotal usb-minnen på allt mellan 8 och 32 Gb. Lite oklart hur många. Och ett par tre fyra externa diskar på ett antal Tb Har utvecklingen rört på sig eller?

Det var mycket hyssch och pyssch inför fotograferingen. Jag tog bilderna med en Nikon F ett enkelt stativ och Ektachrome, med mer eller mindre befintligt ljus i företagets fikarum. Det var bråttom, hemligt och ett hemlån till ateljén var fullkomligt uteslutet. Det var dessutom svårt att hitta en hand som föll företaget i smak. Det skulle helst vara en erfaren hand, alltså som utstrålade erfarenhet tyckte de. Och där hade kulören på nagellacket en stor betydelse. Nu råkade det passligt nog finnas en sån hand i företagets grannskap som blixtinkallades och omålades omedelbart i rätt kulör. 

Som sagt, det har runnit en del under broarna sen dess.

(En viss moiré i bilderna beror på scanner vs bildraster men jag är lat och låter det passera.)

Minnet har en egen scanner

Minnet har sin egen scanner. Eller är det själens negativpärmar där bilder oförmodat dyker upp. När tog jag den bilden? Var och varför? Fanns det överhuvudtaget något genomtänkt uppsåt? Troligtvis inte. Och många "höftskott" är och var inte planerade. Men är å andra sidan heller  inte den ström av bilder där man på modernt sätt vid datorn väljer ut eventuella godbitar. Nej, bilder på ett 36 exponeringars negativark med bortåt femtio år på nacken är något annat. Historiens berg och dalbana, tidsavståndet ger en patina men ställer också frågor. För du har såklart dina egna negativark och din egen historia, eller hur?

Men trots det privata är det inte frågan om massbilden. Dels att begreppet inte fanns, dels att publiceringen i princip saknas, och saknades redan då. Det är det privata minnets bilder, möjligen igenkännbara av några få. De som var där i den tiden.
   Men kan någon idag, som inte känner berättelsen utläsa något? Som kan tolka bilden i något slags övergripande sammanhang?
När den privata bilden blir allmängiltig, igenkännbar. Tål att tänka på.
    Och apropos det ruffiga i den tiden. William Klein, Ed van der Elsken och många, många fler. Kärleken för pressad Tri-x och jämförbara filmsorter. Mycket korn och svärta, inte bara för att bemästra otillräckligt ljus utan just det att tiden förstod att manéret var något mer, ett sätt att berätta. Ett förhållningssätt.

( Bröder. Troligen fotograferad med en Pentax spotmatic 28mm Tri-x 3200ASA enligt negativarket.)

William Klein, en gång till

Ed van der Elsken hänger liksom i samma härad som William Klein. Inte bara i innehåll utan också mycket i formen. Det rejält ruffigt svartvita. Det som William Klein utvecklade mer eller mindre i smyg på nattstängda redaktioner, Vogue Harpers Bazaar. Där fanns kopiatorer där man kunde köra svartvita kopior och få fram en rejäl svärta. Ruffigt som sagt.
Det här med det som i en tid kallades hård kopiering med pressad Tri-x som utgångspunkt och hårda papper kunde man då, om man inte hade en schysst kopiator, men i stället en hyfsad reprokamera i grannskapet att tillgå, och då talar vi om pjäser på dryga hundra kilo. Hade man då dessutom en uppsättning olika raster med olika täthet var lyckan gjord.
  Det svartvita hårda manéret som dyker upp i sextiotalet är kanske inte bara ett resultat av en teknisk möjlighet, och en övergång från traditionellt tryck till möjligheterna med allt som rör offset-tryck. Att gå från traditionell klichéframställning till fotografisk repro med ortochromatisk film och offset är en nära nog lika stor revolution som när man går från traditionell offset till det som vi benämnde computer assisted design och desktop publishing. Ungefär där vi är nu.

   Men vad är det som hände i bildflödet? Varav denna fascination för det hårt svartvita, ja rent av det som kallas för bitmapp, punktuppbyggd eller streckoriginal. Ajöss halvtonsoriginal. Ajöss mjuka kopior med ett omfång i "paritet med de allra första TV-skärmarna". Välkommen in svartvitt och då menades det svartvitt och inget däremellan. Nåt som börjar odlas i en tid av Swinging London, men också, som en parentes, med tydlighet i Blue Notes skivutgivning där det svartvita hårda maneret blir ett slags varumärke. Och säg den amatörfotograf som inte någon gång läste Pär Lundqvists bok Fotografik. Och mixtrade lite med lithfilm och andra tricks i mörkrummet. Men även fotografer som bidrog med material till fotografiska årsböcker, de entusiastiska och hängivna amatörerna och  semiprofessionella pysslade gärna med det rena svarta och vita.
   Vad var det en reaktion mot? Mot pictorialismen? Nej, knappast. Ett mer pictorialistiskt manér än fotografikens svartvita är svårt att föreställa sig.
En orsak till manérets popularitet var affischkonsten, och affischen som kommunikation för allehanda rörelser, inte sällan på vänsterkanten. Ett streckoriginal på genomskinlig film gjort med reprokamera och sedan applicerat på en screenram med ljuskänslig filler. Exponering och urtvättning. Sen kunde man trycka så många man orkade. Silkscreen var liksom den tidens grafiska medium. Enkelt, billigt, demokratiskt.

Här blev det en utvikning från ämnet. Får väl återkomma till van der Elsken och William Klein igen.

(Lite lek och tidsfördriv i datorn. Emma har inte blivit utgiven på Blue Note. Men skulle kunna blivit, i en annan tid kanske.)

Om färg och digitalt svartvitt. Brunt är granne med blått.

Att brunt är granne med blått är förvisso ett känt fenomen men om vi nu håller oss strikt till vad som händer i färgrymder och översättningen av digitala färgbilder till svartvitt eller hellre gråskala så dyker intressanta saker upp.
  Färger eller nyanser som i en färgbild är klart åtskilda, som till exempel blått och brunt visar sig ofta vara grannar i luminiscens eller ljushet. Alltså i princip lika. 
  Nedanstående laboration är gjord i Photoshop men det går att göra i alla möjliga bildredigeringsprogram. Man använder RGB och tänker additiv färgblandning, vi jobbar alltså med ljus. Och nu kan man invända med att om man sätter blått som går att frambringa som en rgb-färgrymdens tre grundfärger mot brunt som involverar alla rgb-färgerna ien blandning som ser, ja just brun ut.

Jag skapar en ny tom bildyta. Markerar ungefär hälften. Pytsar i en i mitt tycke rätt brun nyans. Skapar ett nytt lager, markerar högra delen och väljer en blå nyans som jag tror passar. Väl medveten om att jag nog får justera den ett par gånger. Lägger på en justering och finner att det bruna fältet är i princip detsamma som det blå. (Inte utan viss stolthet noterar jag att jag prickade rätt på en gång.) 

(Resultatet i gråskala. Se även lagerfönstret i föregående bild där man kan se hur lagren ligger. Observera att ”bilderna” fortfarande ligger i rgb, additiv färgrymd.)

Och vad får det för konsekvenser för en färgbild där det finns många till synes åtskilda nyanser? Jo, så klart de kan komma att se rätt lika ut, bruna eller blå. Och hur kommer man till rätta med det? Eftersom jag mestadels fotograferar i raw förhandsgranskar jag bilden i gråskaleläge. Där avslöjar sig ofta just de här problemen. Till exempel är hudtoner i skugga ofta i det här bruna segmentet och hamnar då ofta i närheten av olika blå partier. Och då blir det ju lite svårt att förstå om något är blått eller brunt. Ögat får nöja sig med informationen i vad bildelementen tycks föreställa.
  Det finns flera mediciner mot detta, till exempel kurvverktyget. Att dra in svartpunkten ett eller två steg och samma med vitpunkten ger bilden bättre kontrast och kontrasten hjälper till att släcka ut den här nyanslikheten. En svag S-kurva hjälper till än mer. Och att justera röd, grön, blå separat i egna kurvor blir ännu bättre men då på gränsen till överkurs. :-)
   Att brunt är granne med blått må se ut som en tanke…
Återkommer med mera om detta tänker jag.