Om att hitta rätt

Och här står morfarn på bryggan i väntan på att ta ett solskott, alltså med en sextantens hjälp mäta solhöjden för att därigenom fastställa ångfartygets S/S Indianics position. Han mäter latituden, longituden fås med hjälp av kronometer, synkroniserad med GMT, Greenwich mean time. Av ränderna på ärmen är han förste styrman så året år tidigast 1924. Maskintelegrafen står på full framåt. Morfar har stövlar och rorsman som skymtar till höger har sydvästen ordentligt surrad under hakan. Det här är innan de flesta fartyg i handelsflottorna hade inbyggda kommandobryggor. Friskt uteliv, skulle man kunna säga. Värt att tänka på för oss som hittar hem med GPS.

Tungan rätt i mun.

De små, små nyanserna i en paradorkester.

Om ett paradigmskifte och vad enkel dramaturgi kan leda till

Sommaren 2002 besöker jag San Francisco. Jag har varit handledare åt några gymnasieelever som valt att göra sitt specialarbete som deltagare i en tävling med temat vådan av rökningens inverkan på fertilitet. Tävlingen går ut på att göra en film eller något liknande om ämnet.
De tittar förbi mitt arbetsrum och undrar om jag har några tips (och om jag eventuellt kan tänka mig bli deras handledare, och jo det kan jag väl...) Så kommer frågorna om vad man ska tänka på när man gör film, och jag, som är film och media-traditionalist tipsar om de där enkla grejerna, hur man klipper, hur man lägger inställningar i rimlig följd, hur enkel dramaturgi fungerar - anslag,presentation, fördjupning och så vidare. Hur man klipper och hur man undviker jump-cut, och får jag inte in något om Eisensteins klippteknik, och lite grann om parallellmontage också. Och jag tänker att de behöver inte uppfinna hjulet, än mindre det fyrkantiga hjulet om man säger så.
 Sen jobbar de på och jag tänker inte så mycket på det, jag får se deras råklippning och senare det färdiga resultatet. Och jag nickar och hummar antagligen instämmande, och tänker att har man såna här elever är det enkelt att vara handledare. Någon månad senare stormar de in i mitt rum, ”Vi har vunnit tävlingen!”. Första pris är en resa till San Francisco och Silicon Valley. Handledare följer med.

Och paradigmskiftet då? Bortsett från att dollarn just då var svindyr, så dyr att den i US obligatoriska tippingen (det där med dricks har jag aldrig förstått, borde finnas ett rimligare sätt att avlöna sina anställda) blev en smärtsamhet varje gång man räknade upp gröna dollars. Men det var också något som hände i fotobranschen. Digitalt eller analogt? Minns ni den tiden? Den digitala verkligheten var liksom inte riktigt innanför händelsehorisonten. Analogt var, åtminstone om man ser till högsta kvalitet, fortfarande ”top of the hill”. Så vilket råd ger man en ung köpsugen? Ja, i den här butiken i San Franciscos chinatown fanns det mycket som lockade och samtidigt en inre röst som sa ”no, no”.  Häng på trenden eller avvakta. Köp åtminstone inte grejerna i en fotografisk godisbutik. Tyckte jag. Och hoppas så här långt efteråt att jag hade rätt, i alla bemärkelser.

Politiska och opolitiska bilder

Finns sådana? Eller ska man kanske ställa frågan, när blir en bild politisk eller opolitisk? Bildens betydelse, budskapet ligger hos antingen sändaren eller mottagaren. Bilden är som det där trädet i skogen som faller. Om ingen observatör finns, ingen mening.
Ibland är sändarens avsikt tydlig. Ibland läser mottagaren in en politisk betydelse, inte sällan så att den passar mottagarens egna politiska preferenser. 
Men hur är det egentligen med den politiska bilden och resten av den fotografiska världen? Som till exempel, hur förhöll sig artonhundratalets sociologiskt orienterade fotografi till den tidens salongsfotografi?
Ungefär samtidigt som Henry Mayhew får sina sociologiskt dokumenterande bilder, "London labour and London poor" utgivna, sysslar svenskättlingen Oscar Gustav  Rejlander med negativen till hans magnum opus, "the two ways of life", ett montage av trettio olika negativ, ett montage helt och hållet i den borgerliga ateljékonstens anda. Ett antal år senare, 1877 publiceras Tomson och Smiths " Street Life of London". Ett fotografiskt arbete som fick många efterföljare, bland andra Jacob Riis och Lewis Hine. Rejlander och de andra, livligt påhejade av pictorialismens grande nom, H.P. Robinson hade alltså en motpol, i det dokumenterande socialt engagerade fotografiet. I fotoateljéerna skapade man bilder, inte sällan med skisser och sammansatta av flera negativ. Motiven var oftast bekväma för tidens publik i ett victorianskt England, högtravande, moraliska, romantiska och anar man inte ofta en fotografisk snegling till Prerafaeliterna, den konstriktning som verkade för en återgång till något slags kyskt medeltida bildideal. Fotografiet led dessutom av ett mindervärdeskomplex till stafflikonsten utom möjligen porträttbilden som blev fotots snabbast expanderande form. Så visst fanns det olika inriktningar, trots att fotomediet fortfarande är i koltåldern. 

The Crawlers ur Tomson och Smiths " Street Life of London" 1877.

Och det är också i den här tiden som fotografiet tar ytterligare en annan väg. Från ateljéfotografiet med sina anor i bildkonsten. Allt sedan medeltiden hade bildkonst varit något som sysselsatte verkstäder med mästare och gesäller till konstnären framför sitt staffli som det uppburna geniet i sin ateljé. Men så dyker det upp konstnärer som inte bara nöjer sig med att göra några pliktskyldiga skisser ute i naturen. Nu plockar man med sig hela målarlådan och staffliet ut i verkligheten. Det är i den här tiden impressionismen föds och därmed också den moderna konsten. Och vad händer inom fotografin? En liknande reaktion. Ut i verkligheten, skapa bilder så som kameran ser. Det rena fotografiet. Peter Henry Emerson borde kanske få lite mer uppmärksamhet, fotografen som förutom sina idéer och tankar runt det raka fotografiet, straight photography, debatterade och agiterade mot pictorialismen. Nog finns det en tråd mellan Emerson och dagens natur och landskapsfotografi.

Men för att återkomma till ursprungsfrågan, finns politiska eller opolitiska bilder? Om jag gör en hastig titt på FS bloggarnas och grupper så hittar jag snabbt bilder där den politiska tonen är närvarande, mer eller mindre, ibland kanske omedveten. Det mesta av politik bottnar ju dessutom i livsåskådning och andra existensiella förhållningssätt. Och en del bilder vi hittar är definitivt inte skapade för att vara politiska men kan mycket väl användas så, beroende på mottagarens preferenser. Som sagt, bildens mening skapas i betraktarens öga.

Ordning i bokhyllan och lite mer om korn

Ett par böcker har en längre tid saknats i min fotobokhylla. De har så att säga  fått fötter, kommit på avvägar. I någon flytt eller annat uppbrott i livet. Jean Hermansson och Folke Isakssons  "Nere på verkstadsgolvet" och "De svarta". De bilderna finns visserligen i Den utmärkta utgåvan från Malmö muséer. Men ändå. Det var första upplagor. Även Manne Linds Norra Smedjegatan fick fötter. Den skadan är nu äntligen reparerad. (Bokbörsen är inte dum.) Det är en bok som gärna får stå i varje fotografs hylla. Eller på ett närliggande bibliotek.
Det har också blivit en del återbläddrande och läsande i gamla sextiotalsutgåvor av Fotografisk årsbok. Vintersysselsättning i denna coronatid.
En spontan om än något grumlig iakttagelse är, åtminstone för mig, att sextiotalets bilder, innehåll, form och bakomliggande teknik känns relativt modern. Eller är det så att den var modern i en tid när man själv var modern så att säga. The halcyon days. 
Modernt i dag är inte hårt kopierat, inte utnyttjande av snabbt filmmaterial, inte tänjandet på brännvidders utnyttjande och ett bildspråk som ofta är direkt, närgånget, långt ifrån klassiska kompositionsprinciper. Så som sextiotalets fotografi lite förenklat ofta såg ut. Hur beskriver vi modernt fotografi idag? Hur beskrivs dagens fotografi? Att de tekniska förutsättningarna har förändrats i grunden står helt klart, men på vilket sätt påverkar de berättandet? Vad är det moderna idag? Om man ens behöver den frågan.

(Ett porträtt ur Manne Linds Oeuvre. Fotografisk årsbok 1963. En sådan bild vore kul att ha tagit...)

Nu ska det sägas att bilder i fotografiska årsböcker är exempel på yrkesfotografi och hängivna entusiasters bilder. Hur diskussionen om bild och fototeknik fördes ute i stugorna och vilka bilder som togs är väl mer oklart. Hur påverkades den tidens trivialbild av snabbare filmmaterial, mer avancerade mätkameror och liknande. Eller är det kanske så att trivialbilden är "good enough". Den funkar alltid i sitt sammanhang. Den är det den är. Varken mer eller mindre. Vilket är ett gott betyg.

En ung Lasse Widenfalk fotograferad tidigt sjuttiotal. Lasse blev sedermera en framstående skulptör med stenhuggning som specialitet. Gärna väldigt stora grejer. Tungt. Eller svåra saker. Han har faktiskt mejslat fram en fungerande violin ur ett stycke diabas. Jag har hört den. Naturligt nog lite klenare klang än en Stradivarius. 
Mer om Lasse här.
(På något sätt associerar min hjärna till sten och sand och liknande när det gäller korn. Pentax spotmatic och Tokina 135mm.
Tri-X.)