Runt hörnet

"Konsumtionen av kameror och fototillbehör för hobbybruk lär i Sverige 1971 ha omsatt cirka 350 miljoner kronor. Instamatic-kameran har blivit en försäljningssuccé; på tio år har 1 miljon exemplar sålts bara i Sverige. Upp mot hälften av alla foton som framkallas är tagna med patronkamera−och det produceras i vårt land mer än 275 miljoner årligen!
Vari ligger lockelsen hos dessa fotografier som vi så ivrigt studerar och sparar för framtiden? Är det begäret efter visuella vittnesbörd om vår existens: vi ordnar kronologien i fotoalbumet−förstärker vi vår identitet med bilderna som handfasta bevis på vår privata historias fakticitet?" (Ur Bildanalys Gert Aspelin: Bilden i sitt språkliga sammanhang. Gidlunds 1973)

Om Gert Aspelin och du och jag bara vetat om vad som väntade runt hörnet. 

Om den goda smaken, lättsmält eller svårtuggat

I går kväll satt jag med J H Engström Revoir i läsfotöljen. Det är en inte helt enkel bildberättelse, ett stycke lyrik eller åt det hållet. Den blir inte enklare av Christian Caujolles bifogade text. Det här är ett bildflöde där läsaren, jag, söker efter en nyckel, bara en liten antydan till ingång. Naturligtvis kan man se bildflödet uppdelat i enstaka bilder, som enstaka poem under en övergripande titel. Men, som nog de flesta håller med om, den här typen av bilder och berättande läses inte med de vanliga fotoglasögonen på näsan. Det krävs något lite mera av läsaren.

Jag tog en vårpromenad och hamnade i ett rivningskvarter i närområdet. Myndighets och administrationsbyggnader som nu står i den där väntan på att grävskoporna ska komma. Det blir så för hus, en stund av utvädring, avklingandet av arbetsplatsens alla ljud innan alla glömda lysrör släcks och strömmen slutgiltigt bryts.
Det blev också en tanke runt  hur olika pictorialismen kan gestalta sig. Vad blir fotografen påverkad av? Vilka bilder inspirerar? Jag får ibland en lust att skruva bilderna åt det bleka urvattnade sättet som tidigare var något av J H Engtröms signum. Fast han arbetade (arbetar?) i den analoga världen. Nu ska man veta att J H inte är den enda att arbeta med den här typen av färgbehandling, rätt många har excellerat i det och rätt många epigoner finns också och det ska också sägas att det är inte alldeles enkelt att få till just den där rätta blekheten. Det kräver nog en hel eftertanke.  Nånstans har jag läst att just dessa efterföljare har fått J H att byta uttryck flera gånger i karriären.
Men vad många nog missar är att en bildstil, en pictorialistisk attityd, helst bör  bottna i ett eget temperament för att bli helt trovärdigt..

Så får varje fotograf eller andra bildmakare också för övrigt gå till sig själv och hitta sin bildstil, sitt uttryck. Och landar man i den goda smaken, det lättsmälta eller det spontant sett fula, det svårtuggade. Ja, det är frågan. Men vad är den goda smaken? Den goda smakens dagsform. Vem sätter agendan? Och om det stannade vid den goda smaken.

Nog finns det en anledning att vara lite granna orolig.

(Fuji Xpro2 18/2.0 Blekningen av färgbild sker nästan lättast redan i rawkonverteraren. Man ska tänka på att också få ner intensiteten även i de mörkaste tonerna. Ett sätt att komma åt det är att blanda två lager i PS eller motsvarande program, men det får jag återkomma till. De svartvita har som vanligt fått en vända i Efex silver. )