Situation i Corona

Jag brukar köpa mitt nummer av tidningen Situation Stockholm av Rajab. Vi känner igen varandra. Även med mask. Det var ett tag sedan men det finns en viss glädje i återseendet. Situation Stockholm är en tidning, ofta med bra foto, som säljs till förmån för hemlösa och utsatta i Stockholm. Köp den du också, om du har möjlighet.

Naturen i ett kontextuellt perspektiv

Ryktet gick att nu är det Adam och Eva-dags nere vid Linkudden. Vissa iakttagelser i naturen blir mer eller mindre institutionaliserade. Sånt som man ska se för att årsvarvet  ska bli komplett. Trandans, kungsängsliljor, urbana japanska körsbär, den första blåsippan, de första ejdrarna och så vidare. Alla de fåglar som dyker upp enligt almanackan inte att förglömma.
   Så en promenad ner för att beskåda händelsen är given. Att vi dessutom hälsar på Gammel-Ante (omskrivning för att sikta havsörn), ser en fiskgjuse, ett stenskvättepar och lite annat flygande får ses som en ren bonus.
   Om det är den vita varianten som är Eva eller tvärtom vill jag låta vara osagt. Men fina är de.

En bild på en Adam och Eva är nog ganska långt från en komplex mångkonnotativ bild man kan komma. Och så ska väl också vara. Artfotografi är ganska grunt, alltså redundant. Faktabilder är oftast så. Man ska inte behöva diskutera innehåll och tolkning så mycket. Helst inte alls. Delvis på grund av detta är artbilder som inte är fotograferade att föredra framför fotografiet. En skicklig akvarell som tar fram det typiska från ett flertal studerade individer och återger en slags universell Adam och. Eva. Eller stenskvätta. Ett fotografi visar en individ.

Ännu lite mer om bildanalys och en glidning in i politik

200509

Redan. Lövsprickning. Häggmispeln blommar. Lövsångaren har kommit. Och visst drar morkullan över taknocken varje kväll. Och jag får kalibrera väderstrecken på tomten. Om vad som faktiskt är norr.

Om bildanalys i skolan. Det finns realiteter att ta hänsyn till. Att bildämnet fortfarande betraktas som ett praktiskt-estetiskt ämne. Och har en kursplan och bedömning som inte står i förhållande till timtilldelningen. Vad det blir är upp till den lokala bildläraren, den lokala skolledningen som har rätt att bolla lite med timtilldelningen. Kommunal nivå. Skolverket. Departementet. 
   Så det är därför jag hävdar att bildanalysen och den kompetens som behövs för detta ska spridas till fler lärarkategorier. Att en biologilärare faktiskt vågar ställa frågan utifrån ett bildanalytiskt synsätt, ”vad är det vi ser i den här bilden? Hur kan vi tolka den?”
   Jag har försökt. Och jag har arbetat med kollegor som verkligen haft den ödmjuka tanken att det här är något som behövs i skolan. Att man inte kan ta bildläsning för given. Att det behövs en ingång, verktyg och beredskap i att läsa och förstå bild.

Och hur var det då med bilden i det förra inlägget? Det handlade om att hitta bildens konnotationer och utifrån det bildens kontext. Hur gick det? Muskler, inga ansikten, färgade, träning, gemensamt. Vilken konnotation pekar det på? Om jag dessutom planterat en liten riktning tidigare i texten där jag berättar att jag tittar på Leonard Freeds bilder ”Black in white America”.

   Jag är nog inte helt fel ute om jag med den här bilden pekat ut en riktning mot segregation, ungdom, arbetarklass, skola, kanske rent av ungdomsfängelse, vem vet vart betraktarens bildtolkning tar sin ände.
  Men så är inte fallet. Vad bilden föreställer står skrivet i betraktarens öga. Men berättar jag vad bilden egentligen visar har mitt, sändarens kontext satt tolkningen på sin plats. Bilden föreställer en grupp nyanlända ungdomar som i svensk skola tränar sin fysik. Och de gör det med stor glädje och nit. Ett sånt bildpåstående kan förmodligen i vissa kretsar uppfattas som provokativt och inte förenligt med den samhällsbild som man helst vill förfäkta.

   En bild och läsningen av en bild är ett spel mellan sändare och mottagare, just den växelverkan som kallas kommunikation. Så en bild kan bli politisk i det att den hävdar en åsikt, låt vara subtilt. Frågan är hur alert mottagaren är, den som i vissa sammanhang är den som sätter ribban, gränsen för ett öppet samtal?

Nyss kom regnet och det gillar vi.

Bildanalys låter väl inte särskilt upphetsande

Idag konstaterade grannen och jag, på behörigt avstånd från varandra, att det är rätt skönt att inte-arbeta.  Att inte-bekymra sig så mycket. Att finna sig. Och att läsa en och annan bilderbok med foton. I går kväll återvände jag till Leonard Freeds ”Black in white America”. Vet inte hur många gånger jag bläddrat igenom den.
Min granne som är gammal filmredigerare har en milt sagt diger samling film på DVD ur vilken det är möjligt att göra ett kvällslån då och då. Vilket får mig osökt in på spåret filmanalys och bildanalys. Som jag minns det var bildanalys lättare att få gehör för hos mina mediaelever än filmanalysen, där blev det suck och stön och ”förstör inte filmen!” Vad svarar man på sånt? Kanske liknelsen med en fotbollsmatch går hem. Om man inget vet om fotboll kan man ändå förstå att när bollen rullar i mål så har det hänt något. Liksom själva poängen. Men för att förstå vägen dit med dribblingar, passningar och inte minst det subtila spelet mellan olika spelares placeringar på planen som föregår själva målet måste man ha en viss kunskap om hur man spelar boll. Blir upplevelsen sämre av det? Blir upplevelsen sämre av en film om man förstår dramaturgin och alla de beståndsdelar som leder fram till själva upplevelsen av filmen? Liknelsen gick för det mesta hem.
Bildanalys borde läras ut i skolan kan man tycka. Det är ingen orimlig tanke. Frågan är bara var i skolan det ska göras? Alla lärare ska vara svensklärare är inte bara ett tomt uttryck. Att lära sig språket, nyckeln till all kommunikation  bör så klart underhållas av alla vuxna i skolan . Men bildspråket? Vem tar hand om det?

Och här en liten övning i bildförståelse. Utifrån vad som syns i bilden, denotationerna, kan du försöka utröna var bilden är fotograferad och i vilket sammanhang, alltså söka bildens konnotationer. Kan du dessutom lista ut bildens kontext, bildens sammanhang, så är det klart sen.
Trevlig lördagkväll!

Holy chic. Bilders budskap och lite annat.

Ikväll gjorde jag ett försök att fotografera en uppstigande fullmåne men misslyckades kapitalt med att beräkna var den skulle gå upp. Snopet. Borde kunnat räkna ut vilken grad. Använda kompass och lite sunt förnuft. Shit happens. Holy chic.
Men nu ska det handla lite om bildförståelse. Och nu tänker jag inte så mycket på det som händer bakom kameran utan mer på det som sker när bilden når mottagaren. Vi förutsätter oftast att sändaren,  den som skapar bilden har någon form av kunskap om hur man  producerar en bild. En bild som förhoppningsvis har något att förmedla.
Och om det är kunskap, vad har svensk skola, vår främsta kunskapsförmedlare för del i detta? Vilken beredskap, vilka verktyg för bildförståelse förmedlar läroplaner och kursplaner? Det som faktiskt är svensk skola. Jo visst. Det finns så klart en hel del kunskap att erhålla på andra ställen. Men skulle vi acceptera det om det handlade om svenska språket? Om matematik? Om engelska språket? Knappast. Det är helt enkelt så att bildspråket, som i och med den fotografiska tekniken blivit alltmer viktigt,  saknar det stöd i läroplaner och för all del i alla andra sammanhang också som borde finnas, om man ser till språkens betydelse i kommunikation.
Bild förväntas vara något mottagaren själv kan lösa och själv kan klura ut betydelsen av. Ett förhållande som reklam inte är sen i att utnyttja. Någon emot?
Och vilka verktyg borde medborgarna då ha? (Cliffhanger.)

(bild: Prag. Fuji X10. Rätt igenom Camera raw.)