Tiden saktar in

Det är ofrånkomligt. Men man nås allt oftare av dödsbud. Det blir många bilder att gå igenom. Både otagna,  och sådana som uppenbarar sig som dåliga kopior från  negativ som finns var? Det är de där gamla ungdomskompisarna som man hängde med i de många rökiga och kaffestinna kvällarna och nätterna. De där stunderna som skulle lösa de stora frågorna men som bara lämnade ett stort och melankoliskt hål efter sig. Det är de där namnen som man tycker sig känna igen. Var det inte han som gick i parallellklassen? Och hon. Henne minns jag från en fest nån gång. Och alla de andra.

En av de som den här våren var i just den sin yttersta tid sa ”Vi borde tänka tillit, det är mycket roligare.” Jo, visst är det så. Det borde vi jobba mer på. Tillit.

Gatufoto. Lång tråd.

Har någon lyckats missa den milslånga tråden om gatufotots hälsa och välstånd? Uppenbarligen en fråga som engagerar. Det fascinerar att om det nu hade handlat om naturfoto hade tråden svalnat efter ett par timmar. Förutsatt att det inte hade handlat om manipulationer och liknande. 
Det är bra att fotografisk bild diskuteras. Det har det gjort ganska länge. Och kommer att göra. Det är väl som sagt om inte annat ett friskhetstecken, att det lever.
Men diskussionerna utgår väldigt ofta från fotografens perspektiv. Mer sällan från en förmodad läsares perspektiv. Läsaren-den andra komponenten i det kommunikativa dramat som är fotografi. Bo Bergström och Stefan Ohlsson skrev för sex sju  år sedan en intressant bok "Tala om bilder".( I redaktion av Lena Erlingson. Carlsson Bokförlag). Om bildkommunikation och fotografisk teknik. Intressant och läsvärd.
På Valand i Göteborg bedrevs (bedrivs?) ett intressant projekt om bildförståelse, kameraförståelse. Gå in på deras hemsida och klicka vidare mot bildförståelse, där finns massor som borde vara intressant för en fotograf.
Man får inte glömma den kommunikativa biten av fotografi. När bilder publiceras. När det är dags för mottagaren-betraktaren att ta över bilden. Och vem är betraktaren?

(Bilden ovan kan nog anses som en bild i gatufotosegmentet. Den är nog dessutom att betrakta som straight photo. Eller realism som jag skulle föredra att kalla det. Den saknar måhända både knorr och komposition. Men efter en stunds tittande tyckte jag att den på nåt sätt fungerar. Lite oklart ännu varför. Jag kan känna ett visst mått av fotografisk nöjdhet. Vilket känns rätt bra efter att ha lidit av lite "postkreativ trauma" den senaste månaden. Staten Island Ferry.)

Jim Frykholm, hört talas om honom?

Hur uthärdar man? I tiden vi lever i, med oron som växer med åren… Kanske spela död?

Utställningen ”Play dead” består till stor del av funderingar kring de gångna 50 åren, från Paris 1968 till i dag. Sin inspiration har Jim Frykholm fått från bland annat Johan Jönsons poesi med ord som ”självdödsadministration: SJ, Posten, COOP, sjukhus, skola, apotek” och ”en ofantlig jag-produktion pågår”. När ska individualismen nå vägs ände?

En del av bilderna har kommit till av mer eller mindre självterapeutiska skäl. Meditativa, petiga blyertsteckningar har gett konstnären tröst. Annat är mer skissartat måleri av gamla motiv som Jim Frykholm idisslar regelbundet.

Att tänka är ingen svensk tradition, säger Johan Jönson också. Kanske ska det till en poet för att visa oss en väg ut ur den här skiten?
( texten hämtad ur katalogtexten.)

Jim ställer ut på Galleri Ett Walmstedtska gården Uppsala. Väl värt ett besök. En vecka kvar.

( Och här blev det lite Tri-X i shoppen. Det passar Jim. Lite rått, ruffigt, mothårs.)

Om den närvarande fotografen och hur står det till med bildförståelse.

Finns det ett iakttagande fotografi som samtidigt har en fotografens egen närvaro i sig? Och på den frågan kan man nog spontant säga, ja visst. Men hur ser man det då? Bilden uppstår som bekant först då någon faktiskt betraktar den. Hur stort är fotografens avtryck? Hur styr fotografen in läsaren i bilden?  Samspelet mellan å ena sidan fotografen, sändaren på den ena sidan bilden och på den andra sidan av bilden, mottagaren, läsaren. Och då tänker vi bort beställaren, den tredje polen i det mesta av bildkommunikation.
Det är lätt att vi som fotografer glömmer bort den viktigaste länken i den bildkommunikativa kedjan-läsaren, mottagaren. Det är först där bilden blir ett gatufoto, för att vara aktuell i debatten. Återkommer om det.

Ytterligare en bild i nåt slags tolkningsförsök i Saul Leiters anda. En pilsner är inte fel för inspirationen.

Så något värt att tänka på i bilddiskussionen. Hur arbetar svensk skola? Bildämnet har 230 timmar totalt i grundskolan alltså från åk 1 till åk 9. Det ger vid ett hastigt överslag 1,5 lektionstimme per vecka. Bildämnet är det enda ämnet i svensk skola där ordet bildanalys nämns som ett ingående moment eller färdighet. Tyngdpunkten i detta läggs framför allt i åk 7-9. Totalt har varje elev att se fram emot 6890 timmar under sin skoltid, där merparten naturligt nog ligger på svenskämnet samt matematik.

Det som är besvärande är att bildämnet innehåller väldigt mycket praktiska moment, och en hel del sådana som ska främja individens kreativitet. Vilket så klart är bra och helt riktigt. Men det blir inte så mycket tid över till bildförståelse och bildanalys. Men man kan också undra var bildspråket tar vägen i skolans övriga ämnen. Hur väl rustade är lärarna där i de övriga ämnena att anlägga ett bildspråkligt perspektiv på sin undervisning? Finns kompetensen? Om inte, hur ser det ut med fortbildning i detta? Finns kompetens och insikt hos de lokala skolledningarna? Finns kompetensen och viljan i skolverket? Och hur ser det ut i politikerkretsar?

Jag vet inte, men jag misstänker att bildförståelse och analys lever ett liv i skymundan i svensk skola. Bildanalys verkar endast vara en uppgift för en tapper skara bildlärare ute i provinsen att arbeta med. Vilket de sannolikt gör. 

Och själv då? Fyrtio år i bildens tjänst, ett antal år som handledare åt bildärarstundenter, hoppas att jag varit till någon nytta.

Men bild, inte bara det att vara utföraren med en viss förmåga som inte sällan är erhållen på outgrundliga vägar, är också att förstå det sagda. Meddelandet, berättelsen. Att läsa och att förstå bilder. Och det är nu inte så att det blivit färre visuella budskap i dagens kommunikativa flöden.

Ovanstående bild har inget som helst med texten att göra. Men visst är det kul att dra upp kontrasten då och då.

Jag läser några rader i Roland Barthes Det ljusa rummet. Och det är nog väldigt knepigt där ibland. Och läser ett antal bilder av Saul Leiter. Och finner det gott. Jag ligger nog rätt nära hans bildtänk. Åtminstone det bildtänk som jag skulle vilja utöva. Betraktaren. Väldigt, väldigt närvarande.

Och avslutningsvis, Kary Lasch bild som jag nämnde i föregående bildinlägg.

Gatufoto. Behövs det eller är det en pluspoäng?

Det finns en bild tagen av Kary Lasch 1954 som föreställer en liten flicka som går balansgång på ett räcke nånstans i en park i Stockholm. ( Jag hittar inte bilden på nätet och kan därför dessvärre inte länka till den. Lundgren: Femtiotal. Max Ström Stockholm 2001). Det är en alldeles förtjusande bild ( får man skriva så 2019?) och den har ett uppenbart dokumenterande syfte. Men, om Kary Laschs  bild hade publicerats idag hade den otvivelaktigt kvalat in i genren gatufoto. Huruvida flickans blick är pur koncentration eller medveten om fotograferande farbror låter jag vara osagt, och dessutom ganska oviktig för så vitt man inte är ortodox.

Vissa dokumenterande bilder i  urbana miljöer tycks tydligen få ytterligare en dimension än det rent dokumenterande (straight photography). Och min tro börjar bli den här. Man kanske ska börja se gatufotokvaliteterna så som de definieras i genrens "regelverk" som något som går utöver bildens allra mest direkta läsning och tolkning. En pluspoäng. Varför inte stanna vid dokumentation? Möjligen med ett tillägg av "subjektiv kamera". (I så fall kan man med viss fog säga att ovanstående bild inte är särskilt dokumenterande. Det finns väldigt lite denotationer som hjälper oss att se det dokumentära.  Prova gärna att se hur många tids- eller miljömarkörer du hittar i den här bilden. Sannolikt ganska få.)
Eftersom många av förebilderna de facto ägnade sig åt dokumenterande fotografi är det kanske passligt att låta bilderna stanna vi just det. MEN. Om det nu skulle vissa sig att din bild har så kallade gatufotokvaliteter så är det bara att tacka och bocka. För då har din bild tolkats både konnotativt och i ett förmodat privat kontext till att innehålla något mer än din bild visar.
Detta är kanske ett möjligt sätt att ta sig ur det här skyttegravskriget. Att istället för att söka efter fel och brister och sådant som  är fel kan vi istället börja leta efter plustecken, extrabonus. Gemensamma konnotationer, och ett och annat kittlande privat kontext.