Lucia och nytt klimat kanske

+4⁰ C  98% luftfuktighet. Vår nya vinter. Klimatet är summan av vädret. 

Så var det där om perspektiv.

Vi träffades idag på coronasäkert avstånd utomhuskyligt men med en god infravärme i ryggen, min vän produktfotografen och jag. Så halkade vi in på en sån där teknisk fråga. Vi brukar hålla oss ifrån såna frågor, men nu kom det via olika outgrundliga omvägar att handla om brännvidd, perspektiv och utsnitt. Inte helt lätta saker att förklara på ett pedagogiskt och enkelt vis. Så jag gick hem och funderade vidare. Och jag antar att alla fotografer vet hur det ligger till med det här. Eller vet? Vem lärde ut detta och när? Och det här är kanske onödig vetskap, det blir väl bra bilder ändå. Måste man kunna perspektivlära för att kunna teckna? Eller tecknar man möjligtvis bättre om man gör det? Eller räcker det att man klarar av det på ett intuitivt sätt.
För det  är alltså det här det handlar om. Vad som egentligen händer när man växlar brännvidd. Och perspektiv, vad det egentligen är. Och vårt samtal handlade väldigt mycket om villfarelsen att brännvidden ändrar perspektivet. För så är det inte. Perspektiv handlar om betraktarens avstånd i förhållande till motivet, objektet. Inget annat. Brännvidden handlar om utsnitt. Den som möjligtvis tvivlar kan göra ett enkelt experiment. Har du nån gång tagit en porträttbild  på nära håll med ett vidvinkel? Och objektet har då fått en sån där skojig näsa a la tapir. Om du hade tagit porträttbilden på ett avsevärt längre avstånd hade objektet haft en betydligt mer moderat näslängd. Varför? Jo allt beror på objektets avstånd i förhållande till betraktaren. Nässpetsen är väldigt nära iakttagaren men bakgrunden är relativt sett väldigt långt borta. sånt som är nära är stort och sånt som är långt bort ser smått ut. Prova att beskära bilden, alltså byta brännvidd. Ändras näsan? Nix.
Brännvidd är inte förändring av perspektiv.

Och vad väljer man att stoppa in i formatet?

Ja det beror väl vad man vill berätta om kan man enkelt utrycka det som. Ett format bör inte vara för långsmalt var något jag fick lära mig en gång i tiden och det är kanske därför jag ofta håller mig till det lite feg-lagoma 3:4. Det är för övrigt praktiskt att genomgående använda ett format, vilket det sen blir må vara en smaksak.

Och nu till frågan, vad ska man stoppa in i formatet? Och nu, nu närmar vi oss känsliga saker eftersom den frågan också börjar tangera brännvidden, (ett delikat spörsmål för inte minst gatufotografer.) Alla bilder har någon form av berättelse, det finns alltid något att utläsa i en bild. En helt svart bild har det också i det att ”ingenting” är också en berättelse. Något som de ryska suprematisterna med Malevich i spetsen på 1920-talet tydliggjorde. Så frågan är hur mycket händelse vill man stoppa in i sitt format. Berätta eller skildra eller gestalta.

Den som vill gestalta en händelse på lite lagom avstånd, ungefär som när man fotograferar sina vänner eller familj i en otvungen situation ligger 35mm nära tillhands. Då får man med det mesta som kan tänkas hända innanför ögats ram*. Man skapar då en tablå (Le manier tableau, ett begrepp som lär dyka upp i 1700-talets franska grafiska konst.) Och då uppenbaras ofta viljan att åstadkomma en komposition, inte sällan utifrån enklare kompositionsprinciper som tredjedelsregeln och liknande. Den borne landskapsfotografen, eller gatufotografen är nog heller inte sen med att lägga in tankar om kontraster, linjespel med mera, det mesta mer eller mindre medvetet lånat från Eisensteins klippteknik (han med Pansarkryssaren Potemkin ni vet). Men man kan tänka på andra sätt. Och där kommer en annan bildberättande tanke in.
Avståndsbild = var. ( Landskapsmåleriet, vedutor, kanske brännvidder runt 24mm)
Helbild = vad ( här är vi på 35mms  trygga mark)
Halvbild = vem ( passar kanske 50mm eller lite mer?)
Närbild = varför (underförstått den känsla som ligger bakom en handling. Blott fantasin sätter brännviddsgränser när man är inne på känslornas domäner.)
Och som sagt ovan, den entusiastiske fotografen kan snabbt översätta detta till olika brännvidder, och naturligtvis tänka tanken att man givetvis kan  använda vilken brännvidd som helst till de olika utsnitten. För även om det är så att ett kort tele skulle passa bäst till en halvbild, porträttet kanske, så går det så klart att använda ett kraftigt vidvinkel men gestaltningen och berättelsen lär bli väldigt annorlunda. Prova själv, vettja. Du kanske redan gör det. Men gör det och tänk till. Jämför och värdera.
Det går ju att dra i från lite med beskärningsramen. Men kom ihåg att ”sluta bilden” för att citera Christer Strömholm.

Så det fick bli en liten repetitionsuppgift i dag.

*Vad ögat egentligen ser är också en spännande fråga. Ögat har en förmåga att millisekundsnabbt byta brännvidd men framför allt göra ett val. Vad ska ses? Alltså vad det omedvetna medvetandet väljer att tapparna i ögats näthinna ska registrera. Dziga Vertovs  idéer om kameran som ett öga var väl ok på sitt sätt, men kanske  mer som en metafor.

Format, utsnitt och brännvidd

Nåt som verkar ställa till det i tankeapparaten för många fotografer, vid vissa tillfällen mig själv inberäknad, är att hålla format, utsnitt och brännvidd någorlunda åtskilda från varann. Även om de i allra högsta grad har med varandra att göra.
För även om jag har ett negativformat förslagsvis 6x6cm eller 24x36mm eller för den delen olika bredd-höjdförhållanden på sensorn är det ingenting i hela världen som säger att jag måste hålla mig till det formatet. Att de formaten har uppstått beror på praktikaliteter som till exempel, hur mycket längd film som är  rimligt att stoppa in i kameran och hur många negativ man då får det bli möjligt att optimalt plocka ut ur filmremsan.
Idén med exempelvis 6x6 var inte att slutresultatet nödvändigtvis skulle bli en kvadratisk bild (även om det många gånger resulterade i det), istället fanns det en möjlighet att beroende av  motivet göra en stående eller liggande bild utan att vinkla kameran.
Som sagt, det där med format är äldre än så och har sitt dunkla ursprung i medeltidens och renässansens stafflimåleri och allteftersom uppstod olika bestämda format, inte sällan med det gyllene snittet eller någon annan gudomlig princip inblandad. Så det var kanske lite klurigt tänkt där av kameratillverkarna, att göra det möjligt att skapa flera olika format utifrån ett givet ursprungligt bredd-höjdförhållande. Filmremsan är ju väldigt lik en rulle ritpapper eller målarduk, och en sensor, ett evighetstjockt ritblock. 

(Klassiskt landskapsformat 16x24. Eller 2x3 om man så vill.)

(Klassiskt marinformat 16x27. En riktig marin ska helst ha fri horisont, gärna vågor, dramatiskt ljus men inte nödvändigtvis svällande segel och liknande menar de ortodoxa marinkonnässörerna.)

Bildens format har egentligen inte så mycket med målardukens format eller sensorns, men det är ju smart att utnyttja så mycket som möjligt för att undvika spill, eller brus.

(Ett kvadratiskt format som ur en Hasselbladare eller Rolleiflex.)
Och här finns åtminstone två andra sätt att få till ett format. Ett liggande eller stående figurformat som har proportionen 22x16 eller omvänt. Ja, det finn så klart fler format, så många man kan hitta på, för formatet är bara förhållandet bredd x höjd. Så långt är väl allt frid och fröjd. Men redan här är det uppenbart att något händer med gestaltningen. Det sker något med bildens berättelse. Formen påverkar innehållet.

(Bilden ovan visas i fel storlek på grund av någon teknikalitet i FS. Den ska som alla förstår vara lika hög som den övre men väsentligt smalare.)

Men om vi nu stoppar in ett par begrepp till, utsnitt och brännvidd, och dessutom tanken om vad som egentligen ska hända innanför formatets gränser, alltså lite grann tanken över var vi i rummet vi placerar betraktaren, den som ska slutligen ska läsa bilden blir det intressant. 
En bild är ett sätt att gestalta en bit av verkligheten. Det finns så klart en invändning där eftersom en bild också kan vara icke föreställande, men eftersom de bilderna mer sällan behöver tänka på utsnitt och brännvidd lämnar jag dem därhän. Utsnittet är det val bildskaparen gör, just den här biten av verkligheten vill jag skildra eller beskriva. Att välja något innebär ju som bekant att man i samma stund väljer bort något. Och vilket utsnitt ska stuvas in i formatet, vad vill bilden beskriva, gestalta och berätta. 

De flesta på FS har förmodligen gjort övningen med att beskriva samma sak med hjälp av olika brännvidd. Det är förvisso grundkurs men bra att repetera nån gång då och då. Om inte annat så för att inte gå ner sig i slentrian. Fotografera ett föremål, helst inte nåt som rör sig för mycket, så rådjur, örnar och gärdsmygar funkar inte i den här övningen. Ett zoom underlättar. Första bilden tas med låt säga 24mm och huvudmotivet ska fylla bildutsnittet. Nästa bild tas med 35mm och eftersom huvudmotivet fortfarande ska fylla bildutsnittet blir man tvungen att backa några steg. Fortsätt på samma sätt med 50mm, 80mm, 105mm också vidare så långt objektivet förmår. Känns övningen igen? Kunde tro det. 

Och hur är det med formatet i förhållande till bildens innehåll? Det tål att återkomma till. (Med viss risk för att framstå som tjatig.)