Bildanalys låter väl inte särskilt upphetsande

Idag konstaterade grannen och jag, på behörigt avstånd från varandra, att det är rätt skönt att inte-arbeta.  Att inte-bekymra sig så mycket. Att finna sig. Och att läsa en och annan bilderbok med foton. I går kväll återvände jag till Leonard Freeds ”Black in white America”. Vet inte hur många gånger jag bläddrat igenom den.
Min granne som är gammal filmredigerare har en milt sagt diger samling film på DVD ur vilken det är möjligt att göra ett kvällslån då och då. Vilket får mig osökt in på spåret filmanalys och bildanalys. Som jag minns det var bildanalys lättare att få gehör för hos mina mediaelever än filmanalysen, där blev det suck och stön och ”förstör inte filmen!” Vad svarar man på sånt? Kanske liknelsen med en fotbollsmatch går hem. Om man inget vet om fotboll kan man ändå förstå att när bollen rullar i mål så har det hänt något. Liksom själva poängen. Men för att förstå vägen dit med dribblingar, passningar och inte minst det subtila spelet mellan olika spelares placeringar på planen som föregår själva målet måste man ha en viss kunskap om hur man spelar boll. Blir upplevelsen sämre av det? Blir upplevelsen sämre av en film om man förstår dramaturgin och alla de beståndsdelar som leder fram till själva upplevelsen av filmen? Liknelsen gick för det mesta hem.
Bildanalys borde läras ut i skolan kan man tycka. Det är ingen orimlig tanke. Frågan är bara var i skolan det ska göras? Alla lärare ska vara svensklärare är inte bara ett tomt uttryck. Att lära sig språket, nyckeln till all kommunikation  bör så klart underhållas av alla vuxna i skolan . Men bildspråket? Vem tar hand om det?

Och här en liten övning i bildförståelse. Utifrån vad som syns i bilden, denotationerna, kan du försöka utröna var bilden är fotograferad och i vilket sammanhang, alltså söka bildens konnotationer. Kan du dessutom lista ut bildens kontext, bildens sammanhang, så är det klart sen.
Trevlig lördagkväll!