Om mer eller mindre korn

Med rätt långa intervaller dyker frågan om korn eller inte upp i fotodebatten. Ofta med så långa mellanrum att det blir som en ny erövring varje gång.
Frågan om fint korn, och ett mjukt kopieringsförfarande och motsatsen och vad som ska premieras går tillbaka till fyrtio och femtiotalen men har nog ändå ett ännu äldre ursprung. Ofta kom frågan att handla om vad som var rätt och fel, god visavi dålig smak och liknande. Mer sällan om att teknik också är uttrycksmedel. Man talade om "rosenlundare" och "bakgårdsromantik". ”Mjukisar” och ”hårdisar” skulle man också kunna uttrycka det.
Men något intressant, som på intet sätt är förbigånget vare sig i den tidens debatt eller den som numer dyker upp då och då, är att det i mycket handlade om introduktionen av nya snabbare fotografiska material. Läs grövre korn, ökad ljuskänslighet, framkallarerecept  multigradepapper och allmänt en önskan om större omfång bilderna, vilket så klart triggade igång branschen att försöka kombinera fint korn med snabbhet. Lite katten på råttan liksom. Ett problem var ju också hur man skulle klara av mellantonerna i dåtidens rasterteknik. Och då talar vi om boktryck, rotogravyr och  klichéteknik långt före den tekniskt enklare offsettekniken. (För att inte tala om dagens digitala bläckstråleskrivare.) Det är lätt att glömma bort att det är tryckindustrin som i huvudsak leder utvecklingen. Amatörer, såväl trivialfotografer som hängivna entusiaster åker med på tåget om man så säger.   

Men det finns en annan intressant infallsvinkel på det här med korn. Om man tittar lite på den konstgenre som ligger närmast fotografiet nämligen konstgrafik; torrnål, etsning, kopparstick, litografi med mera, grafik från slutet av 1800-talet och framåt. Från den ofta mjukt tecknade och noggranna etsningstekniken eller ”tusenstreckare”, torrnålar av Isander, Fridell och Borglind under tio och tjugotalen, till efterkrigstidens grafik; Börje Vesléns skissartade svartvita litografier, Börje Sandelins drömska scener för att nämna några. Uttrycksmedlen går arm i arm med berättelserna. Från nationalromantikens efterdyningar till efterkrigstidens atombombsångest och tiden där emellan.

Grovt korn och hård kopiering? Bakgårdsromantik, ja kanske. Korn och oskärpa behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med det socialt engagerat fotografi som gick hand i hand med de växande alternativrörelserna under sextiotalets andra hälft och senare även under sjuttiotalet. Korn och oskärpa kunde vara ett uttrycksmedel i sig, nåt som också tog sitt ultimata uttryck i fotografiken, tekniken som i mycket möjliggjordes av den reproteknik som hörde intimt samman med offset, och silkscreenteknikens intåg i tryckmedia. Det här är också en tid när tryck och affischkonst blev enklare att arbeta med, till alternativrörelsernas fromma.

Idag blev det lite pyssel  med några Tri-X negativ. Lyssnade på Sevda https://open.spotify.com/album/7pISLhD4rDwK7tl85o5jT6?si=OhaX5WIvTzi11A2-BG-6GQ , en platta som håller i alla väder. Och då fick det bli en bild på trumpetaren och bandledaren Maffy Falay. Ett bildexempel på det lite tidstypiska bildsättet, inte nödvändigtvis kornigare men inte heller mjukt. Ser också att dammbortagningen borde göras lite mer noggrannt. Pentax spotmatic Tri-X 1600ASA. Antagligen en Takumar 85mm.

Om att sysselsätta sig

och att fotografi i ett svartvitt landskap är som gjort för svartvitt, och är det lite småsnö och nyp i fingertopparna passar väl en kornig film alldeles utmärkt. En återkommen iakttagelse är att analoga kameror fungerar alldeles utmärkt i svinkallt väder. Idag är det en Nikon FG som får jobba. Den har visserligen lite batteri i sig för ljusmätningens skull. Och det är sån där vinter som är så sällsynt numera. Åtminstone för oss söder om Dalälven. Vilket också resulterat i något förvirrat "dammsugaruppror" i medierna. Som verkar handla om ja...man kan undra.

Det där med analogfotografi blir ju som bekant lätt något utsträckt över tid. Det bli färre knäpp när man ska  dra fram filmen också. Så resultaten låter vänta på sig. Men Nikon FG är skön i handen och med ett 28/3.5 blir den väldigt allround. Resultat kommer på något sätt att redovisas längre fram.

(Simulerad svartvit bild. Alltså bilden är på riktigt.  Det är metoden som simulerar. Frågan är om det då är en äkta bild? För jämförelsens skull tog jag en liknande bild med den analoga kameran. Ska bli intressant hur stor skillnad det blir och vilket jämförelseavstånd som behövs för att se den.)

Om bilder som saknas och borde ha tagits

Det finns bilder som borde ha tagits, de där triviala familjebilderna. De bilder som är minnets stöd, de bilder som kanske skapar de där länkarna eller bryggorna till nästkommande  generationers minnen. Det handlar inte om bilder som har tappats eller städats bort utan just de bilder som borde finnas där. Men genom underlåtenheter i samtidens registrerande helt enkelt aldrig existerat.

Min kära moster läser julklappsbok för mig. Det borde finnas fler bilder på henne, bilder fram till början av åttiotalet. Då kliver du av som det ibland heter. Bilderna saknas.

Och bilder som hade varit bra att ha till hands för att berätta den historia som kommer nu. Med anledning av premiären på en ny film om konstnären Tove Janson.
Vid ett par tillfällen under efterkrigsåren gick moster ombord på finlandsbåten. I bagaget hade hon färg, duk, penslar och annat konstnärsmaterial. Sånt material som det rådde en skriande brist på i det krigsuttröttade Finland. Hur det kom sig att moster agerade konstkurir är lite oklart. Någon kontakt måste ha upprättats tidigare. I samband med leveranserna kalasades det bland annat på lokal och kinesades både här och där. (Jag har ärvda restaurangnotor som med tecknade mumintroll, poem och andra dekorationer ger syn för sägen om man så säger. Man hade kul om man så säger.)
Tackar för groggen bedårande Clio
skåda vår lyckligt dansande trio
Trenne elektriska ´lespiska´ spöken
mera citronsoda käraste fröken
om ni vill höra
min mening om konstutställningen klart och tydligt en öken (för det mesta)

tagom 〈ishi......?〉 och gladelig kör
man får inte mera skoj än man gör (sig)
Gosh! Fly mig en grogg före fem
För när Clio är sömnig ska alla gå hem och spela Beethoven. Hej hej.

(Tillsammans med Clio och Barbro på Bellevue ätande ryss-seljanka och borschsoppa berättande rövarhistorier
Tove 6/2 48

Moster kom aldrig ut, som det heter. Däremot konverterade hon på femtiotalet som en hel del andra homosexuella intellektuella, till katolicismen. Lite oklart varför, men antagligen måste det ha fungerat som någon tröst och möjlighet. Moster var underhållande och en mycket kär vän. Trots att hon stundtals led av svår psykisk ohälsa, det gick så långt att hon genomgick en så kallad kapsulotomi, en något förfinad variant av lobotomi, lyckades hon ändå leva med nån slags framtidstro och bekymmerslös lekfullhet. Sammansatt skulle man kanske säga i dag. De sista åren hade vi ytterst sporadisk kontakt, no news are good news, något vi var ense om . Moster gick ur tiden 1982 vid 57 års ålder.
Jag ser fram emot  att se filmatiseringen om Toves liv under det sena fyrtiotalet. Och att spara så mycket trivialfoto som möjligt.

Om vikten av att skydda sig

är inte alltid helt styrt av logik och vilka faror man utsätter sig för. Men det är samtidigt bra eftersom den som skyddas av munskydd är den befinner sig i närheten. I det här fallet jag. Med eller utan munskydd.