William Klein, en gång till

Ed van der Elsken hänger liksom i samma härad som William Klein. Inte bara i innehåll utan också mycket i formen. Det rejält ruffigt svartvita. Det som William Klein utvecklade mer eller mindre i smyg på nattstängda redaktioner, Vogue Harpers Bazaar. Där fanns kopiatorer där man kunde köra svartvita kopior och få fram en rejäl svärta. Ruffigt som sagt.
Det här med det som i en tid kallades hård kopiering med pressad Tri-x som utgångspunkt och hårda papper kunde man då, om man inte hade en schysst kopiator, men i stället en hyfsad reprokamera i grannskapet att tillgå, och då talar vi om pjäser på dryga hundra kilo. Hade man då dessutom en uppsättning olika raster med olika täthet var lyckan gjord.
  Det svartvita hårda manéret som dyker upp i sextiotalet är kanske inte bara ett resultat av en teknisk möjlighet, och en övergång från traditionellt tryck till möjligheterna med allt som rör offset-tryck. Att gå från traditionell klichéframställning till fotografisk repro med ortochromatisk film och offset är en nära nog lika stor revolution som när man går från traditionell offset till det som vi benämnde computer assisted design och desktop publishing. Ungefär där vi är nu.


   Men vad är det som hände i bildflödet? Varav denna fascination för det hårt svartvita, ja rent av det som kallas för bitmapp, punktuppbyggd eller streckoriginal. Ajöss halvtonsoriginal. Ajöss mjuka kopior med ett omfång i "paritet med de allra första TV-skärmarna". Välkommen in svartvitt och då menades det svartvitt och inget däremellan. Nåt som börjar odlas i en tid av Swinging London, men också, som en parentes, med tydlighet i Blue Notes skivutgivning där det svartvita hårda maneret blir ett slags varumärke. Och säg den amatörfotograf som inte någon gång läste Pär Lundqvists bok Fotografik. Och mixtrade lite med lithfilm och andra tricks i mörkrummet. Men även fotografer som bidrog med material till fotografiska årsböcker, de entusiastiska och hängivna amatörerna och  semiprofessionella pysslade gärna med det rena svarta och vita.
   Vad var det en reaktion mot? Mot pictorialismen? Nej, knappast. Ett mer pictorialistiskt manér än fotografikens svartvita är svårt att föreställa sig.
En orsak till manérets popularitet var affischkonsten, och affischen som kommunikation för allehanda rörelser, inte sällan på vänsterkanten. Ett streckoriginal på genomskinlig film gjort med reprokamera och sedan applicerat på en screenram med ljuskänslig filler. Exponering och urtvättning. Sen kunde man trycka så många man orkade. Silkscreen var liksom den tidens grafiska medium. Enkelt, billigt, demokratiskt.

Här blev det en utvikning från ämnet. Får väl återkomma till van der Elsken och William Klein igen.

(Lite lek och tidsfördriv i datorn. Emma har inte blivit utgiven på Blue Note. Men skulle kunna blivit, i en annan tid kanske.)

Inlagt 2022-10-06 14:54 | Läst 605 ggr. | Permalink
Intressant utvikning hur som helst!
/B
Svar från mombasa 2022-10-06 22:37
Ibland vet man inte riktigt vart tankarna tar vägen, men det kanske funkar ändå…
/Gunnar S